Valet av bil för en fjällsemester kretsar oftast kring samma uppsättning kriterier. Bilen ska vara tyst och bekväm, erbjuda gott om utrymme för passagerare och packning, och gärna ha fyrhjulsdrift för att klara av branta, snöiga backar.

När jag själv tidigare i år stod inför detta val var förhållandena emellertid annorlunda. Resan skulle äga rum i slutet av mars, då vägarna brukar vara snöfria och vädret mildare. Dessutom var mina kamrater redan på plats uppe i fjällvärlden, vilket drastiskt minskade behovet av passagerar- och pack-kapacitet. Detta öppnade för att årets fjällbil skulle kunna vara något långt mer intressant och underhållande än exempelvis den Lexus RX450h som jag hade förra året. Valet föll på en Mazda MX-5 Roadster 100th Anniversary – som med pärlvit lack kombinerat med blodröd inredning och sufflett firar att Mazda har uppnått tresiffrig ålder – med syftet att undersöka om man som roadster-ägare verkligen behöver avstå från alla större vinteräventyr.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att döma av reaktionen från i stort sett alla jag pratade med inför resan är den allmänna inställningen till ovanstående fråga ett tveklöst nej. Visst, att köra nästan 60 mil mellan Uppsala och Åre i en trång och bullrig bil går väl an, men att i mitten av mars avverka hela sträckan med taket nere – vilket det var tvunget att vara för att få plats med skidorna – måste ju bli helt olidligt. Mitt standardsvar blev snabbt att det nog skulle vara okej så länge det inte regnade.

Ett mer akut problem som uppdagades på avresedagen kretsade istället kring att få plats med all packning. Att MX-5:or trots sin ringa storlek funkar fint för långfärd vet vi redan efter att mina kollegor för några år sedan körde ett exemplar 1 000 mil genom Europa, men skidåkning kräver ju som bekant bra många fler attiraljer än en sommar-trip nere på kontinenten – särskilt eftersom det i mitt fall inte bara skulle med utförs-utrustning, utan även längd- och turskidor med tillhörande pjäxor och stavar. Lösningen blev att inte bara det lilla bagageutrymmet, utan även hela passagerarsidan av kupén, fylldes med väskor.

När denna övning i tetris var avklarad var det dags att ge sig iväg, och när jag tagit mig ut på E4:an gladdes jag omgående över mina brusreducerande in ear-hörlurar, som sänkte vindbruset till en tolererbar nivå. Efter att ha ondgjort mig över att touchskärmen stängs av när bilen är i rullning till fördel för ratten mellan sätena (vilket funkar okej i Mazdas egna menyer men inte i Apple CarPlay) noterade jag även att jag hade tur med vädret. Solen sken i stort sett hela dagen och med temperaturer strax över tiogradersstrecket räckte stolsvärmen kombinerat med en halsduk gott för att bibehålla en behaglig temperatur. Till och med benutrymmet var bättre än jag mindes, och jag satt trots mina 194 cm riktigt bekvämt.

Även om brusreduceringen gjorde motorvägsåkandet tolererbart sänkte den emellertid inte ljudnivån tillräckligt för att möjliggöra podcast-lyssnande, och i Tönnebro svängde jag därför av för att ta Inlandsvägen upp mot Östersund. Detta medförde inte bara mindre vindbrus och mer varierade vyer, utan gav mig också tillfälle att i de kurvigare sektionerna påminnas om varför MX-5:an i all sin enkelhet är så briljant. Balansen är perfekt, styrningen knivskarp och med en direkt växelspak och välplacerade pedaler är det en fröjd att jobba sig upp och ner mellan växlarna. Detta fick jag inte bara njuta av i kurvorna utan även under otaliga omkörningar, då den stora 2,0-litersmotorn på 184 hästar sörjde för att bilen var välkommet rapp.

Efter runt sex och en halv timme bakom ratten nådde jag Åre, och kunde då konstatera att jag kände mig oväntat utvilad efter färden. Att det bara gått åt drygt 37 liter soppa var också en glad överraskning. Det ska dock erkännas att det gynnsamma vädret spelade en ganska stor roll i att resan blev så lyckad som den blev, samt att skidorna fick åka tillbaka hem med en bekant då prognosen utlovade regn. Mellan de lätta regnskurarna på vägen söderut förblev taket ändå för det mesta nerfällt, då bullret som infinner sig i kupén med taket uppe nästan är värre än vindbruset när det är nerfällt vilket i min mening är bilens största svaghet.

Faktum kvarstår ändå att det är fullt möjligt att bruka en Mazda MX-5 för en skidsemester. Visst hade det varit trevligt att kunna ta med sig en passagerare, samt att ha möjligheten att cabba upp och låsa bilen om man vill handla något under resans gång, men dessa småproblem bör gå att lösa om man packar lite lättare och skaffar ett räcke på bakluckan för skidorna. Och i gengäld blir resan roligare och man kommer närmare den norrländska naturen när den är som bäst. Att leva med en MX-5:a är så klart att förknippa med vissa kompromisser, och det är troligtvis inte en bil man köper för dess färdigheter som skidtransport. Den är däremot en fantastisk sportbil, och lyckas man få den att passa in med resten av livet kan man absolut också få den att funka även på fjällsemestern.

Vår senaste recension av Mazda MX-5 hittar du här.

Redaktionens hobbymeck med en förkärlek till bilar av det äldre och lite underligare slaget. Utöver bilar är det stora intresset segling. Kör för tillfället en Saab V4 från 1974 och en BMW 316i från 1994.