Linus blogg: Presskörningen som gick åt pipsvängen

Innan jag går igenom vad som hände i större detalj så vill jag att du tittar på den här videon, där den brittiska journalisten Mat Watson kort förklarar situationen. Videon börjar och slutar automatiskt vid rätt tidpunkt (45 sekunder totalt).

Som du kanske förstått vid det här laget var jag en av de svenska journalisterna som satt i bilen… men det var lyckligtvis inte jag som körde. Tur det, med tanke på de allvarliga konsekvenserna. Problemet var bara att varken den spanska polisen eller Volkswagen faktiskt visste vem som satt bakom ratten.

Låt oss ta det från början. Det är i mitten av februari 2017 och Högsta Växeln är hetare än någonsin. Jag har skrivit för tidningen i nästan ett år. Efter att ha växt rejält samt visat att vi tar verksamheten på allvar, inte minst i form av att vi sköter lånen av testbilar utan anmärkning, har vi börjat få inbjudningar till presskörningar. Vi har varit på en del tidigare, men det är först nu som vi regelmässigt blir inbjudna till nästan alla event.

Kort sammanfattat går presskörningar till på följande sätt. En ny modell har presenterats, och innan den börjar säljas bjuds världspressen in till en och samma plats för att provköra bilen för första gången. Vanligtvis sker detta i Spanien, Frankrike, Italien, Tyskland eller någon annan plats där vägarna är bra och infrastrukturen välutvecklad. Journalisterna flygs in dag ett, kör bilen under ett hektiskt men välplanerat schema, går på presskonferens och flyger tillbaka dag två.

Att bli inbjuden till dessa event är viktigt av flera anledningar. Först och främst ger det tillfälle att testa nya bilar redan i ett tidigt stadium, och det finns goda möjligheter att samtala med utvecklingsteamet. Dessutom var det en viktig bekräftelse för oss som aktör – att vi faktiskt var en av de erkända spelarna i gamet nu. Ännu en viktig del av dessa provkörningar är att vi får tillfälle att skapa kontakter, både bland journalister från andra länder och bland tillverkarnas anställda.

Att flyga in journalister från hela världen är ett dyrt åtagande, och det finns bara en begränsad mängd platser för varje land. För att få behålla sin status som värdig att följa med gäller det att sköta sig exemplariskt. Var i tid, få inga böter, ta snygga bilder och – viktigast av allt – ta hand om bilarna som om de vore ditt barn.

Provkörningen av uppdaterade Volkswagen Golf på Mallorca var min tredje någonsin personligen, och Högsta Växelns andra event i Volkswagens regi. Efter en sen ankomst till Mallorca var planen att ta det lugnt första kvällen för att sedan börja köra dag två, följt av hemresa dag tre. Det var denna kväll efter ankomsten, i lobbyn på hotellet, som jag träffade Sebastian (som egentligen heter något annat) för första gången – en ung journalist med egen plattform, bara några år äldre än mig själv. Vi beslöt oss relativt snabbt för att dela bil kommande dag då vi båda hade siktet inställt på den sportiga GTI-modellen. Liksom mig var Sebastian dessutom ny i gamet (detta var hans första pressresa utomlands med Volkswagen).

Golfar uppställda på rad framför hotellet med klinisk precision. Tysk precision ska synas i alla detaljer när Volkswagen visar upp sig.

Sagt och gjort, när bilarna radades upp efter frukost högg vi snabbt nycklarna till en tornadoröd GTI med manuell låda. Efter några minuters pillande med inställningarna bar det iväg med undertecknad bakom ratten.

Den tornadoröda Golfen som artikeln handlar om.

Om du frågade någon annan på Högsta Växeln om hur jag kör så skulle du än idag få följande svar: ”som James May”. Visst stämmer det också. Jag ser mig själv som en mycket ansvarsfull förare (även om Joel eller Marcus skulle beskriva mig som långsam och tråkig). Jag tar inga risker, följer alla trafikregler, håller hastighetsgränsen och buskör endast på riktiga racingbanor då det uttryckligen är tillåtet. Denna filosofi intensifieras på presskörningar, då det gäller att sköta sig exemplariskt och då jag (vid tidpunkten) inte var van vid den intensiva spanska trafiken.

