Del 1 av 3 om vår 1000-mila resa genom Europa i en Mazda MX-5.

Tack till Sony som lånade ut kameran Sony α77ii till resan.

Del 1: Sverige, Danmark, Tyskland, Tjeckien, Österrike, Slovakien, Ungern, Rumänien

1 000 000 Mazda MX-5:or (Miator) har tillverkats sedan 1983. Även om det var mer än ett decennium innan någon på Högsta Växeln-redaktionen var påtänkt, är det en bil som har fastnat i våra hjärtan. För att fira denna milstolpe bestämde vi oss för att göra en roadtrip på 1000 mil genom Europa. Rutten som planerades var lika lång som en Svensson kör på 9 månader, gick igenom 13 länder, 8 bergspass och avslutningsvis den berömda Nürburgring Nordschleife. Att snitta 100 mil per dag i en bil som de flesta bara kör på helger eller på fina sommardagar är något som möttes av förundran och de flesta tyckte att jag var ”galen”. Att låta en bil köras hårt, nästan konstant under 10 dagar kan man kalla för det ultimata testet. Det fanns så mycket som kunde gå fel och med tanke på Miatans begränsande lastmöjligheter hade vi inga reservdäck och vi litade blint på att allt skulle gå som på räls. Vilket det, tack och lov, i det stora hela gjorde. Frågan vi ställde oss var om man någonsin kan tröttna på en Mazda MX-5. Vi försökte att besvara frågan genom att besöka varenda känd bilväg värd namnet. Låt oss ta reda på vad vi kom fram till genom att lägga i Högsta Växeln och köra rally genom Europa.

Eftersom att sträckan Stockholm – Malmö är lika underhållande som glaciologi beslöt vi oss för att hämta Miatan i Malmö. Resans första etapp gick från Malmö till Budapest, en sträcka på 1666 kilometer. Klockan 10:00 rullade vi iväg från City Motor i Malmö där vi hade blivit väl bemötta av en mycket entusiastisk säljare som mer än gärna ville åka med. Efter att ha kört igenom Danmark, som likt sträckan Stockholm – Malmö är en transportsträcka som kan agera valium så kom vi till ett av Högsta Växelns favoritländer, Tyskland. Strax efter den tyska gränsen blev det fri fart, något som dock var mycket svårt att utnyttja eftersom det tyska vägnätet har ett större renoveringsbehov än ett miljonprogram och för det mesta var det 80 kilometer i timmen som rådde.

När vi kom till Hamburg fastnade vi i köer i fyra timmar och med tiden konstant tickandes var vi väldigt osäkra på om Budapest verkligen var ett realistiskt mål. Gladeligen kunde vi köra plattan i mattan ungefär hela vägen från Leipzig till Budapest och uppskattningsvis höll vi en snittfart på omkring 160 hela den vägen, en sträcka på 80 mil. Det är nämligen så att motorvägen i både Tjeckien, Slovakien och Ungern har byggts med linjaler och det råder noll hänsyn gentemot trafiklagar i de länderna så att köra gasen i botten konstant är absolut inga konstigheter. Klockan 02:30 anlände vi till vårt hotell i Budapest efter 18 timmar instängda i Mazdans kupé, ett utrymme som får ett fängelse att framstå som en femstjärnig lyxresort, storleksmässigt det vill säga.  Jag skulle inte nödvändigtvis rekommendera att man kör 18 timmar non-stop men det faktum att vi gjorde det i en MX-5 visar verkligen att man kan om man måste. Att behöva sträcka på benen när man kör Stockholm till Göteborg är ett skämt.Att vakna upp i Budapest utan att ha flugit dit var minst sagt en omställning.

