Giuseppe Bussos mekaniska hjärta

När Marcus nyligen recenserade den fantastiska nya Alfa Romeo Giulia Quadrifoglio omnämnde han i relation till märkets forna storhetstid också dess mindre lyckade 90- och 00-tal. Hans kritiska hållning gentemot denna period i Alfas historia saknar knappast grund. Man har länge anklagat italienarna för att använda karosser som rostar och kamremmar som brister. Dessutom har man ända till den nya Giulias lansering tråkigt nog dragits med framhjulsdrift. Bokstavligen alltså. Det finns dock en omständighet som gör att jag inte kan låta bli att drömma om dessa påstådda rosthögar, dag som natt. Jag talar naturligtvis om motorrummen.

Det är inget större fel på hur Giulia Quadrifoglio ser ut under huven, men hade det inte varit fantastiskt om den hade haft en sån här?

Giuseppe Busso ska ha avlidit blott tre dagar efter att den sista av hans motorer rullade av bandet i en Alfa. Italienska bilar levereras standardutrustade med en själ.

Den största och mest effektstinna varianten av motorn satt i 156 GTA, med 250 hästkrafter. Senare återfanns den även i andra modeller, men med några pållar färre.

Medan modellen 916 (Spider och GTV) fanns med en 3,0 liter stor sexa i Sverige kunde Italienarna undvika skatt genom att köpa en mindre, turbomatad variant.

Ovan ser ni vad man möter om man har tur nog att få lyfta huven på en Alfa Romeo med en V6-motor, baserad på Giuseppe Bussos design från 70-talet. Det är minst sagt en syn, med insugsrör som för tankarna till en orgel. Ljudet gör en knappast heller besviken. I fortsatt likhet med en orgel bringar bilen auditiv njutning på hög nivå. Tänk er Johann Sebastian Bachs Toccata och fuga d-moll. Den olycksbådande stämningen i musiken representeras i Alfas fall av den hotfulla verkstadsnota som tornar upp sig i periferin.

Fem stiliga motorrum från andra tillverkare under samma tidsperiod följer: