Test: Volkswagen e-Caravelle testad – rymlig med en stor hake

Volkswagen e-Caravelle är rymlig, lättkörd och betydligt trevligare än man kan tro. Kruxet är bara att räckvidden gör den svår att använda till det den ser ut att vara byggd för.

Volkswagen e-Caravelle är på många sätt en bil som borde vara självklar. En eldriven folktransportör med plats för åtta personer och packning, hög sittposition, enorm kupé och ett format som i teorin passar både hotell, taxibolag, företag och stora familjer.

Men det finns ett ganska stort men.

Den här versionen provkörde vi också med ett tydligt syfte. Inom kort kommer en uppdaterad e-Caravelle med längre räckvidd och det här blir därmed något av en referenspunkt.

Den bygger på Ford Transit, vilket Volkswagen har gjort sitt bästa för att dölja. Exteriört lyckas man faktiskt rätt bra.

Framifrån och från sidan ser den ut som en Volkswagen, även om släktskapet med Ford blir tydligare bakifrån.

Det är inget problem i sig. Transit är en kompetent grund men problemet är snarare att Caravelle och Multivan är starka namn, och då märker man när vissa detaljer inte riktigt känns så Volkswagen som man är van vid och som målgruppen rimligtvis efterfrågar. 

Mer Volkswagen utanpå än inuti

Designmässigt har Volkswagen lyckats göra e-Caravelle tillräckligt egen. Den ser inte ut som en förklädd Ford, vilket ändå får räknas som ett gott betyg.

Det är en stor bil, men proportionerna är vettiga och den lägre karossen gör att den inte känns fullt så busslik som många konkurrenter.

En fördel med Transit-grunden är dessutom att bilen tar sig in i de flesta europeiska garage, vilket inte är oviktigt för den som faktiskt ska använda den i vardagen.

Invändigt är känslan desto mer blandad.

Förarplatsen är på många sätt fantastisk. Man sitter högt, luftigt och med sidorutans nederkant ungefär i armbågshöjd. Det ger den där klassiska Multivan-känslan som gör att man snarare sitter i bilen än bakom den.

Kaptenstolarna fram, med armstöd och gott om justeringsmöjligheter, bidrar också till trivseln. Det är en förarplats man snabbt kommer till rätta i.

Samtidigt märks Ford-arvet tydligare här. Infotainmentsystemet, instrumenteringen och stora delar av användarupplevelsen känns mer Detroit än Wolfsburg.

Det är inte katastrofalt, men systemet är rörigt, stundtals oresponsivt och inte särskilt intuitivt.

Befriande praktisk

Det finns emellertid mycket att tycka om.

Till skillnad från Volkswagens mer livsstilsorienterade ID Buzz känns e-Caravelle som en bil byggd för att faktiskt användas. Ratten har riktiga knappar, det finns fysiska genvägar till viktiga funktioner och vår testbil skonades från sådant som ofta bara komplicerar tillvaron.

Inga elektriska dörrar som lever sitt eget liv. Ingen baklucka som ska tänka klart innan den öppnas. Manuellt ställda stolar, bestämt uppfriskande inslag.

Utrymmena är enorma. Åtta personer får plats utan problem och även med alla säten på plats finns det vettigt med bagageutrymme. Alla sitter bra, även längre bak, och de stora glasytorna gör kupén ljus och luftig.

Sikten är dessutom god. Den digitala backspegeln är särskilt användbar när bilen är fullastad, och sidospeglarna med extra konvexa nedre segment gör det enkelt att hålla reda på var karossen befinner sig.

Mindre imponerande är dörrkänslan. När man stänger dörrarna infinner sig aldrig riktigt den där solida känslan man förväntar sig av en Volkswagen. Man blir nästan tvungen att dubbelkolla om de faktiskt gått igen ordentligt.

Som att ratta en personbil

Det krävs inte många meter bakom ratten för att inse att e-Caravelle är betydligt trevligare att köra än formatet antyder.

För att vara en stor, ihålig burk är den förvånansvärt personbilsmässig. Eldriften gör den lättfotad i stadstrafik och kraften doseras mjukt.

