Ferrari GTC4Lusso tar sig an ett snöigt Sverige

Läs vår recension av Ferrari GTC4Lusso här.

När vi på Högsta Växeln åker på diverse roadtrips jorden runt ligger det ofta flera månaders planering bakom. Vi försöker att bejaka den frihet som bilen ger på våra resor men av uppenbara skäl kan vi inte använda oss av en tärning för allt. När Ferrari därför frågade oss om vi ville köra en Ferrari GTC4Lusso en helg beslutade vi oss för att följa hjärtat och inte hjärnan när vi planerade vad vi skulle hitta på. Av den anledningen styrde vi skutan norrut från Stockholm utan någon destination men med målet att hitta snö. Hur blir det då om man beter sig som någon som har ”Carpe Diem” intatuerat på armen? Alltså som någon som ”kör, bara kör”? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och jaga efter snö i en Ferrari GTC4Lusso.

Vårt första mål var Gävle, mest för att det låg åt rätt håll enligt SMHI:s snökarta och dels för att det skulle ge oss möjligheten att testa bilen på motorväg. Illa kvickt uppenbarade det sig att GTC4Lusso avverkar motorvägar likt Anja Pärson avverkade skidbackar. Vi började snabbt räkna på om vi hade tid att leta snö i Alperna eller kanske kunde köra upp till Haparanda och sedan tillbaka.

Vi konstaterade efter lite om och men att några hundra mil i en Ferrari på en helg inte hade varit bra för vårt vattentäta rykte som Sveriges mest miljövänliga företag. På väg till Gävle passerade vi en plats som ingen Ferrari lär ha gästat – Tierp Motorbana – och tänkte att det vore en lämplig plats för fotografering. Uppenbarligen blev det ingen bankörning (det är en dragracing-bana trots allt) men vi fick möjligheten att testa bilens balans på parkeringen.

Efter att ha konstaterat att GTC4Lusso är lika välbalanserad som en avhandling vankades det lunchpaus i Gävle. Nej, vi åt inte italienskt utan satsade istället på hamburgare. Att sitta på Gävle centralstation och se en Ferrari man har nycklarna till genom fönstret tillhör nog en av de mer surrealistiska upplevelser jag har haft under mina 22 år på denna jord.

Efter att ha slukat burgarna likt Mario käkar svamp konsulterade vi snökartan och konstaterade att vi behövde köra västerut. Initialt var det Falun vi hade siktet inställt på men E16 som var fri från snö fick oss att tänka om. Vi passerade genom bruksorter som Hofors där det visar sig att man får mellan 50 och 100 lägenheter för priset av en GTC4Lusso. Ferrari-ägare eller fastighetsmogul? Jag vet vad jag hade valt.

När vi kom in på mindre landsvägar hade plog- och saltbilen gjort ett för bra jobb så vi tvingades leta oss ännu längre ner i den svenska väg-hierarkin. Snart såg vi skyltar mot en närliggande kulturminnesplats och en väg som lika gärna skulle kunna leda till tomtens verkstad. Den var lika snö- och isbelagd som Monte Bianco vintertid vilket avsaknaden av däck av lämplig kvalitet gjorde oss uppmärksamma på. Fyrhjulsdriften jobbade på för fullt men däcken hade många gånger svårt att hitta grepp. Eftersom vi inte vill skriva ”kvaddade Ferrari” och ”begärde personlig konkurs” på våra CV:n reducerade vi hastigheten avsevärt. Landskapet började dock mer och mer likna det vi hade i åtanke – ett vinterlandskap.

Vi stannade för att fotografera och möttes av en man i en så kallad Svensson-bil som jag är säker på nypte sig i armen när han såg en tvättäkta Ferrari mitt i den svenska storskogen. Vi ökade bitvis hastigheten och kom lyckligtvis fram till en sandad landsväg. Det gav oss möjligheten att motarbeta vår dalande snittfart och kom fram till att GTC4Lusso hade varit universums häftigaste rallybil eller en lämplig kandidat till Krutcupen. Vi anlände efter ett tag till Stjärnsund som mellan 1893 och 1964 var en bruksort av rang. Det är något med Ferrari som gör att deras bilar ändå passar in i sådana hålor, antingen för att Maranello i grunden är just en bruksort eller för att Enzo Ferrari själv inte var den akademiska typen.

Det var dock inte sandade landsvägar vi var på jakt efter, utan det var snö. Eftersom december månad i Sverige innebär att solen är uppe i en kvart hade vi inte mycket tid kvar att genomföra vårt uppdrag. Vi stannade och tankade, åt en lyxig måltid i form av en french hot dog (resans kulinariska tillkortakommanden kan vi endast be om ursäkt för) och tittade på GPS:en. Vi hittade snabbt en smal, kurvig väg som gick mellan två orter som vi aldrig hade hört talas om och höll tummarna för att det var lika snöbelagt som vi hoppades. Sagt och gjort.

På vägen låg ett tjockt lager av pudersnö och den omringade naturen var lika kritvit. Det fanns heller ingen is på vägen vilket gjorde att vi denna gång kunde tillämpa en snittfart högre än fyra kilometer i timmen. Trots Ferrari GTC4Lussos oerhört allvarliga och seriösa intryck som en Ferrari har den en mer lekfull sida som grundar sig i det faktum att det är en fyrhjulsdriven halvkombi med 690 hästkrafter. Den är genuint rolig att köra och känns busig vilket ackompanjeras av en sångröst som hörs i hela glesbygden och som hade orsakat laviner i Alperna.

När vi var klara med att leka Gilles Villeneuve var det dags att haka på motorvägen hela vägen till huvudstaden. Vi stannade på middag i Västerås på ett hak som har lika långt till Guide Michelin som Maria Franca Fissolo till härbärget. Faktum var att maten inte smakade någonting. Hela dagen och hela upplevelsen däran totaldominerades av en sak, den Ferrari GTC4Lusso vi hade till förfogande. Vi åt snabbare än en glupsk hund och fortsatte färden mot Stockholm i full kareta.

Vi körde bara för att köra och det är just det som är grejen. En bil ska vara tillräckligt bra för att man ska komma på ursäkter till att köra den så mycket det bara går. Att bilen i detta fall dessutom kan göra en decemberhelg i Sverige ljus säger allt. Om du vill ha en bil som inte bara fångar dagen utan även fångar livet är du helt rätt ute. Vi sökte snö men vi fann även kärlek – SMHI är en rent ut sagt en briljant institution. Ferrarin var ganska bra den med.