Läs vår recension av Renault Espace här.

1950 började Volkswagen tillverka Typ 2 T1 eller i folkmun kallad ”hippiebussen”. T1 kan ses som startskottet på det europeiska MPV-segmentet då den hade tre sätesrader och plats för hela familjen. Folkan var känd för att vara spartansk och för att köras av pacifister samt cannabis-entusiaster. 1984 ändrades detta på grund av att Renault släppte Espace. Helt plötsligt kunde folk frakta hela familjen, utan att behöva diskutera Sovjets orättfärdiga påhitt i Afghanistan vid middagsbordet. Espace kom att bli en symbol för familjevänlighet, udda design och praktikalitet. Idag genomgår MPV-segmentet en intern lågkonjunktur. Vi lägger därför i Högsta Växeln och använder senaste Renault Espace för att se om minibussarna bör få en andra chans mot tsunamin av SUV:ar.

När man väljer mellan en sjusitsig SUV och en MPV är ett av de vanligaste argumenten att SUV:ar ser mycket bättre ut. Detta var sant 1984 när första Espace kom ut med en design vars skönhet gick att jämföra med ett amfetaminlabb i Montana. Tar man nya Espace går det inte att säga samma sak. Visst är detta en stor bil vars proportioner är svåra att snygga till, men faktum är att de franska skulptörerna har lyckats få bilen att se riktigt schysst ut. Särskilt i profil flyter kromlisten från förardörren upp till toppen av baklyktan på ett tilltalande vis. Jämför man Espace med Hyundai Tucson så ser man tydligt att fransmannen är det mer väldesignade alternativet.

Praktikalitet är något av paradgrenen för MPV:er och Espace är inget undantag. I en XC90 kan man också få in sju pers, men då räcker bagaget bara till för kläder till tre av passagerna. Espace däremot bjuder på utrymmen i överflöd. Vill du ta med sju personer och packa med målutrustning till samtliga? Inga problem. Dessutom är Espace riktigt komfortabel för många av de som åker med. I fram får man massage och i bak finns det värmda säten på ytterplatserna. Mittenraden kan dessutom justeras för att lätta på blodcirkulationen i benen på de som sitter längst bak. Espace är en rymlig bil som är sann till sitt kall i att vara så praktisk som det går.

Att köra en MPV är inte förknippat med eufori. Samma sak är sant för Espace som med en 160 hästars diesel och dubbelkopplad automat inte bjuder på några nackskador i termer av acceleration. När det svänger känner man att bilen viker sig en aning mer än i X3 eller GLC och att attackera en landsväg känns ungefär lika lockande som att resa som incheckat bagage på en Ryanair-flygning. Är då merparten av de SUV:ar som säljs mycket roligare?

Nej, egentligen inte. Det är klart att det finns massor med SUV:ar som är briljanta att köra, såsom Bentley Bentayga eller Porsche Cayenne. Grejen är att dessa bilar dels kostar en del och har byggts för att komma runt det faktum att man sitter två meter upp i luften samt väger två ton. Espace har lägre tyngdpunkt än en motsvarande SUV men den försöker inte vara sportig. Bilen försöker vara bekväm och praktisk, vilket är ärligare i min mening. Det blir annars som den där stackaren i högstadiet som hade en fas och helt plötsligt gled in med solglasögon och ny dialekt på lektionen. Det är bättre att vara ”sig själv” helt enkelt.

Så vad kan vi komma fram till i denna studie av MPV:er? De är mer praktiska, billigare, ibland snyggare och mer logiska än dess högbyggda konkurrenter. Frågan är då varför så få människor köper dem? På ett logiskt plan finns det ingen bra förklaring, det är någonstans lättare att köpa en Espace än att adoptera bort två av fem barn och sedan köpa en BMW X3. Jag tror helt enkelt svaret är att det är stilen och trenden som styr, folk verkar tycka att det är coolare att åka högt och betala mer. Ibland är det svårt att sätta emot när känslorna styr.

Med det sagt tycker jag att Renault Espace är en bil som representerar MPV-segmentet med bravur. Den träffar många logiska och känslomässiga punkter som andra bilar i klassen har svårt med. Jag hoppas verkligen att minibussarna lever vidare, hur ska jag annars kunna ta med mig mina sex målarkompisar och deras utrustning?

Redaktionens Prius-expert. Bosatt i München. Jag tillbringar lika mycket tid bakom ratten som på kontoret, varav förarsätet är platsen jag föredrar.