Test: Hyundai i10

Hyundai i10
Motor: 1,0-liters, 3-cylindrig, bensin, 67 hästkrafter, 96 newtonmeter
Kraftöverföring: 5-växlad manuell, framhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 17,8 sekunder
Toppfart: 156 km/h
Vikt: 921 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 3670/1680/1480mm
Pris: 119 900 SEK (testbil cirka 160 000 SEK)

Stadsbilar brukar vara små, flinka fordon som kan ta sig fram på gator som är trängre än Askungens sko på hennes styvsystrar. Hyundai i10 är det sydkoreanska märkets bidrag till den välfyllda stadsbilsdjungeln. Med en väldigt rimlig prislapp och få hästkrafter under huven tilltalar den sannerligen de som letar efter ett transportmedel från A till B snarare än de som gillar att köra för nöjets skull. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta reda på om nya Hyundai i10 är lika vettig i verkligheten som den verkar på papper.

Förra generationens design var lika tråkig som en solblekt entrématta. Nya i10 har ett klart aggressivare ansikte och fler skarpa linjer. Den är bredare och lägre än förut för att se sportigare ut och den har till och med besmyckats med en diffuser baktill. Varför man dock skulle behöva en sådan på en bil med 67 hästkrafter är för mig obegripligt. Tack och lov sticker inga fejkutblås ut bak. På det stora hela ser nya i10 klart aggressivare ut än den gamla och det är det enligt mig inget fel på.

Insidan är fylld med plastiga delar som påminner om billiga barnleksaker. Stolarna ger inte särskilt mycket stöd åt något håll och layouten är enkel. Man ska dock komma ihåg att i10 är en billig bil och jämfört med andra stadsbilar är interiören snarare aningen bättre än genomsnittet. Infotainmentsystemet är detsamma som sitter i Hyundais övriga modeller och det fungerar helt okej. Det finns mängder med förvaringsfack till diverse småprylar i kupén och trots de små yttermåtten finns det gott om plats även i baksätet. Jag som är 185 centimeter lång får precis plats bakom mig själv utan att behöva kapa av varken huvud eller knän.

Konkurenter
Ford KA+
Kia Picanto
Toyota Yaris 

Hyundais nya minsting är en katastrofalt seg och långsam bil, men den lyckas vara skojig ändå. 67 hästkrafter innebär att man kan gasa och varva som en tok och ända hålla sig inom hastighetsbegränsningen. Om man istället kör som en accelerationsrädd åldring fungerar motorn fint och den manuella växellådan är tack och lov inte särskilt grötig. Som många andra småbilar väger i10 mindre än ett frimärke och det gör att den går att ha riktigt roligt med. Styrningen är lika lätt som frigolit och det gör att i10, särskilt i stan, upplevs som lättfotad och flink.

Den plastiga interiören och aluminiumburks-tjocka dörrarna borde bidra till att ljudnivån i kupén höjs, men Hyundai i10 är faktiskt relativt tyst. Den trepipiga enlitersmotorn ger ifrån sig ett ynkligt men ganska trevligt morr på höga varv och är nästan ljudlös vid tomgång.

Hyundai i10 är en billig bil och låga prislappar innebär nästan alltid att tillverkaren tvingas kompromissa med någonting. Att behöva prioritera vissa funktioner är helt förståeligt men den stora frågan är exakt vad som ska lyftas fram och vad som ska sparas in på. Hyundai har enligt mig lyckas pricka in exakt rätt funktioner. I10 bjuder på imponerande mycket utrustning i ett litet, smidigt paket.