Som vanligt tutade stressade spanjorer när vi stannade på konstiga platser för att ta snygga bilder, men utöver detta skedde inget förens det var dags att byta förare (av logistiska skäl delar man alltid bil med en annan journalist och byter förare halvvägs). Jag har suttit bredvid folk som kört för fort förut, vilket inte är helt ovanligt på presskörningar, men jag finner ingen anledning att anmärka på något så länge det sker med kontroll. Det är ju trots allt inte mitt körkort som står på spel.

Även om det ser ut som om jag fulparkerat står vi helt lagligt på hotellets uppfart. 

Detta var dock något helt annat. Utan respekt för varken sitt eget eller andras liv (eller egendom) gick färden i en rasande fart, och jag var genuint orolig för min egen säkerhet. Sebastian behandlade vägarna som sin egen privata racingbana, där landsvägarna förvandlades till Eau Rouge-kurvan på Spa och rondellerna till hårnålskurvan i Monaco. Om detta hade skett i Sverige hade nog Aftonbladets notiser efter en hypotetisk krock beskrivit tilltaget som en ”vansinnesfärd”.

Likväl krockade vi aldrig, vilket vid några etapper var ren tur. Dessvärre noterade jag något polismönstrat vid sidan av en landsväg, men innan jag hann kommentera detta hade vi redan susat förbi. Det märkes att även Sebastian lagt märke till polisen, då han efter en blick på hastighetsmätaren saktade ner från 180 knyck till de 90 som var den lagliga gränsen. Någon polis körde dock aldrig ikapp oss, och efter några minuter glömdes incidenten bort och vansinnesfärden fortsatte fram till hotellet (där jag vänligt men bestämt tackade nej till att dela bil även kommande dag).

Bild på mig framför bilarna vid hotellet. Lägg märke till att jag fortfarande hade hår vid den här tiden.

Vid avfärd följande morgon varnades vi av Volkswagens personal. Polisen hade ringt och klagat på att en massa vårdslösa journalister (gissningsvis omfattade detta fler än oss) hade terroriserat ön under gårdagen. Därmed hade polisen bestämt sig för att ha en större närvaro på vägarna under dagen, med flera hastighetskontroller på den planerade rutten. Ingen påtalade dock att det skulle vara vi som orsakat detta, även om mina aningar fanns där. Utan att filosofera mer över detta högg jag nycklarna till en miljövänlig Golf med cylinderavstängning och rullade, fridfullt ensam i bilen, iväg mot flygplatsen.

Här kom den första smällen. Väl vid gaten, där alla svenska journalister återsamlats, saknades en person. Sebastian. Några telefonsamtal senare visade det sig att han, lyckligtvis, inte krockat utan endast missat stängningstiden för incheckningen. Istället för att följa tidsplanen hade han avvikit för att samla in mer bildmaterial. Ett nybörjarmisstag, självklart, men utan att tänka mer över det var Volkswagen bussiga nog att tillhandahålla honom en ny biljett till en senare avgång.

Låt oss spola fram tiden lite till dagen efter hemfärden. Jag var tillbaka i Örebro, sittandes på ett träigt seminarium med telefonen inställd på ljudlöst läge. Som alla iPhone-användare vet går det dock att komma igenom detta läge om man ringer tillräckligt många gånger i rad från samma nummer – vilket även skedde. Mitt i en mening avbröts talaren av min ringande telefon. Ett för mig okänt nummer stod på displayen. Utan att tänka mer på det lade jag ner telefonen och bestämde mig för att ringa upp igen senare. Det tog dock inte många sekunder innan telefonen började ringa igen. Nu stängde jag istället av den och öppnade datorn för att se om jag missat något på mailen.

Den tornadoröda Golfen fotograferad precis innan förarbytet.

