Test: Jeep Wrangler tar sig an Marocko

”Det enda man ser här ute är kameler och Toyotor” konstaterade vår guide Ali, en före detta nomad som hade bytt ut Sahara mot staden för inte så många år sedan – ”det finns inga bra skolor i Sahara”. Jag var benägen att tro honom. Vi hade valt Saharaöknen i juli månad som testplats av den utgående modellen Jeep Wrangler. Efter att ha imponerats av den nya generationen i Österrike kändes det lägligt att se vad föregångaren, som var aktuell i nästan ett decennium, hade att erbjuda. Det är en bil vi aldrig tidigare hade fått möjlighet att köra. Låt oss ta reda på om den lyckas imponera på en nomad genom att lägga i Högsta Växeln och åka på roadtrip i Marocko.

Vår färd började i romantiserade Casablanca, en stad med en trafiksituation som gränsade till anarki. Finns det minsta lilla lucka är det någon som hugger den, rondeller kör man in i även om där finns bilar och rött är grönts dubbelgångare. Lyckligtvis hade vi en av marknadens mest robusta bilar – Jeep Wrangler av generation JK (nya heter JL). Det gäller att vara säker på sin sak och ta den plats man behöver, annars förvandlas man till ett får som vallas av hundar. Casablanca var trevligt men inte så trevligt som det porträtteras i filmen med samma namn där vår kära Ingrid Bergman medverkar.

Efter Casablanca var det Marrakech som stod på turlistan. Trafiken här fick Casablancas trafik att verka nästintill timid och mopeder delade plats med fotgängare i stadens trånga gränder. Efter att ha tillbringat en hel arbetsdag med att pruta till mig massa onödigheter, undvikit mopeder som pistolkulor, samt införskaffat en lämplig utstyrsel för öknen var det dags att bege sig till M’Hamid, Marockos port till Sahara. När vi lämnade Marrakech tidigt på morgonen var det ändå rimliga 32 grader. Ju närmre vi kom M’Hamid, desto mer klättrade temperaturen. När vi parkerade utanför hotellet där vi skulle möta vår guide var det hisnande 47 grader. Det var alltså temperaturen i skuggan – att vara i solen var som att slunga sig över en maj-brasa.

Ali, vår ovannämnda guide såg sannerligen ut som en härdad ökenfarare. Om ni trodde att vi skulle sova på hotell i M’Hamid med AC och hela kittet trodde ni fel. Vår sovplats var sju mil österut. Sju mil rakt in i Sahara, över sten och sanddynor och utan tillstymmelse till vägar. De absolut tuffaste milen på vår 250 mil långa roadtrip. Innan vi gav oss ut i öknen köpte vi förnödenheter, däribland en olympisk swimmingpool med vatten. Det fanns ingen bensinmack i M’Hamid men Ali skulle ordna så att bensin kördes ut till oss senare; vilket han (lyckligtvis) också gjorde.

Ali fick sitta i baksätet och dirigerade oss likt en sjöman på de sju haven. Jag kunde inte begripa hur han visste vart vi skulle tills han berättade att han hade navigerat i öknen sedan barnsben. Efter en timme över sten och sand kom vi till ett vattenhål där det stod en hord med kameler och en grupp med åsnor. Jeepen är som en åsna” konstaterade Ali, ”Den arbetar och arbetar och klarar allt”. Även om en åsna inte är djurvärldens mest smickrande varelse, är den sannerligen högst kapabel. Envis som en åsna heter det ju trots allt, något som reflekterade dieselmotorns kamp mot öknen. 

Temperaturen hade nu stigit till 49 grader och jag kände mig som ett stearinljus på väg mot solen. Bilen fick stå på med luftkonditioneringen på max. Att köra i sand kräver en viss finess – gasar man för mycket gräver bilen ner sig själv och om man gasar för lite fastnar man. Efter ett tag omvandlades sanden till enorma stenar som spred sig ända till horisonten. Jag kunde inte göra annat än att förbarma mig över de stackars däcken och mina tankar gick till missödet med den Land Rover Discovery vi hade testat i södra Afrika tidigare samma sommar. Lyckligtvis hade Wranglern ordentliga däck och klarade smäll efter smäll utan problem.

Efter drygt tre timmar anlände vi till det tältläger vi skulle bo på. Det var alltså stora tält med ordentliga sängar. Tälten saknade dock luftkonditionering men var fyllda med enorma kryp och annat äckligt som finns i Sahara. Ironiskt nog hade vi just en Jeep Wrangler Sahara och på Jeep-språk betyder Sahara ”lyx” men jag kan intyga efter att ha sovit där att det är så långt ifrån lyx man kan komma. Ett bättre namn hade varit Jeep Wrangler Vandrarhem i sådana fall, men det hade nog inte klingat lika väl.

Innan middagen åkte vi ut på sanddynorna och det märktes att Ali verkligen tyckte om bilen. Efter att kört en bit bland de största dynorna fastnade vi. Då gällde det att hoppa ut och gräva som en jordekorre innan mörkret lade sig. Som tur var hade temperaturen sjunkit till betydligt behagligare 44 grader. I ärlighetens namn vänjer man sig vid hettan men jag skulle aldrig kalla den för trivsam. När man är så pass isolerad från omvärlden får man ett annat perspektiv – den helt otroliga tystnaden (man kunde i princip höra sitt blod flyta runt i kroppen) och vetskapen om att samma rutt med en kamel tar närmare en vecka är fascinerande.

Det sägs att det är kallt i öknen på natten. Det är en lögn. Jag sov i 42 graders värme i en pyjamas (för att skydda mig mot alla kryp) vilket kändes som att lägga sig och sova i en vattenkokare. Efter frukost var det dags för att åka kamel – jag tänkte att jag kunde jämföra Wranglern med något mer inhemskt. Det var det största misstag jag har begått i mitt 22-åriga liv. Kamelfärden tog oss två timmar ut i ingenstans och var det mest obekväma jag någonsin fått erfara. Till råga på allt gick det så förbannat långsamt och jag tröstade mig med att jag var motorjournalist och inte kameljournalist.

Efter att ha kokts levande på en kamelrygg åkte vi Toyota tillbaka till lägret, tog vårt pick och pack och avbröt vistelsen efter en natt. Det fick räcka. Jeep Wrangler var helt enkelt tuffare än oss. Färden tillbaka till M’Hamid gick snabbt och smidigt och jag valde att ta ut svängarna lite för att se vad bilen verkligen klarar av. Det fanns ingenting i Sahara som kunde sätta stopp för Wrangler, med undantag av de mest extrema sanddynerna. Vi hade för mycket luft i däcken för att stanna uppe på sanden istället för att köra fast.

Jeep Wrangler erbjuder frihet i ett nötskal. Även om vägen till M’Hamid och Saharaöknen bestod av att slingra sig längs Atlasbergen – vilket garanterat inte är Wranglerns trumfkort – var resan dit värd det. Trots att man tvingas kompromissa något enormt med allt som heter komfort, dynamik, och lyx lönar det sig – jag är många erfarenheter rikare och det är inte många andra bilar jag hade kunnat genomföra samma resa med. Ali (som var nomad) var mäkta imponerad, och av den anledningen klarade Jeepen vårt test. Jeep Wrangler Sahara genom Sahara – en upplevelse utan dess like.