Test: Vi kör Mazda MX-5 1000 mil på 10 dagar

Del 3 av 3 om vår 1000-mila resa genom Europa i en Mazda MX-5.

Tack till Sony som lånade ut kameran Sony α77ii till resan.

Läs del 2 här.

Del 3: Italien, Österrike, Tyskland, Danmark, Sverige

Dag åtta erbjöd ännu en långkörning – närmare bestämt 1467 kilometer. Målet var Düsseldorf eftersom det på dag nummer nio vankades både Classic Remise (klicka här för att se vad det är) och sist men absolut inte minst – Nürburgring Nordslingan.

När jag frågade Mazda om det skulle gå bra att köra på Nürburgring var det halvt på skämt men när Mazda sa ja (och sedan tecknade en extra försäkring) trillade jag av stolen. Min första (och garanterat inte sista) färd på den berömda Ringen, där många offer har skördats, skulle vara i en Mazda MX-5; i min värld en oerhört lämplig bil för ändamålet. Dels är den för långsam för att man ska köra ihjäl sig själv och dels är den bakhjulsdriven och lika flyhänt som en fjäder. Precis som alla individer med oktan i blodet har jag sett tusentals klipp från Nürburgring. Allt ifrån när en Aventador SV eller en Porsche 918 kör på under 7 minuter till klipp av människor som krockar. Dessvärre har jag sett fler klipp av folk som krockar, på just Touristenfahrt (som vi alltså skulle åka) än av folk som kör som gudar. Marginalerna är asfalt, sen någon meter gräsplätt och sedan en sargad sarg. Efter att ha köpt nio stycken varv för 220 euro som man får på ett kort som man sedan drar när man kör in på banan var jag taggad till skyarna, men även rädd som få. Man kör rakt in på slutet av den långa rakan och efter att man undvikit lite koner är det bara att trycka gasen i botten. Det första jag märkte var att asfalten var bredare än vad man tror men att man med en 160-hästars Miata kommer rätt långt eftersom den är såpass lättkörd i kurvorna. Jag kom genast ikapp en Ford Fiesta ST som jag körde om men hade såklart ögonen klistrade i backspegeln. Man vill knappast ligga i vägen när en av många supermodifierade Porsche 911:or eller BMW M3:or kommer som skållade troll bakifrån. Nürburgring räknas som en motorväg så man ska hålla höger när någon kommer ikapp en. Givetvis hände det väldigt ofta och ibland höll man på att blåsa av vägen. Med inställningen att kolla läget det första varvet (något jag fick lära mig av en svensk Ringräv som vi pratade med strax innan vi gav oss ut på banan) körde jag förhållandevis lugnt. En oljefläck som resulterade i att bilen överstyrde bevisade att Ringräven inte var ute och cyklade. Det gjorde mig betydligt mer försiktig men när jag väl kört ett varv var det raka spåret ut igen för att köra gasen i botten. Det hela slutade med en varvtid på några hundradelar över 10 minuter vilket är en snittfart på 126 kilometer i timmen – otroligt imponerande för en Miata om jag får säga det själv. Efter att vi hade kört på Nürburgring var det Flensburg vid Tysk-Danska-gränsen som var nästa anhalt, en mindre spännande sträcka.

Efter att ha vaknat upp i en stad med världens fulaste namn bar det, på den sista dagen, av mot Rømø strand i västra Danmark. Att stranden är välkänd bekräftades när vi kom fram – det fanns fler husbilar än i en amerikansk trailerpark och alla satt och njöt av solen och havets vågor. När vi anlände fick de även se på bilakrobatik. Att vi sladdade runt och lekta Gymkhana på stranden kommer nog inte som någon överraskning och trots att det ökade decibelnivån tyckte många att det var underhållande; något som vi definitivt kan bekräfta.. Efter att ha stojat i någon timme och fått bilen att se ut som om den parkerats på havets botten det senaste decenniet åkte vi till en mack för att tvätta bort sanden och saltvattnet. En kombination som inte är en höjdare för bilar direkt.  Väl på plats var det en man som på grötiska berättade för oss att det är 2000 danska kronor i böter om man sladdar runt på stranden. Trots det är det värt risken alla dagar i veckan. Därefter körde vi raka spåret mot Örebro, inför Örebro Race Day, och vid Gränna slog bilen över till 1000 mil. För att vara exakt slog den över till noll kilometer eftersom trippmätaren endast går upp till 9999,9 kilometer.

När man snittar 100 mil per dag i tio dagar blir det väldigt rutinmässigt. Den första dagens 18-timmars körning var helt klart jobbigast men därefter flöt det på utan några som helst problem. Man vänjer sig vid att man ska köra riktigt långt och det faktum att man ser så otroligt mycket gör att det aldrig riktigt hinner bli långtråkigt. Trots att begreppet ”kontinentalkryssning” var så långt ifrån Mazda-ingenjörernas vokabulär som det bara går lyckades den att briljera. Jag tillbringade 117 timmar på 10 dagar i Miatan, varav majoriteten av de timmarna var på motorväg i 160-blås, utan minsta konstigheter. På vår resa genom Europa skördade vi kontinenten på insekter, insåg att svenskar är världens sämsta bilförare, att hela Europa saknar trafikpoliser och att om man vill uppleva mycket på kort tid är bilen det bästa alternativet.  Att Mazda har lyckats tillverka 1 000 000 stycken Miator är ingen slump – de har funnit ett utmärkt recept som de generation efter generation förbättrar. Nya Miatan är i våra ögon den bil som bilifierar Högsta Växeln på bästa möjliga sätt – en dynamisk, ekonomisk, körglad bil som man inte behöver vara rädd om. 1000 mil på 10 dagar må vara långt men jag lovar att jag njöt av varje ögonblick bakom ratten.

Miatan har blivit en sann kompanjon och denna roadtrip bevisar bara att bilen är det bästa färdmedlet. Känslan av frihet är sanslös och hur mycket en bil klarar av är förbluffande. Gör som vi, satsa på bilen.

Marcus Berggren
marcus.berggren@hogstavaxeln.com