Test: Ferrari 849 Testarossa Spider provkörd – 1050 hästar utan tak

Ferrari, ett av de mest legendariska namnen i bilindustrin har dammat av ett minst lika legendariskt modellnamn: Testarossa, och satt det på sin sprillans nya cabriolet. Resultatet är 849 Testarossa Spider, den mest kraftfulla cabrioleten Maranello någonsin tillverkat.

Jag lade i Högsta Växeln och åkte till Spanien för en provkörning.

Testarossa. Smaka på det. Namnet har tillhört Ferrari i sjuttio år. Det kom till världen som en bokstavlig beskrivning av toppen på en racingmotor som alltså var röd, därav Testa Rossa.

De flesta ser nog emellertid ändå åttiotalsbilen framför sig när de hör det. Den med sidogaller så stora och distinkta att de knappt fick plats på pojkrumsväggen affischen på bilen allt som oftast prydde.

Att plocka fram det namnet igen gör man inte bara hur som helst. Ferrari räds knappast att skryta om sin långa och framgångsrika historia på sistone, men det här är onekligen ett av de mer värdefulla korten i leken. 

849 Testarossa är den nya flaggskeppsbilen som placerar sig över 296 GTB och alla de andra modellerna i utbudet förutom F80. Spider betyder på ferrariska cabriolet och just den här är alltså den mest kraftfulla som märket någonsin har tillverkat.

Glöm aldrig var du kommer ifrån

Nya 849 Testarossa är designad som en superbil som ska tilltala barnet inom den rike farbror som oftast lär vara köparen. Det innebär ett spektakulärt yttre som formar sig kring bilens mittmonterade V8-motor.

Fram binds lyktorna ihop av en brygga som vi känner igen från 12Cilindri, och som i sin tur för tankarna till 365 Daytona. 

Bakifrån är det dubbelvingarna man fastnar för. De är inspirerade av racingbilar från 70-talet, i synnerhet 512S, och de gör att bilen ser ut som något som inte alls hör hemma fickparkerad på en sidogata till Strandvägen i Stockholm.

Är 849 Testarossa vacker? Nej, snarare brutal och oerhört spännande. Sedd från sidan ser bilen i min mening något kort ut med en hjulbas och överhäng som för tankarna mer till en gokart än en Maybach. Av naturliga skäl behöver det vara på det viset men visst hade bilen sett ännu mer spektakulär ut i longtail-utförande?

Över 1 000 hästkrafter

Drivlinan består av en V8 och tre elmotorer, två fram och en bak. Tillsammans levererar de 1 050 hästkrafter, en siffra som kanske inte lika många lyfter på ögonbrynen för längre. Men kom här ihåg att hjärtat i drivlinan ändå är en bensindriven V8, inte en fet elmotor.

Hybridsystemet finns där för prestandans skull, inte för att påverka bilens förbrukning i verkligheten. Ferrari bryr sig inte ens om att nämna hur långt bilen går på el i sin presentation, vilket väl säger det mesta. För den som mot förmodan bryr sig är räckvidden cirka 25 kilometer.

0–100 km/h går på 2,25 sekunder. Vansinnigt snabbt, med andra ord, och siffran ger ändå inte en rättvisande bild av hur fruktansvärt aggressiv accelerationen är.

Här bör man även ha i åtanke att vi talar om en öppen bil där motorn sitter precis bakom öronen. Upplevelsen vid full gas, när man väl vågar trycka till pedalen så hårt, blir därför utomvärldslig.

Det jag uppskattar mest är hur drivlinan är kalibrerad. Bilen känns egentligen inte som en hybrid, vilket är tacksamt. Elmotorerna arbetar i tandem med bensinmotorn i en mer stödjande roll snarare än som två system som arbetar parallellt och oberoende av varandra.

Ferrari själva beskriver Testarossa som tekniskt komplex men inte komplicerad att köra, och den formuleringen kan jag helhjärtat ställa mig bakom.

Eufori bakom ratten

Ferrari 849 Testarossa Spider är en fullkomlig dröm bakom ratten. Greppet är evinnerligt. Styrningen, gasen och bromsarna svarar direkt och exakt, och bilen kommunicerar sin kompetens till föraren oerhört effektivt. Man förstår omedelbart hur hårt man kan köra utan minsta lilla misskommunikation från bilens håll.

