Då och då lanseras en produkt som är så långt före sin tid att marknaden inte är redo att anamma den. Så var i högsta grad fallet med Audi A2 3L, premium-stadsbilen optimerad för lägsta möjliga förbrukning. Audi A2 var redan i standardversion en av de snålaste bilarna på marknaden med sin lätta aluminiumkaross och låga luftmotstånd, men ändå var justeringarna för att skapa 3L-versionen minst sagt omfattande.

Grå Audi A2 snett bakifrån

Bantad och avsmalnad

Först på menyn stod en rejäl bantning på runt hundra kilo. Den smått ofattbara totalvikten på 895 kilo uppnåddes genom detaljer som tunnare rutor, minskad ljudisolering och fälgar i magnesium med fyra istället för fem hjulbultar. Man kunde till och med välja en modell utan både servostyrning och A/C, med en bränsletank på bara 21 liter.

Dieselmotorn på 1,2 liter tillverkades i aluminium istället för gjutjärn och var således även den rekordlätt. Denna var parad med en femväxlad semiautomatisk växellåda för att undvika osunda växlingsmönster från förare med bränsletörstig körstil.

Man filade även på luftmotståndet, med bland annat smala 145-däck, mer indragna hjulhuskanter och en mer aggressiv spoiler på bakluckan, vilket tillsammans sörjde för en cd-faktor på låga 0,25.

Mission accomplished, men ingen brydde sig

Förbrukningen som resulterade från alla förändringar blev som namnet antyder 3 liter per 100 kilometer, vilket gör modellen till en av de snålaste som någonsin tillverkas. Audi A2 3L blev emellertid – precis som A2-modellen i övrigt – inte någon större försäljningssuccé. Priset var helt enkelt för högt och designen för udda. Nu 20 år senare är den alltjämt ett intressant stycke kuriosa med en skara av lojala, långpendlande entusiaster i ryggen. Att karossen är i aluminium och därmed inte rostar skadar förstås inte heller.

Redaktör. Redaktionens hobbymeck med en förkärlek till bilar av det äldre och lite underligare slaget. Utöver bilar är det stora intresset segling. Kör bland annat en Saab V4 från 1974 och en Fiat 500 från 1971.