Tack till Ljud & Bildmedia för lånet av kamera och tillhörande utrustning.

Ljudet av pysande luft är inget man vill veta av när man befinner sig i den sydafrikanska vildmarken, särskilt inte när man har lika mycket erfarenhet av naturen som en amerikan har av världen. Det var dag ett av vårt äventyr som hade påbörjats i Kapstaden klockan fyra samma morgon. I den här takten skulle vi behöva en lastbil fylld med reservdäck för att klara oss. Att den första punkteringen kom bara timmar efter att vi hade lämnat asfalten bådade inte gott.

Om ni föreställer er tre storstadsgrabbar ståendes på sidan av en afrikansk grusväg med en sprillans ny Land Rover Discovery med usla däck förstår ni nog varför vi möttes av många skratt; fem minuter efter punkteringen kom det en Toyota Hilux med 14 ungar på flaket som alla flabbade åt oss. Efter många svordomar hade vi äntligen fått på vårt enda reservdäck och fortsatte sedan lika försiktigt som Kungen när han smiter ut på sina nattkörningar för att undvika ännu ett missöde.

Målet den första dagen var Upington i norra Sydafrika. På vägen skulle vi dock åka förbi saltbädden Verneukpan som är lika lätt att köra vilse på som det är att hamna i Lyxfällan om man tar SMS-lån till resor. Vernaukpan är 627 kvadratkilometer stort och är beläget utanför samtliga telemasters täckning. En till punktering här hade lett till rubriker som ”Tre ynglingar uppätna av afrikanska vilddjur”. Om vi nu hade hittats. Men hur kommer det sig att vi hamnade här? Låt oss vrida tillbaka bandet lite för att ta reda på det.

Faktum är att Högsta Växeln har gjort otaliga roadtrips där civilisation är ständigt närvarande – praktiskt taget hela Europa, Japan och USA – vilket i princip garanterar att det värsta som kan hända lär vara något som i sådana fall är en konsekvens av dumdristighet – typ punktering i den norrländska skogen. Visserligen har vi varit i Sydafrika förut (med Volvo XC90) men då höll vi oss på asfalten 90 procent av tiden.

Tanken denna gång var att verkligen utforska den frihet som bilen kan erbjuda även om man inte är uppväxt i en scoutkår. Vi var dock iförda utstyrsel som får det att se ut som att vi är lika erfarna som Indiana Jones. Vi skulle ta oss an Sydafrika och Namibia i lugn och ro med ett tält på bilens tak. Det gick åt helvete. Tältet fick inte plats på taket och rutten vi hade planerat var 390 mil lång och skulle ta cirka 10 dagar, med några vilodagar här och där. Resultatet blev istället 650 mil utan tillstymmelsen till varken sömn eller vila. Det visar dels på vår inkompetens men även på hur oförutsägbara resor som dessa är; låt oss lägga i Högsta Växeln och ta oss an södra Afrika i Land Rover Discovery.

Efter att ha irrat runt på Verneukpan och tagit bilder i klass med National Geographic hade vi fortfarande 22 mils körning på mestadels grusväg. På grund av vår punktering och det faktum att det var vinter i Sydafrika hade vi inte heller särskilt många soltimmar kvar. Vi hade kört in på bädden från den södra sidan men skulle köra ut på den norra och således komma in på vägen mot Upington som är den sista biten civilisation innan Afrika börjar på riktigt, i vårt fall Namibia; Sydafrika är betydligt tamare – typ som Alperna kontra Åre. 

Vår Land Rovers GPS var inställd på Upington och till vår stora förvåning visste den precis hur vi skulle åka. Trodde vi. På grusvägarna finns det grindar på olika intervaller som har som uppgift att skydda boskapsdjur från vilddjur vilket betyder att man måste hoppa ut för att öppna för att sedan köra igenom och sedan stänga. Det innebar en snittfart som konkurrerade en snigels och inte många kilometer efter att vi hade lämnat Verneukpan hade solen störtdykt och det var fullständigt kolsvart. Aj då. Jag och Andreas fick turas om att riskera livet för att öppna grindarna; det kändes som att vara i ett mörkt rum tillsammans med ett lejon.

GPS:en visade att vi skulle svänga höger (österut) istället för att fortsätta rakt fram (norrut) och när vi zoomade ut på kartan verkade det vara fullt rimligt eftersom Upington låg åt nordöst. Efter en liten stund kom vi till en grind som vi så klart öppnade och som visade sig vara någons hem men tänker väl att man bara ska köra igenom, vilket vi sedan gjorde genom grinden på andra sidan tomten. Växtligheten på vardera sidan av grusvägen blev alltmer snårig och efter ett tag körde vi genom högt gräs men som ändå är en väg man kan följa, precis som GPS:en sade att vi ska göra. ”Tur att vi har en Discovery” tänkte vi…

Fortsätt till del 2 här.

Chefredaktör och medgrundare. Bosatt i Miami och har kört snabbast av alla på redaktionen (322 km/h). Känner till varenda bil som någonsin tillverkats.