Test: Ford KA+

Ford KA+ Trend Plus (2017)
Motor: 1,2-liters, 4-cylindrig, bensin, 85 hästkrafter, 112 newtonmeter
Kraftöverföring: 5-växlad manuell, framhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 13,3 sekunder
Toppfart: 168 km/h
Vikt: 1136 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 3929/1524/1695 mm
Pris: 113 900 SEK
(Testbil ca 126 900 SEK)

Ford KA+ är trots sitt plustecken i slutet av modellnamnet en väldigt liten bil. Plusset står nämligen inte för att den är mer robust eller extra stark, utan att den har två extra dörrar för de passagerare som ska stiga in i, eller ur baksätet. Till skillnad från vad man kan tro tillverkar inte Ford någon ”vanlig” version som bara heter KA, utan ”+”-symbolen. Märket har valt att lägga allt krut på 5-dörrars versionen. KA+ är en enkel stadsbil som ska fungera som färdmedel från punkt A till punkt B. Den passar för de som har satt ekonomin som högsta prioritet vid bilköpet, de som väljer att köpa en liten, enkel stadsbil ser den som ett alternativ till kollektivtrafik eller cykel. För dessa människor är det otänkbart att använda en bil på något annat sätt än som ett färdmedel. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta reda på om Ford KA+ är ett vettigt alternativ för att ta sig runt i staden.

Man märker snabbt att Ford har utvecklat exteriören till att passa in bland dagens bilar. Den väcker mindre uppmärksamhet än en kostym i en advokats garderob. KA+ är inte futuristiskt designad på något sätt eller stilren heller för den delen. Den är absolut inte den snyggaste skapelsen i världen men den ser bra mycket bättre ut än när den premiärvisades år 1996. Den första generationen såg ut som en överjäst bulle på fyra hjul medan dagens modell, tredje generationen, ser mycket mer välproportionerlig ut. Likt många andra stadsbilar ser man snabbt vad KA+ är för typ av bil. Den är liten, okomplicerad och ser varken aggressiv eller kaxigt SUV-aktig ut. Den är designad och byggd för att vara en stadsbil och ser exteriörmässigt ut att trivas i sin roll.

Interiören är likt exteriören spartanskt utformad. Det finns färre tekniska nyheter i KA+ interiör än det gör i fritidsrummet på ett ålderdomshem. Möjligheten att koppla telefonen via bluetooth är den modernaste funktionen tillsammans med ett USB-uttag för att ladda mobilen. Dock får man ha i åtanke att bilen har ett grundpris på under 100 000 kronor, något som gör att interiören motiveras av prislappen.

Ford KA+ är inte och kommer heller aldrig att vara en bil man köper för att uppleva körglädje. Visst, den väger mindre än mina träningsskor vilket är en bra grund för en trevlig körupplevelse men jag hade ändå aldrig roligt bakom ratten på KA+. Stadsbilar är i allmänhet en väldigt skojig typ av bil. Många gånger erbjuder de samma upplevelse som en radiobil i en nöjespark tack vare att just vikten och dimensionerna liknar ett paket vispgrädde. Praktexempel på modeller som faktiskt bjuder på genuin körglädje är Opel Karl, VW up!, och Mini ONE.

Som exempel har KA+ styrning mindre känsla än en dansk som står på skidor för första gången. Den är varken direkt eller precis och det gör att jag som förare inte har den kontrollen jag skulle vilja ha. Även växellådan bidrar till den känslolösa färden. Om man någonsin får för sig att växla från tvåan till trean snabbare än en slö 80-åring (alltså varje gång) känns det mer som att röra om i en tjock köttgryta än att växla upp. Att köra KA+ är enkelt, men inte roligt. Jag vill även tillägga att fjädringen är så mjuk att jag misstänker att Ford råkade byta ut stötdämparna mot sockervadd vid tillverkningen. Det bidrar självklart inte till någon racing-inriktad färd men gör att komforten är förvånansvärt bra. Förvänta er inte samma komfort som i en BMW 7-serie, men en mycket mjukare och behagligare resa än i Kia Sportage.

Prestanda är vanligtvis inte det område som bilmärkena fokuserar på när de tillverkar småbilar. Den låga vikten brukar medföra att stadsbilarna får karaktär, känsla och känns pigga trots att hästkraftantalet är nästintill obefintligt. Trots detta har Ford på något vis lyckats förvandla 85 hästkrafter till något som mer liknar get-krafter. KA+ upplevs så sanslöst seg att jag i princip snuddar vid rödmarkeringen för att överhuvudtaget kunna ta mig framåt. Köper man en KA+ är ordet ”dragrace” något man helst ska radera från sin ordlista. Att försöka visa sig kaxig genom snabba accelerationer känns lika hoppfullt som att åka pulka i uppförsbacke. Bara blotta tanken på att det finns en 70-hästars motor att välja ger mig rysningar och magknip på samma gång.

Ett område där Ford lyckats mycket bättre är när det kommer till praktikalitet. Det fungerar att frakta fem personer i bilen utan att alla passagerare i baksätet får en klaustrofobisk upplevelse. Tack vare ”+”-tecknet i slutet av modellbeteckningen behöver baksätesåkarna heller inte agera cirkuskonstnärer för att ta sig ut. KA+ är rymlig för att vara en stadsbil, det märks att Ford har prioriterat praktikaliteten. Även bagageutrymmet rymmer vad vi svenskar skulle kalla för ”lagom” mycket. Det är inte så litet att matkassarna inte går in, men det är heller inte så stort att en skidsemester skulle bli ett smidigt äventyr.

Sanningen är att det absolut starkaste skälet till att köpa en KA+ är prislappen. Den som letar efter en småbil kommer i första hand att titta på priset och utgå därifrån. För 100 000 kronor får man trots allt en sprillans ny bil. Inte särskilt rolig eller snabb, men ett fungerande fordon att ta sig från A till B. Om man även väljer att omvandla högerfoten från en blyklump till vikten av en heliumballong och stå ut med att alltid anlända för sent kan man få ner bränsleförbrukningen och därmed faktiskt göra riktigt ekonomiska resor. Detta är dock saker som andra stadsbilar i många fall klarar bättre och därför ser jag ingen stark anledning till att välja just denna modell. Ford KA+ är en torftig men tapper transport.