Test: Gustaf kör lastbil hos Scania

Lastbilar. Genom att vara en del av leveranskedjan av i stort sett alla saker vi använder i vardagen har de – även om vi sällan tänker på det – en central roll i allas våra liv. Samtidigt har vi alla nog någon gång svurit över hur de är i vägen ute i trafiken – antingen för att de tar ut svängarna och därmed kommer skrämmande nära i stadstrafik, eller för att de i snigelfart försöker köra om varandra på motorvägen. Kanske skulle vi bilförare ha mer sympati för dessa vägens laståsnor om vi faktiskt hade erfarenhet av lastbilskörandet och dess utmaningar? För att ta reda på det begav jag mig till Södertälje för en dag på Scanias inhängnade testbana. Här följer således en lekmans upplevelse av hur det är att köra lastbil.

Att för första gången klättra upp bakom ratten i en lastbilshytt är en smått överväldigande upplevelse för den alldaglige personbilsmotoristen. Sittpositionen är underlig, det finns otaliga backspeglar att hålla koll på och hytten känns bredare än finska viken. Är ekipaget dessutom en långtradare på dryga tjugo meter, vars bakre halva utgörs av en trailer med svängande framaxel, fylls huvudet genast av skräckbilder av hur hoptrasslat det kommer att bli om man försöker att backa en enda millimeter. Lyckligtvis innehöll dagens övningar inte några backmanövrar.

Bara att framlänges ta sig ut från parkeringsrutan – med en lastbil parkerad på vardera sida – utan att skapa totalt kaos kändes första gången som en utmaning bara det. Genom de gigantiska speglarna stirrar man ner längs ekipagets oändligt långa sidor och reflekterar över den betydande risken att man med en dåligt avvägd sväng river med sig i stort sett halva Sörmland. Tar man dock ut svängarna ordentligt och håller koll på speglarna märker man emellertid snabbt att det inte är någon fara – åtminstone inte på Scanias rymliga och trafikfattiga testanläggning.

Hur är det då att köra lastbil? Med effekt på upp till 730 hästar ur en V8 på hela 16 liter måste den väl vara rent hårresande? Sanningen är emellertid att körupplevelsen är allt annat än exalterande – i alla fall inte i vanlig mening. För det första är bilarna självklart anpassade för sitt ändamål, och 730 hästars-motorn i fråga satt dagen till ära i en timmerbil på dryga 20 meter och närmare 60 ton. Inte någon hundrameterssprinter direkt.

Scania har dessutom byggt en stor del av sitt rykte på låga driftskostnader, både vad gäller underhåll och bränsle. Man strävar därför mot att hålla varvtalet så lågt som möjligt i alla lägen – något man kallar sin lågvarvsfilosofi – och den automatiserade lådan jobbar sig snabbt upp till högsta möjliga växel.

När man rullar ut på Scanias landsvägsliknande testbana är det istället en känsla av isolering från verkligheten som infinner sig. Pedaler och styrning är fjäderlätta, och kombinerat med det kolossala vridmomentet – hela 3 500 newtonmeter i timmerbilen – innebär detta att man som förare är nästan helt ovetande om den enorma vikten man drar bakom sig.

I själva verket är körkänslan nästan tv-spelsaktig, något som i en sportbil skulle ses som negativt, men som i lastbilen ger föraren andrum att koncentrera sig på var fordonet befinner sig på vägen – och det behövs. Även fast testbanan erbjuder bra mycket mer svängrum än en vanlig landsväg kändes det i vissa lägen väldigt tight, särskilt i hårnålarna. I de lägena krävs ett fast öga på släpets hjul i backspegeln och förvånansvärt mycket utrymme.

Urvalet av vagnar vi hade att välja bland under dagen var stort, och innefattade allt från traditionella dieselbilar, till bilar drivna av biobränslen som etanol eller gas. Det fanns till och med en hybridlastbil. Dessa drivlinor satt monterade i allt från långtradare till bussar av varierande storlek. Sanningen att säga är det dock svårt för en lekman att skilja dessa åt efter endast ett fåtal kilometer bakom ratten – en diesellastbil med 730 hästar som drar 60 ton känns inte nödvändigtvis särskilt annorlunda från en 370 hästars gasbil som drar ett hälften så tungt släp. Vad man dock genomgående kände var att bilarna var byggda efter samma grundtanke och ideal, och att alla drivlinorna därmed arbetade på samma lågvarviga sätt.

Den drivlina som verkligen skiljde sig från resten för mig – både som koncept och som körupplevelse – var hybriden. Den går att köra på ren el upp till 45 km/h, och att framföra ett ekipage på 40 ton i stort sett ljudlöst är en av de mest surrealistiska körupplevelser jag någonsin haft. Det närmaste jag kan likna det till är att segla en större segelbåt – bara att dessa ekipage var både längre och tyngre än någon båt jag någonsin seglat.

Tanken med hybridlastbilen är att den ska köras på en kombination av diesel och el på motor- och landsvägar mellan städer, för att sedan köras på ren eldrift i stadstrafik. Detta sänker inte bara bränsleförbrukningen, utan bidrar också till bättre luftkvalitet och mindre buller i innerstan – inte bara trevligt för invånarna, utan även högaktuellt nu i miljözonernas tid. Vem vet, kanske är någon form av eldrift ett krav för att få köra lastbil i våra städer redan inom några år? Det är också möjligt att det är lösningar som denna som kommer att tillåta våra sport- och entusiastbilar att bli insläppta i städerna även i framtiden.

Som bil- och tekniknörd strävar jag alltid efter att samla på mig så många unika körupplevelser som möjligt. Chansen att få prova på att köra lastbil har därför varit en mycket intressant upplevelse. Visst, det kanske inte är kul på samma sätt som att köra sportbil, men det ligger däremot en väldigt mäktig känsla i vetskapen av att man är i kontroll av någonting så stort och tungt. Det känns också trevligt att som medtrafikant nu ha insikt i hur en lastbil uppför sig på vägen. Med lite tur gör det mig till en mer förstående och tålmodig medtrafikant.