Att välja mellan heta halvkombis är ungefär lika lätt som att odla potatis i asfalt. Nästan alla tillverkare har minst en modell, vissa två. Utbudet är med andra ord enormt och för att vara framgångsrik i segmentet krävs att man verkligen sticker ut. En lustigkurre som alltid har varit strålande på just den punkten är Honda Civic Type R – den finniga tonåringens eviga hantlangare. Hänger Hondas nya framhjulsdrivna värsting med i dagens tempo? Jag begav mig till Dresden och Lausitzring-banan för att undersöka saken!

Se även:
Golf R
Golf GTI
Honda Civic
Honda Civic Type R (EP3 & FK2 )
Seat Leon Cupra
Ford Focus RS
Renault Megane GT

En av Type R:s styrkor har alltid varit det fräcka utseendet, men formspråket faller inte alla i smaken. De kärnkraftverksstora utblåsen, det fullkomligt gigantiska picknickbordet till vinge och alla distinkta detaljer i karossen gör att bilen ser fullkomligt galen ut, nästan som ett litet rymdskepp. Huruvida detta är en för- eller nackdel är upp till kunden själv, men i grund och botten är detta en väl utförd och ytterst målmedveten satsning som passar en väldigt specifik kundgrupp. Personerna som faller utanför denna kundgrupp rynkar på näsan, kliar sig på flinten och hostar ut sina löständer i avsmak när bilen rullar förbi.

Den som är uppmärksam har säkerligen identifierat de udda avgasrören – tre till antalet. Varför? Honda påstår att avgassystemet faktiskt har en vettig funktion, vilket det säkert har, men jag misstänker starkt att det existerar av samma anledning som den överdimensionerade vingen. För sakens skull, helt enkelt. Det ska ju se fräckt ut när man glider in till skateboard-parken med sin fräsiga kärra. Tre är ju alltid bättre än två, eller hur?

Specifikationer
Pris från: 341 9000 SEK
HK/Nm: 320 / 400
Motor: 4-cyl turbo VTEC
Växellåda: 6-stegad manuell
Vikt: 1380 kg
0-100: 5,6 sekunder
Toppfart: 272 km/h

Växellådan en av de absolut bästa i klassen. Kastet är kort, kopplingen är lättanvänd och lådan kan hjälpa dig med nedväxlingar om du inte klarar av att hantera tre pedaler samtidigt. Det hela känns nästan för enkelt. Den sistnämnda funktionen är högst kontroversiell inom entusiast-kretsar, men lyckligtvis går det att stänga av varv-matchningen (tittar på dig, BMW). Motorn är livlig, ger mer än nog kraft även från låga varv och växlingsintervallerna är tillräckligt låga för att faktiskt få dra i den magiska spaken ett par gånger innan man förlorar körkortet. Detta gör på egen hand att bilen är lika underhållande som en dag på Gröna Lund med några gram tjack i blodet. Inte heller går det att klaga på fartresurserna, som är precis så väl tilltagna att man faktiskt kan pressa bilen till gränsen utan att riskera körkortet – alldeles lagom för chassit helt enkelt.

Framhjulsdrivna prestandabilars eviga spöken är under- och vridstyrning, men inför lanseringen av nya Type R har ingenjörerna äntligen fått tag i Ghostbusters telefonnummer. Understyrningen finns kvar till viss del, men det är inte alls lika illa som det har varit historiskt sett. Vridstyrning är som helt bortblåst. Den grovt förlängda hjulbasen är ytterligare en faktor som bidrar till att bilen är stabilare än någonsin förr – att slå hastighetsrekord på autobahn borde inte vara så här bekvämt i en Type R.

Prismässigt ligger Type R i framkant. Utan tillval går bilen lös på 340 laxar, vilket innebär att den är ungefär 50 000 spänn billigare än konkurrenterna med hästkrafter i samma stall. Det finns visserligen varken fyrhjulsdrift eller automatlåda, men Type R är utan tvekan en av de mest prisvärda prestandabilarna som går att köpa för tillfället.

Tyvärr finns det (såklart) vissa nackdelar. Styrningen är i det tyngsta laget och saknar det där lilla extra. Däcken räcker långt, men de är inga Cup 2-utmanare, trots att ingenjörerna som kokade ihop gummiblandningen i samarbete med Continental önskade att så vore fallet. Bilen låter fräsigt på höga varv, men något fnissigt fisande eller oblyga knallar är det inte tal om. Tomten, kan jag få mer ljud i julklapp?

Vad är nytt?
– Helt ny generation
– Tio extra hästkrafter
– Multi-länk fjädring bak
– Bättre komfort
– 38 % mer vridstyvhet

När det kommer till karaktären var föregångaren något av en total vettvilling på alla sätt och vis, en bil som ingen annan än en riktig galning skulle vilja köra till vardags. I jakt på vardags-användarbarhet har detta recept nu förnyats, dels med ett nytt komfortläge som ska göra bilen mindre ryggskotts-kompatibel. Konceptet fungerar gott och väl (Hondan är faktiskt användbar på riktigt nu), men vissa kunder kommer tycka att bilen är lite för snäll. Type R har mognat – kanske snäppet för mycket.

Nu ska jag klaga på fyra smågrejer till, sen får det vara nog. Under kraftig inbromsning kränger bakvagnen mer än önskat, vilket leder till mer osäkerhet bakom ratten – inte passande för en annars så lättkörd racingknatte. Stolarna är lite för trånga för en karl av min bredd. Dessutom tränger det in såväl drönigt motorljud som vindskrik från backspeglarna i högre hastigheter. Sist men inte minst – det finns många inslag i designen som ser ut att fylla en funktion eller vara bestående av kolfiber, men som egentligen bara är lögn.

Honda gjorde nyligen en stor grej av att nya Type R slog varv-rekord på Nürburgring, vilket såklart innebär att den borde vara något av en rymdraket även på andra banor. Faktum är att Honda lyckats med något otroligt, något helt ofattbart! Bilen är nämligen både snabb och rolig. Det finns en hel del nackdelar, men så är det med alla älskvärda sportbilar. Som du kan se i filmen nedan är jag ingen Lewis Hamilton, men bilens potential går inte att ifrågasätta. Om du hade kunnat se mitt ansikte hade du inte kunnat missa mitt enorma flin. Alltför ofta glöms föraren bort i jakten på ett nytt banrekord runt ringen, men så är inte fallet här. Nya Type R är en fröjd för själen, och om du föredrar baseboll-keps framför plommonstop kan det här vara den heta halvkombin för dig.