Test: Med BMW M5 på Gotland

Nya BMW M5 är en bil som har fått oss på Högsta Växeln på fall flera gånger om. Den är så nära en kompromisslös bil som man kan komma, men samtidigt är den också kontroversiell inom vissa kretsar. Tidigare generationer M5 har varit undantagslöst bakhjulsdrivna men så är inte längre fallet. Den senaste versionen är nämligen utrustad med vad BMW kallar för M xDrive, ett klurigt system som låter föraren välja om bilen ska vara fyr- eller bakhjulsdriven. Frågan vi då ställer oss är om nya M5 är en äkta M-bil och för att ta reda på det begav vi oss till Gotland.

Dagen innan vi körde på Gotlandsfärjan kom vi hem från en resa till Sydafrika som var lika avslappnande som en metalcore-konsert. Lugn och ro var därför oerhörda bristvaror varför vi innerligt såg fram emot att åka till Gotland med ett enda syfte; att testa M5 noggrannare än Fredrik Skavlan förbereder sig inför en intervju. Så fort vi sätter foten på färjan infinner sig alltid ett slags lugn som, i det här fallet, kontrasterades mot den upphetsning som vetskapen om att man har nycklarna till en BMW med 600 hästkrafter innebär.

Väl på ön började vi med att tanka bilen vilket naturligtvis finansierades med diverse mindre fördelaktiga SMS-lån. BMW M5 är nämligen en bil som inte uppmuntrar till en ekonomisk körstil. Det bör dock poängteras att den som vill köra bilen snålt faktiskt kan göra det. I egenskap av konsumentrådgivare testade vi vid ett tillfälle att stänga av sportläget och köra som en tant på väg till kyrkan en söndagförmiddag. Resultatet var en bränsleförbrukning som strax överskred 0,8 liter per mil vilket får anses vara ruskigt imponerande.

Vi styrde därefter skutan söderut mot Hoburgen. På mindre landsvägar har BMW M5 en förmåga att förvandla sig till något som inte känns mycket större än en 1-serie. Om jag hade kört med ögonbindel (rekommenderas enbart för den våghalsige) hade jag aldrig någonsin kunnat gissa att jag körde en bil som är lika lång som en Range Rover Sport. Dessutom är prestandan helt utomvärldslig. Maxacceleration sker i en takt som bara kan jämföras med en åkattraktion på ett bättre tivoli men det är dock inte hur brutalt den accelererar som imponerar mest utan hur stabilt den går. Man behöver inte ens hålla i ratten för att bilen ska gå rakt, oavsett hur hårt man trycker på gasen.

Väl framme på Gotlands mest södra spets började det regna och vi beslutade oss att det inte var värt att behöva bli blöt för att få njuta av utsikten så vi vände om och körde tillbaka till Visby på samma väg som vi kom på. I en BMW M5. Åh nej. Efter en trevlig middag bland mindre trevliga Almedals-besökare beslutade vi oss för att bege oss till Tofta skjutfält, ett militärområde med ett briljant nät av grusvägar där bilens fyrhjulsdrift skulle få visa vad det verkligen går för.

Det blev där snabbt uppenbart att fyrhjulsdriften gör allt i sin makt för att däcken inte ska förlora grepp och det gör den oerhört väl. Oavsett väglag känner man sig tryggare än man gör i en svensk landsortsidyll. Vi bestämde oss därför för att stänga av fyrhjulsdriften, något som man bara kan göra om man stänger av antisladdsystemet. BMW är alltså tydliga med att det inte finns någon anledning att köra bakhjulsdrivet såvida man inte känner sig som en busunge. På grusväg släpper naturligtvis bilens bakdel relativt snabbt men den gör det på ett förutsägbart sätt som är enkelt att parera. Kör man istället på asfalt greppar de enormt breda däcken nästan lika bra som de gör med drivning på alla fyra.

Nya BMW M5 är alltså både fyr- och bakhjulsdriven. Den erbjuder därför inte bara det bästa av två världar, utan två världar utan kompromiss. Bilen för inte heller särskilt mycket väsen av sig och ser ut att vara lika kapabel som i princip vilken annan 5-serie som helst och är därför en sann ulv i fårakläder. M5 är alltså inte något annat än utomordentligt briljant, och minst sagt en äkta M-bil!