Test: Porsche 911 från 1983 provkörd – med en sanslös historik

Södra Tyskland är en kuperad oas av vägar som verkar vara designade med motorsport i åtanke. Inte undra på att det var just där Porsche-museet valde att fira in 911:s 60-årsjubileum.

I samband med detta bjöd de oss på en unik möjlighet att få köra ett gäng 911:or från museet för att på så vis illustrera den enorma utveckling som de senaste sex decennierna inneburit.

Näst på tur var en 911 av G-generationen.

Porsche 911 som var lite bättre på allt

G-generationen av Porsche 911 visades upp för första gången på 1973 års upplaga av Frankfurt-mässan och var en evolution av den första generationen av 911.

Den var lite större, snabbare och styvare men på det stora hela rörde det sig snarare om gryning och skymning snarare än natt och dag.

Bilen som Porsche-museet valt att ge oss nycklarna till var en SC Cabriolet Widebody med en särdeles unik historia bakom sig.

Porsche hade nämligen bestämt sig för att sluta tillverka 911:an, ett beslut som den, år 1981, nytillsatte VD:n och styrelseordföranden Peter Schutz valde att omedelbart återkalla.

Två år senare beställde han denna ros-silvriga 911 Cabriolet med oxblodsröd specialinteriör i läder och mocka.

Motorn var den största som fanns att tillgå på den tiden, en 3,2 liter stor boxersexa som utvecklade 231 hästkrafter.

Just den här bilen är en Widebody-variant, likt en 911 Turbo från samma årgång. Den har även fjädring och bromsar från Turbon i syfte att ytterligare förbättra körupplevelsen.

Det börjar hända grejer

Och visst är det stor skillnad mellan 911 SC från 1983 och den 911 S från 1970 som vi fick möjlighet att testa.

Styrningen är tightare, bilen rullar inte ens i närheten så mycket i kurvor, fjädringen är avsevärt hårdare, och prestandan rejält uppgraderad. Resultatet är mycket fin väghållning, och en kurvtagningsförmåga som kan mäta sig med betydligt nyare bilar.

Växellådan kräver fortfarande viss tillvänjning men har tightats till rejält jämfört med föregående modell.

Motorljudet behåller den lite bröliga och metalliska karaktären men har en betydligt fylligare framtoning som fortsatt uppmuntrar föraren att låta varvtals-nålen närma sig rödmarkeringen.

I takt med att 911:an blir mer kapabel kräver den också mer av sin förare. Här gäller det att planera växlingarna mer noggrant, att våga hålla hög hastighet i kurvor och att inte låta varvtalet falla för mycket. Lyckas man med det så är 911 SC en så kapabel bil man som entusiast någonsin kan tänkas behöva.

Unik – på riktigt

Interiört är just detta exemplar av G-generationen exceptionellt fin, inte bara sett till skick utan även specifikation. Att ha glidit runt i 80-talets Västtyskland omgiven av oxblodsrött läder och mocka, med vinden i håret måste ha varit en upplevelse värdig Porsches självaste VD och styrelseordförande. Bokstavligt talat.

G-generationen av 911 bjöd också på den första möjligheten att köra 911 helt utan tak. Visst är det häftigt med en cabriolet men själv föredrar jag utseendet av Targan, där modellens distinkta silhuett inte går förlorad. Som cabriolet ser 911:an mer baktung ut och, om man ska vara riktigt elak, lite Quasimodo-aktig.

Porsche 911 SC Cabriolet från 1983 markerar en betydligt sportigare riktning för den ikoniska bilen. Den är snabbare, hårdare och tuffare. Samtidigt är den en evolutionär modell som inte vänder upp och ned på konceptet.

Resan med Porsche-museet bestod inte bara av körning med 911 SC 3.2 Cabriolet utan även av 911 S 2.2 Targa, 993 Turbo S, 997 Targa 4S, 991 Carrera S, och 992 Carrera T. Håll utkik efter dessa texter på Högsta Växeln, för de kan jag lova att ni inte vill missa.