Test: Ferrari Amalfi provkörd – är Ferraris billigaste bil deras bästa?

Vi har tidigare rapporterat om hur Ferrari Roma, med devisen ”det nya ljuva livet”, skulle locka nya kunder till märket. Receptet bestod av svepande och sensuella linjer, med tydlig inspiration från Ferraris klassiska GT-bilar från 1950- och 1960-talet.

Trots att Roma hyllades för både design och köregenskaper lyckades modellen inte fullt ut övertyga. Framför allt mötte den kritik för gränssnittet mellan förare och bil.

När min kollega Andreas provkörde modellen konstaterade han att de kapacitiva knapparna, som endast gav ifrån sig akustisk feedback i stället för den haptiska respons man önskar, inte fungerade särskilt väl. Helhetsupplevelsen beskrevs dessutom som på tok för digital.

Roma får en andra chans

Nu gör Ferrari därför ett nytt försök och omlanserar modellen under namnet Amalfi. I samband med namnbytet har italienarna passat på att åtgärda flera av de detaljer som inte föll helt väl ut med Roma, samtidigt som designen har fått sig en lättare översyn.

Skillnaderna är knappast dramatiska, men de är tydliga. Där Roma drog åt det mer klassiska hållet, med rundare former och en front som flirtade friskt med 1950- och 1960-talet, har Amalfi fått ett stramare och mer modernt uttryck.

Den svarta listen över fronten har redan hunnit dra på sig mindre smickrande jämförelser med allt från Toyota Prius till Honda Prelude. Personligen har jag svårt att se problemet, åtminstone när bilen betraktas i verkligheten.

Precis som Roma tycker jag att resultatet är en bil som är riktigt, riktigt snygg. När man surfar runt bland bilder på nätet är det lätt att Amalfi hamnar något i skuggan av Ferraris mer extrema modeller, som ofta gör sig bättre i sociala medier. I verkligheten framstår Amalfi däremot som näst intill perfekt avvägd. 

Vår testbil är dessutom lackerad i den extravaganta kulören Verde Costiera, en intensivt turkosgrön nyans. Färgen är självfallet inspirerad av de glittrande havsreflektionerna längs Amalfikusten. Vad annars?

Kulören är utan tvekan trevlig att titta på, men personligen hade jag valt något mer tidlöst, som mörkblått eller silver, för att maximera känslan av elegans.

Amalfi tar plats och skäms absolut inte för sig, samtidigt som den behåller en klassisk elegans. Det gör den till en närmast perfekt bil för helgens uppdrag, nämligen att färdas från Köpenhamn till Båstad för att besöka den svenska concoursen The Aurora.

Ferrari Amalfi har en interiör som hittar tillbaka

När man kliver in bakom ratten möts man av den nya och uppdaterade interiören, där de haptiska knapparna och den vertikala touchpanelen är som bortblåsta.

Interiören följer ett så kallat dual cockpit-koncept, där förare och passagerare ramas in av en svävande mittkonsol i anodiserad aluminium. Resultatet är en tydlig cockpitkänsla utan att kupén för den sakens skull känns trång eller överdrivet dramatisk.

Skärmar finns det gott om, men de har integrerats med betydligt större finess än tidigare. Föraren möts av ett digitalt instrumentkluster på 15,6 tum, medan infotainmentskärmen på 10,25 tum placerats diskret i mitten. Passageraren får dessutom en egen skärm på åtta tum med tillgång till bland annat navigation, media och kördata.

Den viktigaste nyheten är dock betydligt mer analog. De fysiska knapparna är tillbaka på ratten, vilket gör handhavandet både snabbare och mer intuitivt.

Den röda startknappen är tillbaka och givetvis finns manettino-vredet kvar, och tillsammans markerar de att Amalfi fortfarande är en Ferrari, även när fokus ligger på elegans och långfärdskomfort.

