Alfa Romeo Giulia i sitt naturliga habitat
I vårt avlånga land har kombibilar länge åtnjutit specialstatus. Våra Volvo-bilar har minst sagt gjort sig kända för att premiera form över funktion, även om de alltid också erbjudits som sedaner. De svenskar som vill sticka ut lite köper sina kombibilar från utländska biltillverkare, såvida dessa inte råkar komma från ett annat avlångt land, som heter Italien. Vill man som tjänstebilsförare med familj ratta en Alfa Romeo Giulia, får man nämligen leva med att Ikea-besöken blir jobbigare och fler till antalet, eftersom den blott erbjuds som sedan. Det skvallrar om en nationell mentalitet som lägger betydligt mer vikt vid stil än praktikalitet, och en bil sprungen ur ett sådant land testar man inte bäst på en svensk Ikea-parkering. För att göra rättvisa åt Giulia har jag därför mött upp Tobias i Alfa Romeos hemstad, Milano, för en resa norröver i skönhetens namn. Häng med när vi lägger i Högsta Växeln, och kör ett varv runt Comosjön i den italienska definitionen av en tjänstebil!
Så fort vi hämtat upp bilen for vi till Alfa Romeos museum, vars indelning i ”belezza” och ”velocità” (alltså skönhet och hastighet) reflekterar märkets kärnvärden. Just bilen vi lånat hade en fyrcylindrig dieselmotor på 190 hästkrafter, och var således inte mycket till nick mot företagets arv från racerbanan. Likt utställningen – som vi fick skynda oss igenom som om vi vore Ugo Sivocci respektive Antonio Ascari i 1923 års Targa Florio – var den dock slående vacker.
Hellre än att testa hur många Billy-hyllor vi kunde få in där bak – som alla vet är ett kvalitetsmått för kombibilar – styrde vi kosan till Boggi Milanos fabriksoutlet. Faktum är att jag och Tobias för många år sedan blev goda vänner över ett gemensamt klädintresse, och vi kunde snabbt konstatera att bilens bagageutrymme utan problem kunde svälja ett gäng rimligt prissatta stycken skrädderikonst. I modestaden Milano är det en oumbärlig egenskap som krävs av varje seriös tjänstebil.
Trots en uppenbar förmåga att producera förföriska bilar såväl som kläder, är staden Milano till stor del en arkitektonisk katastrof. I vartenda gathörn blir man påmind om att den är futurismens födelseplats, och dagen efter begav vi oss därför norrut för att finna omgivningar värdiga detta fordon. Efter att ha avverkat ungefär 40 minuter av den timmeslånga resan till Lecco tornade plötsligt Comosjöns omgivande berg upp sig vid horisonten. Det hade blivit dags för Umberto Tozzis cigarettstämma att sjunga megahiten Gloria, genom bilens högtalare.
På de lite kurvigare vägarna utefter sjön ville vi, precis som alla som köper en Alfa Romeo Giulia med tjänstebilsdiesel, låtsas att vi inte hade varianten med tjänstebilsdiesel. Drömmen om att framföra en Giulia Quadrifoglio genom berg och dalar hade hållits vid liv ända fram till första ordentliga gaspådrag. Tack vare prestandapaketet hade vi nämligen välsignats med aktiv fjädring, diffbroms och Alfa Romeos fenomenala växelpaddlar; tyvärr hade den vänstra av dessa böjts så att den satt alldeles för nära ratten i sitt utgångsläge.
Detta innebar att jag klämde de fingrar som höll kvar i ratten vid min första nedväxling, varefter jag bestämde mig för att låta automatlådan växla på egen hand. En brist av det här slaget skvallrar nog mer än något om hur hårt livet som pressfordon i Italien är, men man ska för den sakens skull inte tro att detaljkvalitet är något säljargument för Giulia. Körlägesväljaren för ovan nämnda aktiva fjädring låste sig tråkigt nog tämligen omgående i något slags säkerhetsläge och gjorde att ett tillval för 23 000 kronor plötsligt inte bestod av mer än en diffbroms.
På de trånga och trafikerade vägarna runt sjön fanns ändå inte mycket utrymme att sätta köregenskaperna på prov. På grund av vibrationer och oljud skulle jag ändock avråda även de allra minst gasglada spekulanterna från alla dieseldrivna alternativ. Kom ihåg att det här faktiskt är en bil för den som vill ta avstånd från allt vad rationellt Volvo-kombiköpande heter. Ju längre vi tog oss mot vår övernattningsplats i Domaso, vid sjöns norra ände, desto mer fick vi detta klart för oss.
