Del 1: Vi dränkte en Ford Ranger Raptor

”De som bor här känner till det.” Vår bärgare pratade om det hål som helt och hållet hade svalt den Ford Ranger Raptor vi testade. Vi befann oss på den 90 kilometer långa Ninety Mile Beach på Nya Zeelands norra ö men satt i en Man 8.153 i bärgningsbilsutförande med Raptorn på flaket. Hur hade vi då hamnat där? Låt oss backa bandet. Vi hade tidigare testat nya Ranger Raptor på presskörningen i den marockanska öknen där den visade sig vara ostoppbar. I Nya Zeeland kan man i praktiken köra var man vill så länge man inte förstör moder jord. En minst sagt lämplig plats att testa en bil som är tänkt att sig an terrängen i full fart. Låt oss lägga i Högsta Växeln och bege oss till andra sidan jordklotet för att testa nya Ford Ranger Raptor.

Vi hämtade Raptorn i Auckland, Nya Zeelands största stad, för vidare färd mot huvudstaden Wellington, 65 mil söderut. På motorväg är Raptorn bekväm tack vare sina enorma däck och långa utfjädring men däcken bidrar även till en hel del oväsen. Den tio-stegade automatlådan arbetar i symbios  med dieselfyran gör att den ligger i låga varvtal och är förhållandevis plånboksvänlig. Det finns dock inte många mil motorväg i Nya Zeeland utan ganska snart övergick vägen till landsväg som slingrar sig över landskapet likt en orm.

Om det är något Ranger Raptor inte spatserar med är det landsvägsprestanda värd att skriva hem om. En dieselmotor på 210 hästkrafter och 500 newtonmeter som ska få fram en 2,3-ton bjässe innebär att den är långsammare än läran om glaciologi. Men att avfärda en off-road-truck för att den är långsam på asfalt är lite som att avfärda en Mazda MX-5 uteslutande för att den är liten. Lite mer krut hade dock gjort susen och trots att den ska vara kompetent i terräng saknar den det bottenvrid som man gärna önskar i en terrängbil.

Sträckan mellan Auckland och Wellington kan dock klassas som en av världens vackraste transportsträckor. När vi efter åtta timmar kom fram till Wellington kände vi oss ändå förhållandevis utvilade och helt förbluffade över hur vackert landet är.

Nästa dag bjöd på regn, rusk och terrängkörning. Vid den södra öns södra udde, i utkanten av Wellington, fanns det ett terrängspår som följer kusten och som är helt öppet för fyrhjulsdrivna fordon att ta sig an. Slingan är karg och stenig med inslag av vattendrag, tjockkornig sand och klippor som man måste köra över.

Till en början var terrängspåret inte mer än en grov grusväg à la Namibia men helt plötsligt kom vi till ett utstickande berg som hade en smal, brant passage för bilar med tillhörande varningsskylt. Det var halt och jävligt. Vi stod och dividerade om huruvida bilen skulle klara det och då dök det helt plötsligt upp en Land Rover Series I från 1956 samt en Range Rover från 2006 som kom från andra hållet och tog sig an hindret utan konstigheter. ”Kan de, så kan vi” muttrade vi.

Körlägen
Grass/Gravel/Snow
Mud/Sand
Rock
Baja

Till en början ville inte de 33-tum stora terrängdäcken riktigt greppa berget och vi riskerade istället att glida rakt in i klippkanten. Med tanke på bilens vinkel var himmelen det enda Andreas kunde se när han satt bakom ratten medan jag stod ute i blåsten och skrek och vinkade frenetiskt i ett försök att dirigera Raptorn till andra sidan. Till sist fick däcken fäste och kunde pallra sig över. Efter klipphindret blev sanden mjukare och det var då Baja-läget kunde nyttjas. Att fastna hade varit ödesdigert och krävde därför att vi testade just Raptorns egen filosofi, nämligen full kareta genom terrängen.

Den gled över den djupa sanden och med ett jämnt gaspådrag fortsatte vi . Vi höll hög fart och bilen studsade och hoppade fram likt en trophy truck men till sist kom vi till hårdare mark där vi beslutade oss för att vända. Färden tillbaka klarade den galant och var dessutom hysteriskt rolig. Att Ford Ranger Raptor är ohyggligt kompetent råder det inga  tvivel om.

Efter att ha emulerat vår egen version av Dakar-rallyt i Wellington blev det dags att styra skutan norrut tillbaka mot Auckland och vidare till Ninety Mile Beach. Det visade sig att allt bara skulle gå utför och bli vårt mest omtumlande äventyr hittills…

Del två publiceras imorgon.