Test: Porsche 911 S från 1970 provkörd – där allt började

Södra Tyskland är en kuperad oas av vägar som verkar vara designade med motorsport i åtanke. Inte undra på att det var just där Porsche-museet valde att fira in 911:s 60-årsjubileum.

I samband med detta bjöd de oss på en unik möjlighet att få köra ett gäng 911:or från museet för att på så vis illustrera den enorma utveckling som de senaste sex decennierna inneburit.

Först ut var en 911 av F-generationen.

Födseln av en ikon

Den första generationen av Porsche 911 visades upp för första gången på 1963 års upplaga av Frankfurt-mässan och hette det första året 901.

Redan då fastställdes receptet som är aktuellt än idag: en bakhjulsdriven sportbil med sexcylindrig svansmotor. I och med det var en sann ikon född.

Bilen i fråga var en 911 S 2.2 Targa från 1970, mycket lik den bil som självaste Kung Carl XVI Gustaf gled runt i med en nykär Silvia bredvid sig under första halvan av 1970-talet.

Det innebär en himmelsblå metalliclack och de klassiska Fuchs-fälgarna. En särdeles kunglig specifikation, om jag får säga det själv.

Och visst känner man sig kunglig när man får glida fram en solig sensommardag i Sydtyskland med vinden i håret.

Targan är ju ett kul koncept i det att det är lite av en blandning mellan coupé och cabriolet.

Taket plockas enkelt bort manuellt och förvaras under huven som inrymmer ett förvånansvärt stort utrymme.

Nätt men rymlig

Sett till moderna bilar är 911 av F-generationen en mycket liten kreation, både på längden och bredden. Det känner man tydligt av invändigt där kupén upplevs som smal men ändå rymlig.

Än idag vill jag påstå att Porsche 911 är den rymligaste sportbilen man kan köpa, och det karaktärsdraget var närvarande redan för 60 år sedan.

Instrumentpanelen är, som förväntat, ganska minimal. Rattens dimensioner påminner mer om ett cykeldäck än ett styrdon och är smal, på klassiskt 60-talsmanér.

Sammantaget innebär detta att en gemytlig känsla av vintage infinner sig så snart man slår sig ner i bilen.

Top of the range

En 911 från 1971 med tillägget S innebär att det rör sig om toppmodellen.

Under den bakre ”huven” gömmer sig en 2,2 liter stor boxersexa med 180 hästkrafter vilket inte må låta som särskilt mycket idag, men för 60 år sedan var det en ansenlig mängd pulver.

Växellådan har ett speciellt växelmönster som kallas för ”dogleg” vilket innebär att ettan sitter till vänster och nedåt, precis där mitt högra ben gärna vilar.

Kasten är så långa att man lätt förväxlar processen med att röra om i en gryta av industristorlek. Det kräver viss tillvänjning innan man träffar rätt varje gång.

Så snart man rullar iväg och samlar mod att trycka på lite hårdare (det rör ju sig trots allt om en 50 år gammal musei-bil) inser man snabbt att samspelet mellan motor, växellåda och pedaler smälter samman lika väl som löjrom, rödlök och gräddfil.

Prestandan är fullgod även idag, och körupplevelsen når ett påtagligt crescendo vid 5500 rpm där bränsleinsprutningen varierar något. Man belönas alltså rikligt om man vågar varva högt.

Enormt charmig historielektion

Motorn har ett skönt, nästan lite bröligt motorljud och ett gott bottenvrid vilket förenklar runtputtrande i stadsmiljö.

Jag kan inte göra annat än att konstatera att 911 S 2.2 är en riktigt charmig bekantskap som fortfarande går att använda utan större besvär (till skillnad från många samtida konkurrenter).

Som historielektion är den också ytterst relevant eftersom man här får uppleva starten på en resa som nu har pågått i 60 år. Och för 60 år sedan måste 911 ha framstått som en rymdfarkost bland konkurrenterna, och än idag känns den i mångt och mycket modern.

Samtidigt har den också många av de karakteristika man fortfarande associerar med Porsche 911.

Resan med Porsche-museet bestod inte bara av körning med 911 S 2.2 utan även av 911 SC Cabriolet Widebody, 993 Turbo S, 997 Targa 4S, 991 Carrera S, och 992 Carrera T. Håll utkik efter dessa texter på Högsta Växeln, för de kan jag lova att ni inte vill missa.