Test: Vi kör Mazda MX-5 1000 mil på 10 dagar

Del 2 av 3 om vår 1000-mila resa genom Europa i en Mazda MX-5.

Tack till Sony som lånade ut kameran Sony α77ii till resan.

Läs del 1 här.

Del 2: Österrike, Italien, Schweiz, Frankrike, Monaco

På dag fyra var det Stelviopasset i Italien som stod på tur – ett av världens mest kända pass, där vi även skulle tillbringa natten. Dagen började dock med fotografering i Wien och sedan var det den Österrikiska motorvägen som tog oss till Grossglocknerpasset (där vi var med en Bentley Continental GT). Vi anlände till början av Grossglocknerpasset tre minuter innan stängning vilket innebar att det var tomt på bilar.

Med andra ord kunde vi låtsas som att vi hade en privat racerbana samt att vi kunde fotografera ostört. Rent pittoreskt klår Grossglocknerpasset Transfagarasan och när det gäller upplevelsen bakom ratten är det extrema nära. Om man säger såhär – det är egentligen inte värt avstickaren till Rumänien för att köra Transfagarsan när man tar sig en titt på utbudet i Alperna.

När vi vaknade upp i Stelviopasset var vi osäkra på huruvida vi befann oss på en Hells Angels-träff eller om det bara råkade vara så att Stelviopasset är ett Mecca för motorcyklister. Det fanns minst 20 motorcyklar per bil och som omogna ynglingar försökte vi givetvis att tävla mot varenda motorcyklist i MX-5. Att vi förlorade är inte direkt världens största överraskning. Stelviopasset känns tämligen överskattat om man är där för att köra kontra att beskåda naturen. Efter Stelviopasset styrde vi skutan mot Klausenpasset, Sustenpasset och därefter Luzern i Schweiz.

En sträcka som endast var 385 kilometer men med tanke på att snittfarten i alperna är lika hög som Islands (några centimeter per år) tog det ändå sin tid. Klausenpasset erbjuder fina vyer och – precis som alla alppass – mycket engagerande körning. Det regnade otroligt mycket vilket var till vår fördel – eftersom de 160 hästkrafterna under huven på MX-5 absolut inte hade svårigheter att få ut bakändan när underlaget var blött. Sustenpasset erbjöd istället snöfall och dimma vilket inte var en höjdare. När vi väl kom till Luzern var det första dagen som vi faktiskt kunde gå och lägga oss en rimlig tid.

Den sjätte dagen hade vi Nice i sikte. Först var det Furkapasset samt Gotthardpasset som stod på tur. Furkapasset – mångas favoritpass – präglades av katastrofdåligt väder vilket gynnade fotograferingen men det bidrog inte till körglädjen eftersom vi var bombsäkra på att vi skulle blåsa av vägen.

Från att ha kört i några enstaka grader över nollgradigt på några tusen meters höjd till en dal på väg till Italien så var det en temperaturskillnad på cirka 30 grader. Efter att som fotograf ha tvingats stå ute i regnet och frysa till döds på Furkapasset var sol och 33 grader mycket välkommet. Nästa pass på listan var Gotthardpasset där MX-5 än en gång skulle sättas på prov.

Gotthardpasset var den plats där jag verkligen kände en genuin koppling till Miatan. Den hade tagit oss genom vått och torrt, körts som om den vore en racerbil, hållit en snittfart på motorvägen à la en Audi RS6 och fått tummar upp och spridit glädje. Den var vår kompanjon som tog sig an allt som vi utsatte den för genom en axelryckning. På vägen upp till passet möttes vi av en karavan innehållandes ett flertal Aston Martins, Porschar, Ferraris och Lamborghinis och bäst av allt: en BMW E30 M3.

Det satte tonen för hur passet var att köra. Med god sikt, ingen trafik och fantastiskt väder kunde man verkligen sätta bilen på prov. Vägen är en slingrande pytonorm. Att bli kramad är alltid fint men faktum är att den vill ta död på en. Att just döden är runt hörnet när man kör som en huligan i Alperna fick vi erfara tack vare de många minnesplatserna som fanns, just för de människor som faktiskt hade kört ihjäl sig själva. När vi kom till andra sidan passet luktade bromsarna öppen spis och bilen andades tyngre än en sumobrottare som är sen till jobbet.

När vi väl kom in i Italien från Schweiz kunde vi än en gång köra som sig bör på en monsterresa genom Europa: gasen i botten. Italiens motorvägar är spikraka så mycket det går vilket gör att man kan ligga i 200 kilometer i timmen under väldigt långa perioder. Innan någon trafikpolis bland läsarna reagerar på detta påstående bör det förtydligas att trafiklagar i Italien tas det lika mycket hänsyn till som cyklister tar mot röda ljus.

Efter att ha i princip hållit gasen i botten från schweizisk-italienska gränsen till italiensk-franska gränsen påmindes vi om nackdelen med den italienska motorvägen – priset. Vi betalade närmare 1000 kronor för den stinten, något vi dock stöttar då vägarna är så fantastiska, även i en MX-5.

Dag sju erbjöd något jag sannerligen hade sett fram emot: Monaco. Kvällen innan hade vi tagit oss en snabb tur genom Monaco och sett ett antal dyrgripar, som exempelvis en Porsche Carrera GT som var parkerad på gatan (de är värda ungfär 10 miljoner kronor i dagsläget). När vi försökte att fotografera MX-5 i Monaco så kom polisen illa kvickt eftersom vi stod på en busshållplats. Vi fick se Bentley efter Bentley, Rolls-Royce efter Rolls-Royce, Lamborghini efter Lamborghini och så vidare.

Listan kan göras lång men om det är fina bilar man vill ta sig en titt på är det Monaco som man ska bege sig till. Efter Monaco skulle vi till Rom via det lutande tornet i Pisa. För de som inte har sett det kan vi avslöja att det lutar mer än vad man tror. Eftersom vi hade några hundra kilometer framför oss samt några avstickare planerade stannade vi länge nog för att ta en bild men absolut inget mer.

När vi väl anlänt till Rom var det givetvis Colosseum som var första anhalten för fotografering. Efter att ha funnit en lämplig plats var det en vakt med automatvapen som tyckte att vi var för nära så vi backade illa kvickt. Som ni kan se löste det sig ändå tills en polis-Land Rover Discovery dök upp. Italien tillhör inte ett av de länderna där folk pratar engelska så poliserna såg ut som två frågetecken i samma veva som jag öppnade munnen. Det var trots det ganska tydligt att jag var tvungen att avlägsna mig. När vi vaknade upp i Rom nästa morgon var det Nürburgring som var nästa höjdpunkt på resan…

Del 3 kan du läsa här.