Överste Thomas Edward Lawrence, förevigad som Lawrence av Arabien tack vare sina insatser under första världskriget, använde sig av en skvadron av Rolls-Royce Silver Ghost för att hålla greppet om Arabien. Rolls-Roycer må inte framstå som särskilt lämpade militärfordon förutom när det kommer till att slussa statsöverhuvuden, men deras samtida oöverträffade pålitlighet innebar att de kunde ta sig an de mest krävande av miljöer. Så när Rolls-Royce drog täcket av Cullinan – döpt efter diamanten med samma namn – var det inte utan ett arv som heter duga. Frågan är om den lever upp till sin namne och den välkända Rolls-tillförlitligheten. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta oss an den Förenade Arabemiraten för att ta reda på det.

Arabien har genomgått mer förändring sedan Lawrence av Arabien var i farten än Jocelyn Wildenstein. Något som dock inte har ändrats är den obevekliga sommarvärmen och den puderfina sanden. Vår resa började i Dubai, en före detta sömnig hamnstad som har förvandlats till en metropol med så mycket pengar att Cullinan-diamanten framstår som ett kap. Det är viktigt att Rolls-Royce Cullinan gör bra ifrån sig här eftersom det är en marknad som värdesätter rikedom och att köra som en dåre i sanddynor. Den perfekta testplatsen med andra ord, som bara råkar vara lika förlåtande som Dantes inferno.

Syftet med vår resa var att utforska både den lyxiga samt den mer urbana sidan av Cullinan. Vi skulle alltså testa dess pondus på en plats som Dubai samt dess skryträttigheter i den arabiska öknen. En Cullinan i Dubai är fortfarande en förhållandevis ovanlig syn – den är trots allt världens dyraste SUV – men den ser lika hemmahörande ut där som linne i Florida. Den kräver respekt och talar om för omvärlden att Sheik Zayed inte omöjligen är ens bästa vän.

När vi var klara med att glassa runt i den bokstavliga smältdegeln för samhällets toppenskikt som Dubai är, var det dags att styra skutan i riktning mot den saudiarabiska gränsen via Abu Dhabi. På motorvägen är bilen tystare än de dövas riksförbunds årssammanträde, och i baksätet är man isolerad i en värld av a/c, kalla drycker och gardiner. Det finns sannerligen sämre sätt att resa på.

När vi svängde av motorvägen och satte riktning rakt in i öknen ökade temperaturen illa kvickt. Snudd på kyliga 42 grader klättrade snabbt till djävulska 48 grader, men inne i Rollsens kalla barm förblev vi helt ostörda. Vi passade även på att spana in Emirates National Auto Museum, där man bland annat finner världens största SUV. Då vi saknade kontanter för inträde tvingades vi pruta och lyckades till slut komma in; minst sagt en oas för oss bilfantaster.

Vi åkte längre och längre in i öknen, guidade av den enda biten asfalt där – en resurs Överste Lawrence inte hade – tills vi nådde avfarten till vår ökenresort. Hur annars ska man uppleva sanden när man har en Cullinan till sitt förfogande? Vi uttryckte vår önskan om att ta oss an ”det tomma området” som är världens största sandöknen och efter lite om och men öppnade de grindarna åt oss. Medan Lawrence av Arabien behövde nöja sig med en 7.5-liters rak sexa på 80 hästkrafter, hade vi en 6.75-liters V12 på 570 hästkrafter till vårt förfogande.

Att sitta i förarsätet på en Rolls-Royce och blicka ut över en av världens mest otacksamma miljöerna i mannaminne med endast den flygande damen som guide är en udda upplevelse. Med rejält lågt däcktryck, off-road-läget aktiverat, och en bitande oroskänsla, körde vi in för kung och fosterland. I takt med att temperaturen klättrade över 50 grader, körde vi rakt ut i sanden, bara några kilometer från gränsen till Saudiarabien. Vi körde rakt upp för en mellanstor dyna, men Cullinans tyngd och avsaknaden av lämpliga terrängdäck gjorde att vi illa kvickt blev en del av just den öknen vi försökte ta oss an.

Vi beslutade oss för att trappa ner våra ambitioner och åkte därför mot lite mindre dynor. Hur många Cullinan-ägare kommer faktiskt att göra något sådant här? Jag gled över de mindre dynorna, och bilen seglade fram genom sanden med en förvånansvärd elegans. Att vara isolerad från omvärlden medan man glider över sand är en härlig känsla. Jag kände mig som en amiral inom det brittiska imperiet, men med lite mindre krut och med en annan typ av sjögång framför mig; de sju sandarna kan man kalla det. Om du håller jämnt gaspådrag, tar den sig sakta men säkert framåt. Dock finns känslan av att man kommer fastna när som helst ständigt närvarande, något som knappast fyller en med förtroende.

När det kommer till ren och skär robusthet och pålitlighet har sannerligen Lawrence av Arabiens Silver Ghosts övertaget, men när det gäller lyx och komfort, finns det inget som klår Cullinan. Det hade varit intressant att se vad en Cullinan med faktiska off-road däck hade klarat, men det handlar inte nödvändigtvis om hur mycket sand den kan ta sig an, snarare om vilket sätt den gör det. Precis som min kollega Karl anmärkte i sin recension av Cullinan, är bilen inte Effortless Everywhere, särskilt inte är när man har fastnat och måste gräva som en tok.

När vi äntligen var tillbaka på asfalten, släppte jag ut lättnades suck med vetskapen att vi var tillbaka i säkerhet. Jag var också glad över att jag körde en Rolls-Royce från 2019 och inte 1906. Cullinan känns lika solid som en diamant och erbjuder oöverträffad komfort när man tar sig an den arabiska öknen. Dess däck, långa hjulbas och omfång hjälper knappast när man kör i terräng men det sagt lever den upp till sitt arv. Om det inte imponerar på dig, lär du antingen redan ha en eller två Rolls-Royce. Precis som Lawrence av Arabien tog sig Cullinan ut segrande. Även om den inte riktigt erövrade den arabiska öknen, visade den sig vara ett glasklart val för den Förenade Arabemiraten. Det är lika imponerade som det var varmt, det kan jag lova.

 

 

Chefredaktör och medgrundare. Bosatt i Melbourne, Australien och har kört snabbast av alla på redaktionen (322 km/h). Känner till varenda bil som någonsin tillverkats.