Test: Alfa Romeo Giulia

Alfa Romeo Giulia Super 2.2 JDTM
Motor: 2,2-liter, 4-cyl diesel, turbo, 180 hästkrafter, 380 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad manuell, bakhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 7,2 sekunder
Toppfart: 230 km/h
Vikt: 1374 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4643/1436/2024 mm
Pris: 335 500 SEK
(Testbil ca 403 000 SEK)

Det sägs att alla äkta bilmänniskor har haft ett kärleksförhållande med en Alfa Romeo vid något tillfälle i livet. Märket verkar representera dess ursprungsland Italien väl. Allting är nästan alltid trasigt, men när saker väl fungerar finns det ingenting som är vackrare eller mer passionerat. Detta ska tydligen även gälla sådana ikoner som Alfa Romeo GTV6 och Spyder. Tyvärr har dessa rostat bort vid det här laget så det är helt omöjligt för mig att avgöra huruvida de faktiskt var höjden av personlighet och passion. Däremot har Alfa nyligen lanserat sin 3-serie-kombatant, Giulia. Bilen är oförskämt attraktiv och förväntningarna höjer sig därför till skyarna. Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera nya Alfa Romeo Giulia.

Låt mig inleda med att uttrycka min genuina glädje för att Alfa Romeo äntligen tillverkar en sedan som kan väcka känslor jag inte upplevt sedan min första kärlek på lågstadiet. De senaste åren har inte märket tillverkat något annat än halvtrista halvkombis, med undantag för 4C, som genererat blandad kritik. Jag har saknat 159 och 166 så till den grad att jag nästan blev tårögd när jag fick ta emot nycklarna till nya Giulia.

Även utseendet är något som kan göra den mest hårdhudade mannen rörd. Jämfört med dess tyska konkurrenter bidrar den med ett alldeles underbart annorlunda alternativ som inte är något annat än vackert. Grillen är omisskännligt Alfa Romeo, och baklyktorna kompletterar det potenta bakpartiet väl. För de flesta bilarna finns det alltid en vinkel som är lika smickrande som att ta en selfie med kameran nedanför ansiktet.

En Giulia är däremot oerhört snygg från varenda vinkel som existerar. Tro mig, jag har undersökt saken noggrant. Även interiören matchar utsidan. All plast känns genuint högkvalitativ och formerna är härligt kurviga. Infotainmentsystemet är som en hybrid av BMW:s iDrive och Audi:s MMI, fast sämre. Det ser snyggt ut men är notoriskt osmidigt och långsamt att använda.

Så hur är den att köra? Svaret är briljant, tack och lov. Styrningen är en fröjd, fjädringen är utomordentligt välbalanserad, och den väger ungefär lika mycket som dess instruktionsbok. Dessutom är den tyst och stabil på motorväg. Självfallet är också väghållningen alldeles utmärkt. Entusiastisk körning i en Giulia påminner mycket om en 3-serie, och mycket bättre än så blir det inte. Trots detta imponerar själva drivlinan i testbilen på mig lika mycket som en misslyckad Idol-deltagare.

Motorn är en dieselfyra med för lite kraft och för mycket oljud. Den låter som något som skulle vara acceptabelt i en Fiat Panda från 2000, inte en Alfa Romeo från 2016. Även den manuella växellådan utför sitt arbete helt utan att briljera på något sätt. Dessutom går det inte att stänga av antisladden. Vad är det för mening med att ha en bakhjulsdriven Alfa med ESP som man inte kan stänga av? Det är som att ha en A8 L med ett baksäte man inte kan sitta i.

Den eviga frågan i denna kontext är givetvis om Giulia är bättre än en BMW 3-serie. Svaret är utan tvekan nej. En 320d kommer aldrig att göra någon besviken samtidigt som den aldrig kommer att få någon att känna sig varm inombords. En Alfa Romeo köper man för att man älskar den, inte för att den vinner sifferkrig mot en BMW eller Audi. Människor som gör det respekterar jag till fullo, jag skulle till och med kunna vara en av dem. Låt mig ännu en gång brista ut i ett ”ÄNTLIGEN”!