Del 1 går att läsa här.

Som tidigare konstaterat är Ninety Mile Beach klassad som en allmän väg men man måste förhålla sig till tidvattentabellen innan man bestämmer sig för att köra där. När vattnet är som högst finns det ingen plats för bilar men väntar man i några timmar (vilket vi gjorde) är det fritt fram. Innan man kör in på stranden möts man dock av skyltar som varnar en för farorna och man rekommenderas att åka i samlad trupp. Det man möts av är en strand som sträcker sig så långt ögat når, med hårt packad sand och enormt mycket utrymme att busa. Det finns även sälar och vildhästar och vid vissa partier når vågorna upp hela vägen till de stora dynorna som kantar stranden.

Vi var praktiskt tagit ensamma på stranden och satsade på att köra ut med hela rakt norrut för att sedan åka tillbaka samma väg. Vi hade tre timmar på oss innan tidvattnet skulle börja stiga och kände oss därför minst sagt lugna. Vi satte på Baja-läget och mosade pelle i botten. Efter att ha flugit fram över sand och genom vattnet kom vi till en udde som innebar att vi skulle behöva köra lite längre ut i vattnet men med tanke på Raptorns vaddjup på 85 centimeter hade vi marginalerna på vår sida. Vi hoppade ut och inspekterade vår tänkta rutt och konstaterade att det var nemas problemas.

Vi tog fart och tacklade vattnet i hyfsad hastighet för att inte den något mjukare sanden under vattenytan skulle greppa tag i oss. Helt plötsligt gör bilen ett svandyk rakt ner i det blå, precis intill den utstickande udden och vatten forsade över motorhuven och upp på vindrutan. Bilen fortsatte fram och reste sig ur hålet och jag ökade gaspådraget för att den skulle orka hela vägen. Helt plötsligt dog motorn. Det djupa vattnet innebar att bilen inte fick någon luft och därför lade den av. Känslan av panik började infinna sig och vi utbrast ”vad fan gör vi nu?” Vi satt fast i havet med kraftiga vågor som gjorde att bilen grävde sig längre och längre ner. När vattnet drog sig bort hoppade Andreas ut och sprang med vatten upp till knäna mot samma strand som vi kom ifrån. Jag hade ingen täckning på mobilen och föreställde mig hur bilen skulle spolas ut till havs.

Precis när Andreas nådde strandkanten dök en Mitsubishi Pajero med enorma terrängdäck upp runt krönet fylld med inhemska fiskare. De tog sig snabbt fram runt udden och slängde fram bogserlinan för att dra loss den stackars dränkta bilen. Det kom en enorm våg och under några ögonblick verkade det som att Pajeron inte skulle klara det och den känsla av hopp som jag hade fått försvann snabbare än luften till Raptorns lungor. Men Pajeron tuggade sig fram med sina låsta differentialer och drog oss upp på torra land, bortom havets förödande grepp. Motorn startade men dog illa kvickt och jag svor. För er som inte vet det är saltvatten i en bil ungefär lika hälsosamt som ett cyanidpiller för en människa.

Vi plockade ut luftfiltret som var lika blött som en regnskog för att torka det och konstaterade att vi inte hade någon täckning på mobilerna. De inhemska fiskarna – tillhörande maorifolket – pekade på en kulle precis bredvid och jag galopperade upp likt de vildhästar vi tidigare sett. Högst upp på kullen fick jag täckning och försökte ringa till Ford men förgäves. Istället testade jag då att ringa till assistansnumret och fick i uppgift att förklara var vi befann oss. ”Öh, på playan va” var inte så mycket till hjälp. Kvinnan i luren fick våra koordinater och efter en halvtimme ringde en bärgare och sa att han skulle vara där om 30 minuter till en timme. Tiden gick. Och gick. Telefonen ringde och jag svarade – ”grinden jag tänkte köra igenom är stängd så jag måste köra runt, det tar nog en 45 minuter.” Jahopp.

Minutvisaren på klockan tuggade sakta men säkert på och jag satt fast uppe på kullen omringad av vildhästar och en utsikt som hette duga. Hålet vi hade kört fast i syntes från kullen och eftersom vattnet hade dragit sig tillbaka blev det ganska uppenbart vad som hade hänt. Då såg jag bärgningsbilen som lugnt och sansat körde runt hålet och jag kutade ner för kullen likt Sisyfos sten.

”De som bor här känner till det.” Vår bärgare pratade om det förbannade hålet. Som vi bevisligen inte kände till. Efter inte särskilt mycket om och men fick han upp Forden – som fortfarande inte ville starta – på flaket och där satt vi i solnedgången på väg mot en verkstad mitt i ingenstans med en dränkt bil på flaket. Väl framme vid verkstaden fick jag tag på Ford-folket och förklarade situationen. Generad var bara förnamnet på det jag var i den stunden.

Det hela slutade med att bilen behövde skrotas med endast 440 mil på mätaren och vi hade onekligen testat den till bristningsgränsen, bokstavligt talat. Nya Zeeland visade sig vara ett helt spektakulärt land med trevligt folk, oändligt vacker natur, och en herrans massa terrängkörningsmöjligheter. Det är så långt bort man kan komma från Sverige men ack så värt resan. Ford Ranger Raptor visade sig vara en sanslöst talangfull terrängbil som endast kan stoppas av att få havsvatten upp till vindrutan och om inte annat var det ett kännedomsbrist om en väldigt specifik del av stranden. Utrustad med en snorkel skulle den dock även kunna korsa oceanen och även klara sig i händerna på uttömmande journalister; vi tog oss an Nya Zeeland med en Ford Ranger Raptor och lämnade med svansen mellan benen.

 

 

 

Chefredaktör och medgrundare. Bosatt i Melbourne, Australien och har kört snabbast av alla på redaktionen (322 km/h). Känner till varenda bil som någonsin tillverkats.