Test: Toyota C-HR

TOYOTA C-HR CVT 1,2T AWD
Motor: 1,2-liters, 4-cylindrig bensin, 116 hästkrafter, 185 newtonmeter
Kraftöverföring: Automat CVT, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 11,4 sekunder
Toppfart: 180 km/h
Vikt: 1528 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4360/1565/1795 mm
Pris: ca 303 770 SEK

Toyota har ett arv olikt något annat bilmärke. De är världskända för att bygga bilar som är orimligt pålitliga till väldigt humana priser. Vill du ha en bil som är enkel och startar oavsett om det kommer regn från Norge eller kärnvapenbestyckade missiler från Ryssland, är Toyota det självklara valet. Problemet med att vara pålitligast av alla är att man samtidigt blir förutsägbar, nästan lite tråkig. I Japan har man därför gjort en ny satsning för att bygga bilar som inte bara kan överleva en nukleär vinter, utan också tilltalar människor utan grova synfel. En del av denna satsning är Toyota C-HR som är en liten stadsjeep med mycket attityd. Låt oss lägga i Högsta Växeln och upptäcka om C-HR är den rätta mixen mellan känslostorm och sunt förnuft.

När man sätter sig bakom ratten är det helt plötsligt en annan historia än när man beskådar Toyotan exteriört. Visst finns det designelement som är lite roliga såsom kolfiberliknande dörrpaneler, blåa inlägg och en snyggt positionerad infotainmentskärm. Ser man bortom dessa russin är det som återstår en ganska torr kaka. Materialet som dominerar miljön är plast och lyx eller flärd är ord som känns lika främmande för C-HR som ordet “diet” är för Edward Blom.

Dessutom är kabinen ganska trång med dålig bakåtsikt och takstolpar som gör kontroller av döda vinkeln snäppet mer komplicerat än hjärnkirurgi. Tittar man på Toyota C-HR från olika vinklar utkristalliseras någonting som varit främmande för majoriteten av märkets tidigare modeller, den ser bra ut! Oavsett om man är en förespråkare av ett italienskt designspråk eller muskelpaket från Detroit får man ändå säga, respekt till Toyota som vågat ta ut svängarna när det kommer till utseendet. Proportionerna är ganska blygsamma men en kaxig attityd från fronten gör att bilen aldrig känns blygsam när den rullar genom Stockholms gator.

När man trycker på startknappen vrålar den 7 liter stora V8:an till liv. Om du som läser tycker att det låter konstigt är det med god anledning. I min värld hade jag gärna haft en V8 i varje bil jag körde men detta är tyvärr bara önsketänkande. I verkligheten har C-HR en 1,2 liters fyra som snarare jamar än vrålar. Det är inte världens starkaste pjäs, men motorn varvar friskt och lyckas med att knuffa omkring bilen under vardaglig körning. Motorn är kopplad till en automatväxlad CVT-låda, vilket för Högsta Växeln är som vitlök för Dracula. Om man bortser från att lådan låter motorn varva hopplöst under lite friskare acceleration fungerar den helt okej i stadstrafik.

Allt detta kokas ihop till en blandad körupplevelse. Toyota C-HR är nämligen en del av Toyotas nya plattformsbygge och ger en fingervisning för hur flertalet kommande modeller kommer att bete sig i framtiden. Domen blir faktiskt överraskande positiv, då bilen är tämligen rolig att köra. Om man som läsare tror att jag syftar på körglädje i paritet med BMW M2 eller Mazda MX-5  har ni fel. Istället är det en känsla av ordentligt grepp, trevligt chassi och adekvat komfort som gör bilen till en ypperlig lekkamrat i låga hastigheter genom Stockholms innerstadskvarter. Den går att ha kul med, trots att man aldrig når över 50 kilometer i timmen vilket i sig är en ganska stor bedrift. En C-HR med en manuell låda hade varit en riktigt härlig kombination. Nu drar automaten istället ned helhetsintrycket och precis som när Dracula bjuds på vitlökssås till kebaben, tackar jag nej.