Bromsarna är enkla att modulera och det är lätt att köra bilen på ett sätt som gör att passagerarna slipper sitta och nicka som på en flygbuss i rusningstid.

Fjädringen är en av bilens starkare sidor. Den är mjuk, följsam och sväljer ojämnheter bättre än väntat.

Att testbilen hade ordentligt med gummi runt fälgarna gör underverk för komforten, inte minst jämfört med ID Buzz som ofta offrar en del vardaglig bekvämlighet på designens altare.

e-Caravelle är inte lekfull. Det vore också en märklig förväntan. Däremot känns den trygg, lättplacerad och mer avslappnad än många transportbilsbaserade alternativ.

På motorväg blir bilden mer nyanserad. I 90 till 95 km/h går den behagligt. I 110 km/h tillkommer mer vindbrus och bilen påverkas tydligt av vind. Den skär genom luften ungefär som ett segel i motvind, vilket också märks på förbrukningen.

Räckvidden är den stora svagheten

Det är här e-Caravelle får problem.

På pappret är en eldriven Caravelle en utmärkt idé. I praktiken begränsas bilen rejält av räckvidden. Med vinterdäck, motorväg och full last hamnar man snarare kring 18 till 20 mil än något som känns långfärdsvänligt.

Det gör bilen svår att använda till just de resor många förknippar med en Caravelle. Fjällen? Tveksamt. Långresa med familj och packning? Inte särskilt lockande. Hotelltransfer eller taxi till och från Arlanda? Möjligt, men då krävs välplanerad laddning.

Laddningen hjälper inte heller tillräckligt. Maxeffekten anges till 125 kW, och vi såg siffror i paritet med det, men effekten faller snabbt och bilen ligger ofta betydligt lägre. Mellan ungefär 30 och 70 procent handlar det snarare om cirka 60 till 65 kW.

Det gör att e-Caravelle ibland blir en sådan elbil där man kommer fram snabbare genom att köra långsammare. Att harva fram i 80 eller 90 km/h kan i praktiken vara smartare än att hålla 110, eftersom den extra tidsvinsten annars äts upp vid laddaren.

Det är sällan ett gott betyg för en bil byggd för transport.

Perfekt för rätt uppdrag

Med det sagt är e-Caravelle inte en dålig bil. Tvärtom.

Som hantverkarbil (i Transporter-utförande), lokal shuttle-bil, hotellbil, skoltransport eller taxi i ett begränsat område är den lätt att förstå.

Den är bekväm, rymlig, lättkörd och praktisk på riktigt. Dessutom känns den mer robust och mindre poserande än ID Buzz.

Problemet är att Caravelle-namnet signalerar frihet, människor, packning och längre resor. Just där räcker inte den här eldrivna versionen hela vägen.

Det kommer en version med större batteri och längre räckvidd, vilket i praktiken är precis det som saknas här. Den lär förändra helhetsbilden av modellen ganska rejält, vilket en framtida provkörning får utröna.

Volkswagen e-Caravelle är nästan där

Volkswagen e-Caravelle är en imponerande praktisk och oväntat trevlig elbuss. Den är bekväm, lätt att köra, rymlig på riktigt och fri från flera av de irritationsmoment som präglar mer trendkänsliga elbilar.

Men räckvidden och laddningen håller tillbaka helheten rejält.

Som lokal transportlösning är den stark. Som elektrisk långfärdsbuss är den för begränsad. Grunden är bra, komforten är bra och användbarheten är hög, men batteriet gör att bilen känns som att den hela tiden måste hållas i koppel.

Med större räckvidd kan e-Caravelle bli riktigt intressant. I nuvarande utförande är den bäst för den som vet exakt hur långt den ska köra varje dag.

Test: Nya Ford Transit provkörd – fortsätter att leverera

Test: Mercedes eSprinter provkörd – marknadens bästa el-skåpbil

Test: Renault Master provkörd – ny mästare i segmentet?

Test: Mercedes-Benz Vito provkörd – visar var skåpet ska stå

Test: Renault Trafic Spaceclass