Nej, inget mail, men ett Facebook-meddelande från chefredaktör Marcus dök upp i notiserna. Han meddelade att Volkswagen ringt och frågat efter mitt nummer. Förbryllad, men otålig, väntade jag till seminariets slut och satte sedan på telefonen igen. Jag hade precis slagit in PIN-koden när ringsignalen åter studsade genom rummet. Snabbt som blixten kopplade jag in mitt headset och svarade.

Det visade sig att det var Volkswagens presschef som ringde. Inte hans sekreterare, utan chefen själv. Vid denna tid hade jag inte träffat honom tidigare, än mindre kommunicerat med honom direkt. Samtalet var kort och koncist, och med tanke på hur upprörd han antagligen var  kan jag nu i efterhand uppskatta hur lugn och trevlig han lyckades vara.

Samtalet löd ungefär så här:

P: Hej Linus, har du kört vår bil i 180 kilometer i timmen på en 90-väg? Fick ett samtal från huvudkontoret i Wolfsburg om detta nyss, och vi vet att det bara var du och Sebastian i bilen.
L: Hej, kul att du ringer, men nej det har jag inte. Jag kan dock föreställa mig vilken incident det handlar om.
P: Okej, jag ringer Sebastian och pratar med honom också. Du kommer nog att få ett samtal från polisen sen. Ha det bra.
L: Detsamma!

Naturligtvis ringde jag min chef Andreas och berättade om vad som precis hänt, men försäkrade honom om att ansvaret inte låg hos mig. Andreas ringde upp Volkswagens presschef, och ingen av dem tvivlade någonsin på sanningshalten i mitt påstående. Problemet var bara att varken Volkswagen, Andreas eller den spanska polisen med säkerhet visste vem som faktiskt hade kört. Det framgick aldrig om polisen vid vägkanten tagit en bild av bilen eller endast skrivit ner registreringsnumret, men faktum var att Volkswagen endast hade uppgifter om vilka två som suttit i bilen och inte vem som kört vid det specifika tillfället. Några säkra bevis fanns alltså inte.

Nervöst hoppades jag att Sebastian skulle erkänna, men vi fick aldrig någon riktigt återkoppling varken från Volkswagen eller polisen. Utöver att vi gissade oss till att det antagligen skulle delas ut en saftig böter var det först när Mat Watson publicerade sin video (den du skulle ha kollat på innan du började läsa) som vi fick den första informationen.

Sebastian, som tack och lov ärligt erkänt att det var han som körde, hade blivit portad från Spanien (vilket var särskilt betungande för honom då han regelbundet tillbringade tid där privat). Vidare hade, och det här är nog den värsta biten, Volkswagens bil (den tornadoröda GTI:n) blivit beslagtagen av polisen. Om det var i egenskap av brottsverktyg, i sökande efter bevis eller av någon annan anledning fick vi aldrig reda på. Att det dessutom delades ut en böter, och att Sebastian aldrig skulle få chansen att åka på ytterligare event med Volkswagen, krävs det knappast några högskolepoäng för att gissa sig till.

En sista bild på den tornadoröda Golfen som Mallorcas polisstyrka lade vantarna på i några månader.

Självklart har vi haft tillfälle att samtala med Volkswagen om det som hände, inte minst över goda middagar på andra provkörningar (som vi än idag blir inbjudna till). Den tornadoröda GTI:n har de fått tillbaka hel och ren, och Högsta Växelns relation till Volkswagen är lika stabil som den alltid varit. Slutet gott, allting gott (…kanske inte för Sebastian).

Idag är det lätt att skratta åt incidenten, men jag har personligen tagit med mig en riktigt viktig läxa – buskör inte. Det är bara dumt, riskfyllt och ger inte någon långvarig tillfredställelse. Om du gör det i en testbil riskerar du dessutom din relation till tillverkaren. Inte heller ska man förglömma att det faktiskt är ett brottsligt beteende som varje år leder till att människor dör eller skadas för livet. Låt hästkrafterna gå lös på en riktig bana istället, så ska du se att man på ett säkert sätt kan ha kul med en bil utan att bryta mot lagen.

Bild på mig iförd full säkerhetsutrustning inför bankörning med Formel-bilar på ett event i Sevilla med Michelin. Här går det utmärkt att köra fort.