Test: Rolls-Royce Dawn

Rolls-Royce Dawn (2016)
Motor: 6,6-liters, V12, bensin, 570 hästkrafter, 780 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automatlåda, bakhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 4,9 sekunder
Toppfart: Begränsad till 250 km/h
Vikt: 2560kg
Mått (längd/höjd/bredd):
5285/1502/1947 mm
Pris: 2 717 000 SEK
(Testbil ca 3 953 000 SEK)

Patek Philippe är klockornas Rolls-Royce, Mona Lisa är tavlornas Rolls-Royce och Rolls-Royce är, öh, bilarnas Rolls-Royce; ett uttryck som används för att beskriva det bästa inom någonting, det som inte har någon konkurrens. Nu har Rolls-Royce beslutat sig för att tillföra lite ljus till den gråa vardag vi nordbor tampas med. De ska äntligen göra officiellt intåg på den svenska marknaden. Efter att ha blivit knäsvag och fått andningssvårigheter varje gång jag fått äran att se en Rolls-Royce ute i det vilda var det nu dags för mig att få köra en Rolls-Royce. Närmare bestämt deras senaste tillskott – Dawn. En teater på hjul för omvärlden att beskåda och undra: ”vem är det egentligen som sitter bakom ratten?” För att hamna i rampljuset beslutade jag mig för att bege mig till München och ta reda på hur det är att vara kändis för en dag.

En Rolls-Royce handlar inte om siffror. Priset är irrelevant, prestandan ska vara adekvat och väghållningen likaså. Bilen har som agenda att göra varje resa till en upplevelse, både för dig själv och för andra. Varenda millimeter av en Rolls-Royce har utvecklats med fullt fokus på att bilens ockupanter ska känna sig så märkvärdiga som det bara går. Rolls-Royce Dawn är en enorm bil som har designats med skepp i åtanke.

Andra Rolls-Royce-modeller
Cullinan
Dawn Black Badge
Ghost
Phantom
Wraith

Den är en rejäl kärra som glider fram med samma pondus och tyngd som en pansarvagn. Utseendemässigt är det en briljant skapelse som fullständigt osar klass och rikedom. Den är inte provocerande på något vis, den är snarare sagolik. Proportionerna är perfekta och designen är unik. Rolls-Royce visar var skåpet ska stå – alla bilar i samma stall måste inte se identiska ut.

När man hoppar in i bilen när taket är uppfällt och trycker på knappen för att dörrarna ska stängas är det som att kliva in i en bubbla. Hela vardagen stannar utanför dörren och man är helt avskärmad från omgivningen. Trots att det är en cabriolet är ljudnivån med taket uppfällt jämförbar med Orfield-labaratoriet. Fårullsmattorna är otroligt trevliga men samtidigt fantastiskt opraktiska – att ha ett par skor som man enbart använder sig av i Dawn:en är ett måste.

Detaljnivån är så pass hög att det inte hade förvånat mig om Rolls-Royce nyttjat ett mikroskop när interiören designades. Givetvis känner man igen vissa element från koncernsyskonet BMW men allt har genomgått en Rolls-Royce-ifiering. Grafiken på infotainmentsystem är betydligt snyggare och erbjuder en mer minimalistisk look, något som ligger i sann Rolls-Royce anda. Det går exempelvis inte att ställa in temperaturen på AC:n, istället får man snurra på ett reglage där blått står för kallt och rött för varmt. Sätena skulle få Arbetsmiljöverket att gråta glädjetårar tack vare ergonomin.

I Rollsen är det många bäckar små som gäller. Det är dock när man fattar grepp om ratten – som är lika smal som en segelbåtsratt men minst lika stor – som upplevelsen verkligen tar fart. Med ett knapptryck hör man hur startmotorn väcker V12:an till liv. När man sätter den rattstångsmonterade växelväljaren till ”D” är bilen redo för att ge dig din livs åktur. Man kör inte en Rolls-Royce, man upplever den.

Styrningen är så lätt att man kan styra med sitt lillfinger vilket handlar om att föraren ska anstränga sig så lite det bara går; Rollsen ställer inga krav på föraren. Man behöver bara styra skutan och njuta. Även om Rolls-Royce Dawn har imponerande prestanda är det mest imponerande att allt vridmoment är tillgängligt från inte långt över tomgång. Det krävs inget som helst gaspådrag för att känna hur man omfamnas av ett täcke av kraft. Rolls-Royce Dawn är responsiv och växlar lika mjukt som en varm kniv skär genom smör.

Uppenbarligen har en Dawn fartresurser nog för att höra hemma i ytterfilen på den tyska motorvägen. Gasen i botten resulterar i att man upplever en våg av kraft – den upplevs aldrig som våldsam men det är heller inte som inlandsisen. Med det sagt är en Rolls-Royce en bil man kör i lugn och ro. Man känner sig lika stressad som en pensionär på semester. Fäller man ner taket – något som Rolls-Royce kallar för en ”silent ballet” – får man uppleva omvärlden alldeles lagom mycket. Det är trots det fortfarande så att man är totalt isolerad, det är som om man befinner sig på en privat ö – du är ute i det öppna men du är helt avskärmad. Att kalla det man får för uppmärksamhet är en litotes av rang – man får fler blickar än bilens pris i kronor.

Skillnaden på Rolls-Royce Dawn och andra dyra bilar är att den uppmärksamheten är uteslutande positiv. Folk undrar vart man ska och varifrån man kommer, de vill veta vem som sitter bakom ratten. Det faktum att man även är ett antal decennier yngre än den genomsnittlige Rolls-Royce-ägaren gör det hela ännu mer spännande. Det är i en Rolls-Royce som man på bästa möjliga sätt upplever naturen och i Dawn får man möjligheten att bestämma huruvida man vill att det ska göras i absolut tystnad eller tillsammans med naturens ljuva sång. Oavsett vad man väljer kan man blicka över huven, som skulle kunna hysa Nobelmiddagen, och bli vägledd av kylarprydnaden – den berömda Spirit of Ecstacy.

Kör man på motorvägen är det bokstavligt talat så att folk gör allt de möjligtvis kan för att underlätta framfarten för en. Man känner sig som en rockstjärna som plogar sig genom en folksamling med hjälp av sina livvakter. På motorvägen avfärdar Rolls-Royce Dawn varenda ojämnhet och den fullständigt gungar fram. På landsväg, med taket nedfällt, känner man hur den hamnar i sitt rätta element. Att säga att den dansar runt kurvorna vore en lögn men det man kan säga är att den förhandlar sig fram. Den säger till kurvorna att här kommer en stjärna, låt det ske på ett så odramatiskt vis som möjligt, och det är exakt det som händer.

Det är lätt att konstatera att Rolls-Royce Dawn är värd slanten när man får äran att köra bilen utan att betala för den. Jag kan inte understryka nog hur speciell upplevelsen som Rolls-Royce Dawn erbjuder är. Den gör var dag till något sagolikt och är så mycket mer än en bil, det är en livsstil. Man talar om för omvärlden på det absolut värdigaste och anständigaste viset som går att man är framgångsrik. Människor runt omkring beundrar en istället för att sky en, samtliga verkar tro att man har blivit tilldelad Nobels fredspris. Faktum är dock bara att jag är en biltok som har världens bästa jobb. Rolls-Royce Dawn – en bättre anledning till att gå upp i gryningen finns inte.