Allt är dock inte löst. Klimatanläggning, sätesfunktioner och flera andra kommandon hanteras fortfarande via mittskärmen, som dessutom sitter så lågt att blicken måste flyttas en bra bit från vägen.

Amalfi är betydligt mer intuitiv än Roma, men någon fullständig analog revolution handlar det inte om.

Lyx utan genvägar

Materialvalen är, precis som man förväntar sig, utsökta och allt är vad det ser ut att vara. Ser något ut som aluminium är det också aluminium, inte plast med ett tunt lager kosmetika.

Detsamma gäller lädret. Det förfärliga fuskläder som har letat sig in hos i stort sett varje tillverkare i de billigare klasserna lyser här, glädjande nog, med sin frånvaro.

Med den här approachen sätter Ferrari punkt för den diskussion som många andra tillverkare gärna ägnar sig åt, nämligen vad som faktiskt kan kallas premium eller lyx.

Här visar italienarna helt enkelt var skåpet ska stå. Den omdebatterade Luce-interiören är ytterligare ett exempel på Ferraris förmåga att leverera när det kommer till material, form och helhetskänsla.

Det är dessutom inte bara de på första raden som kan njuta av interiören i Amalfi. Här finns faktiskt ett baksäte, om än ett tämligen begränsat sådant. Det går att pressa in någorlunda fullvuxna människor, men rörelsefriheten är ungefär i nivå med vad man får i en tvångströja.

För en tur till glasskiosken med mindre barn fungerar det sannolikt alldeles utmärkt. Ännu bättre gör sig dock två weekendväskor. De saknar trots allt både behov av benutrymme och förmågan att bryta ut i klagosång.

Bagageutrymmet är också tillräckligt väl tilltaget för klassen. Två kabinväskor eller en golfbag går in, vilket innebär att Amalfi åtminstone på pappret svarar upp väl mot de krav som ställs på en kontinentkryssare.

Mer GT än sportbil

Och på tal om långfärdspotential bjuder Amalfi på ett chassi som inte räds vare sig många mil på motorväg eller slingriga skånska landsvägar. Med hjälp av manettino-vredet förändras bilen påtagligt, från komfortabelt följsam till betydligt mer uppstramad och alert.

Skillnaderna mellan körlägena är tydliga. Gaspedalsmappning, stötdämpning och antisladdsystem anpassas, och att vrida vredet hela vägen åt höger bör helst ske under kontrollerade former eller om man råkar vara flerfaldig världsmästare inom någon form av bilsport.

Redan i Sport-läget målar Amalfi svarta lakritsränder med sina 285 millimeter breda bakdäck när man accelererar hårt i lägre hastigheter. Sprinten från 0 till 100 km/h avklaras på 3,3 sekunder, vilket är klart konkurrenskraftigt. Porsche 911 Turbo S är visserligen snabbare med sina 2,5 sekunder, men framstår samtidigt som betydligt mer klinisk i sammanhanget.

Frågan är dock om man köper en bil som denna för att jaga hysteriska 0 till 100-siffror. Antagligen inte. Poängen är snarare att kunna transportera sig snabbt, elegant och komfortabelt, och där bjuder Amalfi på betydligt mer känsla än sin tyska konkurrent. Det är en sak som är säker.

V8 med civiliserat temperament

Kraften kommer från en 3,9 liter stor dubbelturbomatad V8-motor, kopplad till den åttastegade dubbelkopplingslåda som debuterade i SF90. Responsen är omedelbar och växellådan reagerar blixtsnabbt på minsta drag i de stora växlingspaddlarna.

Trots överladdningen finns det ingen tydlig väntan på kraften även om det krävs ett visst varvtal för att locka fram dess fulla potential. Motorn svarar näst intill omedelbart och bygger fart med en intensitet som gör att även korta omkörningssträckor snabbt förvandlas till avlägsna minnen.

Det massiva vridmomentet på 760 newtonmeter är en starkt bidragande orsak till att man aldrig upplever någon brist på kraft. Med växlingspaddlarna bestämmer man själv om man vill surfa fram på en närmast bottenlös våg av vridmoment eller växla ner och släppa loss dess fulla kraft, ackompanjerad av ett dånande V8-vrål.

