Test: Ferrari Purosangue – ett tvättäkta fullblod

Ferrari Purosangue är sannolikt märkets viktigaste lansering någonsin. Det rör sig nämligen som en familjebil med ett Ferrari-emblem. Vansinne eller genidrag?

Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera Ferrari Purosangue.

När Ferrari tillkännagav att de skulle lansera en suv var det många purister som tappade hakan. De såg det som fullständigt obegripligt att världens mest ikoniska sportbilstillverkare – kända för sina superbilar – skulle bygga en stadsjeep.

Det krävs ingen raketforskare för att lista ut varför en Ferrari-suv är ett givet val. Marknaden består redan av konkurrenter som Aston Martin DBX, Bentley Bentayga, Lamborghini Urus, och Porsche Cayenne. Det är en fråga om överlevnad. 

Ett nödvändigt ont

Ferrari ställs inför en större utmaning än sina konkurrenter, inte minst till följd av att de primärt tillverkar ruskigt opraktiska prestandabilar.

Det är viktigt att Purosangue behåller den speciella känsla som en Ferrari alltid lyckas ge sin förare – den måste alltså kännas som en tvättäka Ferrari. Det handlar om en rå känsla, att man börjar perspirera ordentligt när bilens gränser tangeras. 

Det är något som är en svårare nöt att knäcka i en familjebil kontra en tvåsitsig superbil. Men jisses vad Ferrari har lyckats.

Ferrari GTC4Lusso tar sig an ett snöigt Sverige

Test: Ferrari Roma

Rolls-Royce Cullinan tar sig an öknen

En drivlina av rang

Steg ett för Ferrari i denna rullande framgångssaga är drivlinan. Under huven stoltserar en 6,5 liter stora V12 med hela 725 italienska fullblod som går ner i backen via en åttastegad dubbelkopplingslåda och alla fyra hjul.

Resultatet är en körupplevelse som är helt unik i segmentet. Purosangue känns inte alls som en suv – och Ferrari vägrar att kalla bilen för en – utan i stället som en superbil som bara råkar ha ett ordentligt baksäte och bagageutrymme.

Den tolvcylindriga motorn varvar högt och tillräckligt långsamt för att vartenda hårstrå på armarna ska få chans att resa sig innan man når varvmätarens rödmarkering. Motorljudet har en hög stämma som känns helt malplacerad i biltypen. Det är just det som är så underbart.

Otroligt bra att köra

Att Purosangue är snabb är en självklarhet, men det mest imponerande är i stället hur mycket vridmoment som alltid finns tillgänligt. Detta göra landsvägsomkörningar till en sann fröjd.

Växellådan är fenomenal, och växlingarna sker i samma ögonblick som man snuddar vid det stora kolfiberpaddlarna bakom ratten, och med en oerhörd aggressivitet.

Bromsarna är en keramisk historia och biter extremt hårt, något som krävs viss tillvänjning under ordinarie körning. Gaspedalen blir progressivt tyngre ju hårdare man trycker. Fjädringen går från mjuk till hård, men upplevs aldrig som överdrivet hård.

Pressar man Purosangue i snäva kurvor rör den sig förvånansvärt lite i sidled tack vare den elektroniskt justerbara fjädringen. Väghållningen är fenomenal men konsekvensen av det är att komforten blir lidande jämfört med konkurrenterna.

En Ferrari för dagligt bruk

Ferrari har jobbat hårt med att göra Purosangue kompatibel med vardagen. Den är således aldrig för hård för att det ska lbi ett problem. Det är dessutom den första Ferrarin som jag – med mina 196 centimeter – sitter genuint bra i.

Ett annat tecken på att Purosangue är vardagsvänlig är att den har ett komfort-läge, till skillnad från Ferraris superbilar, och att sport-läget är det mest extrema körläget. Här finns inget race- eller track-läge.

Men om du är ute efter komfort gör du rätt i att kika på de många andra alternativ som finns i den här prisklassen.

Ännu ett kvitto på Purosangues ambition om att vara lämpad för vardagen är bilens komfortläge, samt att sport-läget är det mest extrema läget – att jämföra med märkets superbilar.

Med händerna på ratten

Ferrari har länge jobbat med att plocka bort spakar och dylikt bakom ratten och i stället placera de på ratten. Hur skulle man annars få plats med de väl tilltagna kolfiberpaddlarna?

Upplägget kan upplevas som förvirrande för den oinvigde men när man väl testat sig fram bland alla funktioner (såsom blinkers, vindrutetorkare, mediavolym och så vidare) inser man snabbt att det är en smidig lösning. 

Förutom när man ska blinka samtidigt som man svänger, eftersom knapparna hela tiden rör på sig med rattens rörelser och man då tvingas till lite hjärngympa.

En inte särskilt smidig lösning är emellertid infotainmentsystemet. Där en vanlig bil har en stor touchdisplay sitter några fasta touchknappar och ett litet vred med en touchskärm i mitten.

Vredet styr klimatanläggningen och vissa stolsinställningar på ett så ointuitivt sätt som kräver att man parkerar bilen den första gången man försöker sig på att använda det.

Det mest utmärkande

Och så till den stora fördelen med Purosangue, de praktiska egenskaperna. Detta är den mest praktiska Ferrarin någonsin vilket i och för sig inte nödvändigtvis säger särskilt mycket.

Men i Purosangue kan fyra vuxna resa bekvämt och de kan ta med sig prylar också. Bakstolarna kan till och med fällas.

Visst är innerutrymmena något mindre än i konkurrenterna men ingen annan bil erbjuder sådan prestanda och drama per praktikalitetsenhet.

Och på temat drama, Purosangue är minst sagt dramatiskt formgiven. Huven är lång som på en klassisk GT-bil för att rymma den enorma motorn, och bilen framstår mer som en fyrdörrars shooting brake än en regelrätt suv.

I mina ögon är inte Purosangue en elegant eller vacker skapelse, utan snarare häftig och respektingivande. Den väcker också en stor mängd uppmärksamhet som man som Purosangue-förare förhoppningsvis uppskattar. De flesta konkurrenterna är emellertid mer lågmälda.

Ferrari Purosangue är ett italienskt fullblod

En Ferrari ska vara dramatisk, den ska annonsera dess ägares ankomst på ett storslaget sätt och det gör Purosangue med bravur. 

Det är viktigt att en Ferrari är dramatisk, något Purosangue lyckas ypperligt väl med. Körupplevelsen är helt unik i segmentet, och bilen kombinerar genuin praktikalitet med superbilsegenskaper. 

Visst har den tillkortakommanden i termer av infotainmentsystemet men det går att leva med. Bilen är så bra på allt annat att den helt enkelt kommer undan med det.

Purosangue är en absolut och total fullträff, en Ferrari ända ut i fingerspetsarna!