På en av våra fotoplatser hörde Tobias en – oroande nog – italiensk kvinna fråga sin respektive om bilen de betraktade var en Aston Martin. Den tillfrågade svarade ”no, è una Alfa!”, i en ton präglad av djupt sårad nationell stolthet. På samma ställe frågade en amerikansk turist oss om det där var en sådan där Alfa Romeo, och uttryckte stark beundran efter mitt jakande svar. När bilen väl var parkerad i hotellgaraget för sin nattliga vila kom till och med vi på oss själva med att inte heller vi klarade av att gå därifrån utan att först beundra dess linjer i ytterligare någon minut.
Dagen därpå installerade vi oss återigen i bilen för att färdas söderut, denna gång längs sjöns västra sida. Från Cadenabbia skulle vi ta färjan över till Bellagio, och medan jag utan framgång försökte kortbetala för vår biljett blev Tobias närmad av ytterligare ett fan. Denna gång var det en tämligen översocial jänkare som storögt och närgånget frågade vad tusan det här var för en exotisk bil. Uppenbart vid det här laget var att Alfa Romeos tjusiga formspråk är en designmässig dundersuccé hos våra vänner i väst – åtminstone bland de som semestrar i Lombardiet.
Efter ett misslyckat försök att ta betalt med kortterminalen instruerade damen i biljettkiosken oss att borda färjan och betala där i stället. På båten var det samma historia igen, och ansvaret för att ta betalt för överfärden landade hos biljettkiosken på andra sidan. När inte heller den terminalen fungerade tilläts vi helt enkelt att fara vidare ändå. Sannolikt orkade personalen bara inte uppmana några högst knackigt italiensktalande utlänningar att ta sig till närmsta uttagsautomat för att sedan återvända till fortsatt slakt av deras dyra språk; jag vill dock gärna tro att även bilen spelade en hjälpande roll, och att samma sak aldrig hänt om vi kört en Audi.
Faktum är faktiskt att inte bara förbipasserandes kommentarer skvallrade om denna Giulias popularitet. Ett tiotal gånger fick vi uppleva att lokalbefolkningen i olika byar vinkade, pekade eller gjorde tummen upp åt oss när vi gled förbi. En man som kom körandes i en gammal Fiat Panda, till hälften bestående av rost, stannade till för att beundra bilen medan jag fotograferandes inväntade min kollega som var på kaffejakt. Skrockandes menade han att hans bil minsann kom direkt från ”il museo”. Jag som hade Alfas konstmuseum av belezza och velocità färskt i minnet stirrade förundrat tillbaka på honom, innan jag roat insåg att det han åsyftade snarare var ett museum av arkeologiskt snitt.
Med Tobias åter på plats i bilen körde vi söderut mot Milano, och såg bergen försvinna i backspegeln. Denna resa kan inte klassas som något seriöst långfärdstest, men det beror också på att vi eftersträvade att testa den i sitt naturliga habitat. Vår lilla helgtur kan sammanfattas som en studie i vad italienarna kallar ”dolce far niente”, alltså det ljuvliga i att göra ingenting.
Långfärdskomforten är sådär, särskilt om man befinner sig i baksätet, men gör man det får man helt enkelt lobba för många fikapauser. Motorn har en påträngande dieselnärvaro och infotainment-systemet är en blek kopia av BMW:s motsvarighet, men överväger man att köpa den här bilen är det inte på grund av att den är någon konsumenttestvinnare.
Nej, Alfa Romeo Giulia är en bil som förvisso klarar av vardagens bestyr, men som tveklöst gör det sämre än sina konkurrenter. Skälet till att köpa den är helt enkelt att man vill ha den, och det är en position jag förstår. Den vrider på huvuden på det bästa sätt man som svensk kan tänka sig; den kan få somliga att tro att de betraktar något riktigt exotiskt, utan att för den sakens skull framkalla något klasshat. Av italienare blir man verkligen påhejad som Alfa-förare, och att det gäller även i den tråkigaste dieselvarianten (även om testbilen hade 19-tumsfälgar och röda bromsok) är beundransvärt. Giulia sticker ut på det mest solidariska sätt jag kan tänka mig. Betyder det att den är en så kallad sossecontainer? Självklart inte, jag vore snarare sen att invända mot någon som skulle uttrycka sig i termer av Svensson-Ferrari.