Test: BMW M2 CS testad – den bästa M-bilen just nu

BMW M2 CS slår ett slag för BMW:s slogan ”när du älskar att köra” som på senare år tagit mindre plats i märkets utbud. Det rör sig om en bakhjulsdriven pjäs med en fläskig rak sexa under huven vars främsta uppgift är att få föraren att dra på smilbanden. 

BMW M2 CS är hård, bullrig och kostar 1 299 000 kronor. Men den är också något så ovanligt som en modern prestandabil som helhjärtat prioriterar körglädje framför allt annat.

Vi lade i Högsta Växeln och recenserade nya BMW M2 CS.

Foto: Högsta Växeln

Ett klassiskt BMW-recept

BMW M2 CS tillverkas i begränsad upplaga och är i grunden en mer fokuserad version av redan potenta M2. CS står för Competition Sport. Effekten har höjts, vikten sänkts och chassit vässats utan att bilen blivit en renodlad banbil, även om det inte är långt ifrån.

Under huven sitter en treliters rak sexa på 530 hästkrafter och 650 newtonmeter. M2 CS erbjuds endast med bakhjulsdrift och en åttastegad automatlåda. 0–100 km/h tar omkring 3,8 sekunder och med M Driver’s Package är toppfarten hela 302 km/h.

Tak, baklucka, mittkonsol och dörrpaneler är gjorda i kolfiber, men trots bantningen är bilen bara omkring 30 kilo lättare än en vanlig M2. Slutvikten ligger fortfarande kring 1,7 ton.

Vår testbil gör dessutom exakt noll försök att passera obemärkt förbi. Lila lack, guldfälgar och standardmonterade skalstolar ger ett första intryck som är ungefär lika diskret som att anlända till ett styrelsemöte i racingoverall.

Det rör sig om mer än en M2 med fräcka dekaler utan snarare känns det som att BMW:s ingenjörer verkar ha fått ett enda uppdrag: att göra bilen så körglad som möjligt.

BMW M2 CS är sylvass

Den som förväntar sig en bekväm liten GT-bil får tänka om. M2 CS är hård på riktigt. Fjädringen är omarbetad och parerar ojämnheter imponerande väl, men komforten har uppenbart fått ta en smäll till förmån för skärpa.

Det är är dessutom bullrigt som bara den i bilen. På motorväg letar sig vägljudet in i kupén i sådan omfattning att långpendling knappast framstår som bilens naturliga gebit.

Mindre ljudisolering gör sitt, och det finns en viss tunnhet i dörrarna som påminner om att lättviktsmantrat inte bara är en rad i pressmaterialet.

Baksätet går att använda och bagageutrymmet är förhållandevis stort, vilket gör att det fortfarande finns ett uns vardagsbil kvar i M2 CS. Men inte mer än så.

M2 CS är snarare en andra eller tredje bil för tidiga morgnar och tomma landsvägar än något man vill långpendla med.

Giftig på rätt sätt

Med 530 hästkrafter på bakhjulen finns det naturligtvis potential för stök. Gasar man hårt från stillastående vill bakvagnen gärna kliva ut, vilket gör att M2 CS aldrig känns klinisk eller överdrivet tillrättalagd.

Det är också exakt det som gör M2 CS så bra.

Här finns en dos giftighet som saknas i många moderna prestandabilar. BMW M2 CS kräver respekt, men känns aldrig direkt lömsk. Antisladdsystemet har flera nivåer, så föraren kan själv välja hur stor elektronisk säkerhetsmarginal som ska finnas kvar.

Elektroniken kan hålla bilen i schack, men det går också att släppa fram mer rörelse i bakvagnen. Resultatet är en ovanligt fin balans där M2 CS hjälper föraren tillräckligt mycket för att man ska våga pressa på, men inte så mycket att körglädjen äventyras.

I sitt mest tillåtande läge blir bilen en fullkomlig huligan, i positiv bemärkelse. 

En framvagn att lita på

Det mest imponerande med M2 CS är inte kraften, utan hur tydligt bilen kommunicerar. Man känner hela tiden var de dynamiska gränserna går, särskilt i framvagnen. Det gör att man vågar köra hårt och lita på bilen, även när tempot skruvas upp.

