Ford Mustang Bullitt
Motor:
5,0-liters V8, bensin, 460 hästkrafter, 529 newtonmeter
Kraftöverföring:
6-växlad manuell, bakhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 4,6 sekunder
Toppfart: 263 km/h
Vikt: 1851 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4784/1381/2080mm
Pris: Från 531 000 SEK (Testbil ca 551 000 SEK)

Vad har 460 friska hästkrafter, vackert mörkgrön lack och ett motorljud som inte bara väcker de döda utan även kan låta dem känna sig som Steve McQueen för en dag? Ford Mustang Bullitt! För tredje gången i ordningen har Ford släppt en specialutgåva av den eviga ponnybilen, inspirerad av den coolaste snutbilen i vita dukens historia: Detective Lieutenant Frank Bullitts Mustang GT 390. Eftersom 40% av alla ljud som passerar mina läppar utgörs av popkulturella referenser, blev det den här gången mitt jobb att lägga i Högsta Växeln för att se huruvida den nya Bullitt-Mustangen är lika bra i verkligheten som den är cool på papperet.

Jag måste först av allt erkänna att jag är högst partisk i min bedömning. Medan min Högsta Växeln-kollega Gustaf snackade om hur han höll med någon annan motorjournalist om att ingen i vår tid bryr sig om Steve McQueen satt jag, provperiodens premiärdag till ära, i passagerarsätet klädd i polotröja, mörkgråa kostymbyxor och bruna mockaskor (se filmen – jag äger ingen tweedkavaj). Han tycks alltså inte helt ha tappat sin relevans ens i vår generation, såvida jag kan betraktas som representant för min åldersgrupp. Inte undra på att jag är förlåtande mot denna bil i den milda grad att man skulle kunna missta den för en Alfa Romeo.

Nu är det dock inte fråga om något italienskt finlir utan en tvättäkta amerikanare, komplett med fackstämpeln ”Built with pride” på rutorna. Interiören är alltså belamrad med stora sjok av billig plast. Som förare kompenserar man för detta genom att i stället fokusera på hur skoj det är att V8-motorns kraft disponeras genom en handrodd låda, hur tufft det ser ut med gröna stygn i Recaro-stolarna och hur ofattbart tillfredställande det är att lyssna till ljudet som dånar ut från avgasrören. Precis som i en äkta racerbil innefattar start av motorn faktiskt att man grejar med ett helt gäng strömbrytare innan själva startknappen trycks in; nej, man behöver inte slå på tändning och bränsletillförsel manuellt, det jag menar är att man innan bilen startas måste fälla ned rutorna och se till att avgassystemet inte är inställt på ”quiet”.

Gör man misstaget att bruka detta läge – vilket jag inte rekommenderar, men själv måste göra för att kunna recensera bilen på ett trovärdigt sätt – är det svårare att förlåta bilens tillkortakommanden. Som jag nämnde ovan är interiören inte den bästa ur kvalitetssynpunkt, även om dess design passar biltypen. En estetisk detalj jag gärna skulle lämna i första bästa dike är dock Bullitt-loggan. En av de saker som gör Frank Bullitts Mustang så cool är ju att den är befriad från alla emblem, och därför är det gränslöst skevt att denna hyllningsmodell fått en av bilvärldens blaffigaste symboler klistrad på både rattnavet och bagageluckan.

Sett till köregenskaper är nya Mustangen å andra sidan en pärla i relation till sina främsta konkurrenter. När bakhjulen tar ett längre spår än sina kollegor på framaxeln – vilket, surprise, gärna sker i en bil som säljs komplett utrustad med ett läge för att förgöra bakdäcken (line-lock) – blir man genast varse och kan kontrollera det med finess. Den här kärran är sannerligen byggd med drama i åtanke, och en ytterligare detalj som främjar detta syfte är kopplingen. Genom den känner man nämligen inte ett skvatt, och har man inte ännu lärt sig exakt var den tar är det därför frestande att helt sonika varva upp motorn och släppa upp den helt vid start från stillastående hellre än att riskera ett pinsamt motorstopp. Vid närmre eftertanke måste det ha varit precis likadant i Lt. Bullitts bil, med tanke på hur hans bakdäck spinner i filmens ack så kända biljaktscen.

För att sammanfatta denna bil med ett enda ord gör man bäst i att använda just termen drama. Genom att betrakta Mustang Bullitt i relation till vad som i de bästa av stunder försiggår på vita duken går det att uppskatta den för allt den står för, utan att störa sig på hur den antagligen är att äga till vardags. Tveklöst är att verkligheten, med Mustang Bullitt som enda bil, skulle uppenbara sig i form av bensinkvitton i tillräckliga mängder för att tapetsera en genomsnittlig lägenhet. Dessutom skulle irritation uppstå över hur kopplingspedalen för tankarna till att läsa blindskrift iklädd skidhandskar. Är den tuffare än den är jobbig? Ja, men erinra er för guds skull vad jag skrev inledningsvis innan ni öppnar plånboken.

BETYG
Exteriör
Interiör
Körglädje
Valuta för pengarna
Relativ praktikalitet
Ha-begär
Relativ prestanda
Teknik
Motorljud
Komfort
En av redaktionens fashionistas, som på sistone fattat tycke för V6-motorer. Den allra bästa designades av Giuseppe Busso, för oss som inte behöver en bil som startar varje dag.