Efter att ha fått fri tillgång till några trafikfria bergsvägar och samlat tillräckligt med mod för att varva motorn till 8300 varv förstår jag hur det måste vara att prova tung narkotika för första gången.

Den där känslan av fullkomlig eufori som många beskriver, nu kan jag äntligen relatera till den. Och för det har jag Ferrari 849 Testarossa att tacka.

Några komfortlägen finns inte att tillgå, precis som sig bör. Testarossa är helt inriktad på sportig körning och skäms verkligen inte för sig. Justerar du det för Ferrari så typiska Manettino-vredet på ratten får du i princip välja hur aggressivt sportläget ska vara. 

Förutom om du trycker på Manettinon. Då aktiveras Bumpy Road-läget som mjukar upp fjädringen tillräckligt för att plomberna inte ska riskera att skakas ur på vägar med typiskt sydeuropeiskt eftersatt underhåll.

Trots bilens uppenbart sportiga ambitioner är den väldigt användbar när nivån av entusiasm är betydligt lägre än på ovan beskrivna bergsväg. I åttans växel på motorväg är 849 Testarossa faktiskt både tyst och bekväm. Jag hade utan problem kunnat plöja mil efter mil i den här bilen.

Värre är det i trånga småstäder. Dimensionerna gör sig påminda när man tar sig genom smala gator, där Testarossa ärligt talat känns ganska stor. Jag hade gärna haft en 360-kamera för att förenkla manövreringen, men testbilen hade inte den extrautrustningen.

Cabriolet-egenskaper värda, ja, en bra cabriolet

När det kommer till en modern cabriolet finns det ett antal egenskaper som är viktiga: taket ska fällas snabbt och helst ska det gå att göra samtidigt som man kör.

Därtill får bilen inte kännas sladdrig, vilket kan bli ett problem när man plockar bort taket som är ju en livsviktig del av en bils struktur.

Här kan jag gladeligen rapportera att 849 Testarossa Spider levererar på alla punkter. Taket fälls på 14 sekunder och det går att göra i upp till 45 km/h. En Spider väger 90 kilogram mer än en coupé och vikten landar då på 1 660 kilogram vilket får anses lågt givet bilens drivlina och storlek. 

Ferrari lovar att taket varken stjäl utrymme i kupén (vilket nästan stämmer) eller påverkar styvheten nämnvärt jämfört med coupén.

Förutom det faktum att jag ser blå himmel när jag tittar uppåt finns det ingenting vad gäller hur bilen beter sig som avslöjar att den saknar tak.

Knapparna är tillbaka

Inne i bilen har något viktigt hänt. De fysiska knapparna på ratten är tillbaka. Efter några år med touchpads som var alldeles för pilliga att använda är det en lättnad att trycka på något som faktiskt reagerar när man väl gör det.

Körställningen är, som vanligt hos Ferrari, i tightaste laget för den som är närmare två meter lång. Fullt acceptabel, men inte mycket mer.

Sedan har vi skärmen bakom ratten. Varför går det inte att se varvräknaren samtidigt som Apple CarPlay? Jag kan se diverse oljetryck, en uppsjö av temperaturer och till och med batterispänning, men inte CarPlay eller Android Auto.

Ska jag verkligen behöva välja om jag vill se varvtalet eller vart jag ska? I en bil där i stort sett allt annat är genomtänkt sticker det ut.

Ferrari 849 Testarossa erbjuder ren eufori

Det viktigaste med en Ferrari är hur den får dig att känna dig på de där tomma vägarna med kurvor som verkar direkt inspirerade av Imola, Monza och Nordslingan.

Och där slår Ferrari huvudet rakt på spiken med 849 Testarossa Spider. Den får dig att känna dig som den enda människan i världen som spelar roll när du kör den, och den får hjärtat att slå hårdare och hårdare ju längre vägen är.

Naturligtvis finns det klassiska Ferrari-irritationer här och där men vem bryr sig med vinden i håret, när varvtalsmätaren närmar sig 8000 rpm och motorn sjunger vackrare än Andrea Bocelli?