Test: Maserati MC20 Cielo – en italiensk dröm

En gång i tiden nämndes Maserati flitigt i samma mening som aktörer likt Ferrari. Idag är verkligheten en annan, men italienarna jobbar febrilt med att återställa världsordningen, ett exempel är nya Maserati MC20 Cielo.

Cielo på italienska betyder himmel, något som hänvisar till det faktum att MC20 Cielo är roadster-varianten av ordinarie MC20.

Allt talar för att MC20 Cielo är en superbil i ordets rätta bemärkelse. Med det menas rikligt med kraft, en prislapp som får en att svettas, och ett utseende som får självaste Hugh Grant att se ut som Shrek.

Vi lade i Högsta Växeln och åkte till Los Angeles för att testa nya Maserati MC20 Cielo.

En italiensk supermodell

Exteriört är MC20 Cielo förbluffande vacker. Utseendet växer på en. På samma sätt som någon med bra personlighet genast blir mer attraktiv, blir MC20 Cielo mer attraktiv ju mer man kör den.

Utgångsläget är det emellertid ingenting fel på och när jag för första gången fick beskåda den italienska superbilen vid Los Angeles flygplats blev jag genast mer exalterad över mina kommande dagar.

Dörrarna öppnas uppåt, bilen är gjord av kolfiber och med många knapptryck fälls taket ner. Anledningen till att det är många är för att det görs via skärmen, vilket är helt sanslöst frustrerande.

Efter att man navigerat sig till rätt meny och fått vredesutbrott ett antal gånger tar hela processen 12 sekunder och han göras i hastigheter upp till 50 km/h.

Om det är någonstans man inte räds för att känna vinden i håret är det helt klart Kalifornien.

Icke-genomtänkt interiör

Interiört möts man av en ratt med startknapp, och den första indikationen på att det rör sig om en superbil: Det finns exakt noll förvaringsutrymme i kupén.

Mugghållarna är placerade bakom föraren – likt en Mazda MX-5 – och bilen saknar handskfack. Mittkonsolen är stor nog för ett kreditkort. Mobil, nycklar och plånbok får helt enkelt huseras i byxfickorna.

Många knappar och funktioner är egentligen inte alls där man förväntar sig – i stället känns det som att ett gäng italienare har konfererat och hela tiden kommit på funktionalitet som de tidigare inte hade tänkt på.

Backspegeln är en digital historia – ett tacksamt inslag då sikten bakåt med den ordinarie backspegeln är snudd på obefintlig. Infotainmentsystemet är en Stellantis-historia och erbjuder både Android Auto och Apple Car Play.

Knapparna för att öppna dörrarna är tagna direkt från en Fiat 500, reglagen för vindrutetorkare och infotainment likaså. Men, vem bryr sig? Inte jag i alla fall.

Maserati MC20 Cielo osar själ

Det är just bakom ratten på MC20 som den briljerar som mest. Den tre liter stora sexcylindriga motorn skriker till liv.

De 630 italienska fullbloden som den kan släppa loss är imponerande för motorstorleken och blir mer imponerade ju mer man låter de härja fritt.

Bara att klättra ner i MC20 Cielo borde ge en indikation på vad som komma skall. Dörrarna öppnas uppåt vilket blottar bilens kolfiberkaross.

Man sitter lika nära marken som på en filt en gräsmatta och allt i termer av körställning är förarorienterat.

Det första man anmärker på är den lätta men ack så direkta styrningen. Den är närmast telepatisk och man känner hur bilen klär en likt en mekanisk kostym. Vår testbil var försedd med en axellyft för framaxeln – ett måste i Los Angeles.

Min första utmaning var att köra tre våningar upp från ett underjordiskt garage med vinklar som hade anpassats för valfri amerikansk pickup och inte en norditaliensk superbil.

Los Angeles är inte främmande för exotiska åkdon, men Maserati MC20 är en bil som vänder på fler huvuden än Mr. Bean när han visar långfingret för varenda kotte på Sunset Boulevard.

Varje stopp vid ett hotell, en mack, rödljus, eller parkering resulterar nästan hela tiden i någon form av interaktion.

MC20 Cielo är exceptionellt väldesignad, något som verkligen kommer till sin rätt i verkligheten. Min kollega Gustaf var inte särskilt förtjust i baklyktorna, men jag tycker sannerligen att italienarna verkligen fått till det.

En kärlekshistoria

MC20 är den sortens bil som man hela tiden är lite orolig för. Den framstår som tämligen känslig, samtidigt som den minst sagt superbilskompatibla prislappen gör sitt.

Bilen påminner mer om en fine dining-upplevelse snarare än en buffé bestående av hamburgare; en skalpell kontra en hagelbrakare.

Det känns som att italienarna har lagt krut på detaljerna och då menar jag inte de praktiska sådana – för de är fullkomligt urusla.

I stället får man känslan av att allt rörande bilens kördynamiska aspekt har grubblats över länge, gärna över något trevligt italienskt rödtjut. Det jag vill komma till är att en aura av passion genomsyrar allt.

Vid normal körning möts man av en tämligen bullrig kupé – kolfiberkarossen gör att vägljud gärna fyller bilen. Det är emellertid inget som kan överrösta ljudsystemet som man får lust att spela några italienska dängor.

Man kan köra väldigt snabbt med taket nedfällt utan att det blir ett problem, med undantag av frisyrens intakthet.

Fjädringsmässigt hanterar MC20 Cielo även de grövsta kaliforniska vägsnitt med bravur och den parerar ojämnheter väl.

Den är mer superbil än GT-bil men upplevs aldrig som regelrätt obekväm och går onekligen att färdas långa sträckor i. Det är emellertid när det bjuds upp till dans som MC20 Cielo kommer till sin rätt.

Dess flinkhet får en kolibri att framstå som en sengångare och varje input från föraren ger svar direkt. Styrningen är kommunikativ och trots sina 630 hästkrafter och bakhjulsdrift upplevs aldrig MC20 som överrumplande på något vis.

Maserati MC20 Cielo uppmanar till mer inspirerande körning och även om man väljer att stänga av diverse system får man aldrig känslan av att bilen strävar efter att spika ens sista dag på jorden. Det går att dra på mer än man kanske anar medan dess lekfullhet gör sig kännbar direkt.

Ljudbilden är oerhört mekanisk – lite av samma stuk som i Ford GT – men blir aldrig särskilt fenomenal. MC20 låter inte på något vis dåligt, men den saknar ett riktigt vasst ljud.

Maserati MC20 Cielo är en superbil på riktigt

Inför min knappa vecka i sällskap av Maserati MC20 Cielo visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Att ge sig in i ett segment med bilar i stil med laddhybriden Ferrari 296 GTS är inget man bör ta lättvindigt.

Det MC20 Cielo erbjuder är emellertid något alldeles speciellt. Det är som om ingenjörerna på Maserati fick ett frikort och fick göra lite som de ville. Resultatet gränsar till magiskt och MC20 är en spektakulär bil att köra.

Den må hamna i skuggan av det bästa Italien har att erbjuda men tro mig, MC20 Cielo förtjänar en herrans massa tid i rampljuset.