Styrningen är bra och bilen har den där sylvassa känslan man förknippar med de bästa M-bilarna. Den reagerar snabbt, upplevs kompetent och känns genuint alert trots att vikten ligger kring 1,7 ton. Den siffran borde vara mer märkbar än den är, men M2 CS döljer sina kilon på ett imponerande sätt.

När bakdäcken väl får fäste är M2 CS brutalt snabb och den raka sexans ljuva sång ackompanjeras av en nästintill manisk jakt på varvstopp. Kraft finns det gott om och motorn har en otrolig mustighet som är omöjig att inte uppskatta.

Det finns dock en detalj som stör: ratten. Den är för stor och för tjock. I en bil som annars är så fokuserad hade en nättare ratt gjort mycket för känslan. Här hade BMW gott kunnat låta bli att servera föraren en stoppad falukorv.

Mer M än M3 och M4?

M3 och M4 med xDrive får ner kraften i backen effektivare än M2 CS. De är snabbare ur många situationer, mer lämpade för dåligt väder och mer användbara för den som vill ha maximal effektivitet.

M2 CS har i stället en bakhjulsdriven nerv som de större syskonen inte riktigt kan replikera. De Cup2-däck som satt på vår testbil gjorde dessutom upplevelsen än mer giftig. Rent generellt är M2 CS mindre tillmötesgående än sina större syskon, och det är lite det som är hela poängen.

BMW M2 CS känns mer koncentrerad, mer direkt och mer levande. Där M3 och M4 xDrive ibland framstår som tekniska mästerverk framstår M2 CS som en bil byggd för människor som faktiskt tycker att själva körningen är poängen, snarare än varvtider. Det gör den också till den mest övertygande M-bilen just nu.

Ensam kvar på festen

En del av M2 CS:s charm är att den satsar helhjärtat just på att vara så bra att köra som möjligt och dess traditionella recept i form av en coupé-kaross, en förtrollande rak sexa och bakhjulsdrift övertygar på fler sätt än ett.   

Prestandabilar blir i rask takt tyngre, mer hybridiserade och mer digitalt filtrerade. Nya BMW M5 är ett tydligt exempel. Mot den bakgrunden känns M2 CS befriande gammaldags, även om de tyska ingenjörerna gärna hade fått kapa en del av vikten. 

Konkurrenterna är få. De vanliga Porsche 718-modellerna och Alpine A110 tillverkas inte längre. Porsche 718 Cayman GT4 RS finns kvar, men spelar i en annan och betydligt mer extrem liga. Lotus Emira finns också, men har omkring 130 hästkrafter mindre och är inte riktigt samma typ av bil.

Dyrt att vara bilentusiast

1 299 000 kronor är mycket pengar för en M2. Det går inte att komma runt. Den begränsade upplagan, CS-emblemet, kolfiberdieten och den extra prestandan gör sitt, men det är fortfarande en prislapp som kräver en enormt entusiastisk köpare, som dessutom har en del flis. 

Samtidigt är det svårt att avfärda M2 CS som för dyr. Bakom ratten känns den tillräckligt speciell för att CS-emblemet ska motivera prislappen och med avsaknad av konkurrenter och sitt renodlade fokus kan den mycket väl vara en framtida klassiker. 

BMW M2 CS är vad M ska vara

BMW M2 CS är inte en bil för alla. Den är för hård, för bullrig och dyr för att vara ett rationellt köp. Den är dessutom lite väl extrem för att fungera som självklar vardagsbil. Men när vägen svänger spelar det mindre roll.

Då är M2 CS helt fantastisk. Bilen är brutalt snabb, otroligt kompetent och genuint exalterande att köra och bjuder på den sorts engagemang som håller på att försvinna från moderna prestandabilar. M2 CS påminner om varför BMW:s M-avdelning en gång blev något bilentusiaster pratade om som en präst pratar om gud. 

BMW M2 CS är helt klart den bästa M-bilen just nu och således en av de mest övertygande modellerna på marknaden.