Ljudbilden är däremot något mer återhållsam än man kanske förväntar sig av en Ferrari med V8. Under hård belastning finns den rätta ilskan där, men moderna utsläpps- och bullerkrav har onekligen lagt en viss filt över upplevelsen.

Det låter bra, stundtals mycket bra, men man sitter inte och letar efter tunnlar enbart för att få höra motorn eka mellan väggarna, som man gör i exempelvis Purosangue eller 12Cilindri.

Det är snarare samspelet mellan drivlinan, styrningen och chassit som gör Ferrari Amalfi så lockande. Den är aldrig så rå att den blir besvärlig att leva med, men samtidigt tillräckligt speciell för att varje resa ska kännas som en händelse.

Styrningen är typiskt Ferrari-snabb och kräver bara små rörelser för att placera bilen exakt där man vill ha den. Till en början kan den nästan kännas överkänslig, men efter några mil börjar man uppskatta hur lätt och naturligt Amalfi byter riktning.

Trots snabbheten blir den aldrig nervös på motorvägen, vilket är avgörande i en bil som ska kunna avverka en halv kontinent utan att trötta ut sin förare.

Bromsarna är minst lika imponerande när det kommer till ren stoppkraft. Amalfi har fått ett nytt brake-by-wire-system med en mycket fast pedal och påfallande kort rörelse. Det ger precision vid hård körning, men också en något mer syntetisk känsla än vad man kanske förväntar sig i en bil som i övrigt är så kommunikativ.

Och snygg är den. Trots att concoursen i Båstad lockar betydligt dyrare och mer exklusiva skapelser lyckas Amalfi dra till sig åtskilliga blickar från de bilentusiaster som samlats längs gatorna. Den behöver varken enorma luftintag, extrema vingar eller en skrikande V12 för att göra avtryck.

Ferrari Amalfi är en instegsmodell utan instegskänsla

Samtidigt går det inte att komma ifrån att Amalfi är instegsmodellen i Ferraris modellprogram. För vissa kan det säkert skava att betala omkring tre miljoner kronor för den Ferrari som står längst ner i hierarkin.

Grundpriset är dessutom bara början, och några väl valda kryss i Ferraris konfigurator kan snabbt lyfta slutnotan till en betydligt mer svårsmält nivå. 

Men det resonemanget känns allt mindre relevant ju längre man kör. En instegs-Ferrari är trots allt fortfarande en Ferrari, och Amalfi saknar knappast någon av de egenskaper som har gjort den stegrande hingsten till en av bilvärldens starkaste symboler.

Snarare är det just bredden som är bilens största styrka. Amalfi är tillräckligt snabb och engagerande för att underhålla på en slingrig landsväg, men också tillräckligt bekväm, rymlig och civiliserad för att fungera på en längre Europaresa.

Väljer man komfortstolarna tillkommer dessutom massage och ventilation, medan Burmester-systemets 14 högtalare kan överrösta den V8 som emellanåt blir lite väl diskret.

Ferrari Amalfi är kanske inte märkets mest extrema, snabbaste eller mest uppmärksammade modell. Däremot kan den mycket väl vara den mest fulländade. Den kombinerar elegans, användbarhet och genuin körglädje på ett sätt som gör att kompromisserna sällan känns som kompromisser.

Ge mig en Amalfi i Grigio Alloy med de femekrade smidda fälgarna, så är jag redo att styra söderut genom Europa. Rivieran, de schweiziska alperna eller en concours i Båstad spelar mindre roll. Amalfi är den sortens bil som gör resan till själva destinationen.

Ferrari Classiche på Fiorano – vi provkör märkets klassiker på bana

Test: Ferrari 12Cilindri Spider – blir det bättre än så här?

Test: Ferrari 296 GTS testad – körglädje på alla cylindrar