Etapp två gick från Budapest till Bukarest i Rumänien via Transfagarasan Highway. En sträcka på cirka 100 mil. För de som inte är Top Gear-fanatiker (som vi är) så är Transfagarasan Highway världens bästa ”driving road” enligt just Top Gear, något vi givetvis ville göra en bedömning av. Resan mellan Budapest och Transfagarasan var tämligen odramatisk bortsett från några totalstopp på motorvägen här och var samt en trög gränsövergång mellan Ungern och Rumänien. När vi väl körde över gränsen så chockades vi – varenda EU-krona som Rumänien någonsin fått har gått raka spåret till motorvägen. Utan att överdriva kan jag konstatera att Rumänien har Europas bästa motorväg sett till kvalité och utförande och det är efter att ha testat motorvägarna i (nästan) samtliga länder i Europa. I Rumänien är den bred, spikrak och det råder inofficiellt fri fart. Dessutom kan folk köra bil (till skillnad från i Sverige) och de intar alltid grundplacering och gör allt i sin makt för att förenkla framfarten för de som vill komma snabbt fram.  När man kör igenom rumänska byar känns det dock som om man befinner sig på inspelningen av Borat. När vi nådde starten av Transfagarasan Highway var klockan ungefär 19:00 och med vetskapen att solen skulle gå ner cirka tio minuter i åtta låtsades jag att jag körde Pikes Peak.

Tittar man på Transfagarsan Highway på en karta ser det ut som att en potentat har kört plockepinn och helt plötsligt beslutat sig för att man ska bygga en väg med inspiration av det. Det innebär att vägen upp till ”toppen” är lika slingrig som en kastrull med spaghetti. Jag körde bilen till absolut max och desto högre vi klättrade, desto mindre hästkrafter fick vi, MX-5:an har endast 160 stycken vilket är alldeles lagom i de flesta fall men när man kör rally uppför ett berg och vill sladda önskade man faktiskt att den hade åtminstone 20 hästkrafter till. Transfagarasan Highway var en sensation och eftersom vi körde på kvällskvisten var det absolut ingen trafik och bilen fick verkligen jobba som ett djur.

På vägen ner hade vi motsatt problem – bromsarna. Vid ett tillfälle var vi nästan tvungna att ringa brandkåren för att bromsarna tog eld, något vi dock lyckades åtgärda på egen hand. Bortsett från det är MX-5:an skapt för slingriga bergsvägar – den är en lättkörd bil som varken känns ömtålig eller skräckinjagande vilket gör att man kan köra den för fulla muggar hela tiden. Varje kurva är en dröm och varje växling likaså – det är en bil som kräver uppmärksamhet. Väljer man fel växel har man samma acceleration som Gotlandsfärjan och tar man en kurva för kvickt släpper bakvagnen. Eftersom att bilen är så fantastiskt välbalanserad är det dock inga problem att drifta den om man så vill, men med 750 mil framför oss var jag inte jättesugen på att förinta bakdäcken på dag två.

I Bukarest är parkeringssituationen en lapplisas värsta mardröm och vagnparken består av Ove Sundbergs drömgarage, det vill säga Dacia efter Dacia efter Dacia samt en hel del häst och vagn. Etapp tre gick alltså från Bukarest, via Transfagarasan (igen), Budapest och avslutades i Wien, Österrike. En sträcka på 1119 kilometer som skulle ta 13 timmar. Efter ha tillbringat väldigt mycket tid i Transfagarsan genom att köra upp och ner, fotografera och svära åt det faktum att det på dagtid fanns fler turister än vid Eiffeltornet hade klockan hunnit bli mycket. Gladeligen kunde vi hålla en makalöst hög snittfart ända tills vi kom till den ungersk-rumänska gränsen där vi stod stilla i cirka 3 timmar. När vi väl kom fram till tullen var vi tvungna att visa upp våra pass två gånger, en gång hos en yngling i ett bås och sedan 20 meter längre fram för någon som såg ut som en general. Generalens kollega utbrast ”PORSHEE?” i tron att vår lilla Miata de facto var en Porsche. Vi fortsatte vår färd mot Österrike i rasande fart och kom fram till Wien vid ett omänskligt klockslag. Än så länge hade det gått som på räls, men det var trots allt 7500 kilometer kvar…

Del 2 publiceras onsdagen den 12/10.

Marcus Berggren
marcus.berggren@hogstavaxeln.com

Chefredaktör och medgrundare. Bosatt i Miami och har kört snabbast av alla på redaktionen (322 km/h). Känner till varenda bil som någonsin tillverkats.