Test: Mini Cooper 5-D

Mini Cooper 5-D (2016)
Motor: 1,5-liter, Rak 3-cyl bensin, 136 hästkrafter, 220 newtonmeter.
Kraftöverföring: 6-växlad manuell, framhjulsdrift.
Acceleration: 0-100 på 8,2 sekunder.
Toppfart: 207 km/h
Mått (längd/höjd/bredd): 3982/1425/1727 mm
Vikt: 1220 kg
Pris: 188 600 SEK
(testbil cirka 243 800 SEK)

Högsta Växeln har aldrig tidigare testat en Mini med mindre än 192 hästkrafter, men nu bryts den trenden. Mini Cooper 5-D (där D står för Dörrar och inte Diesel) är en något förlängd version av den klassiska (men likväl trendiga) tredörrars-modellen, bestyckad med en trecylindrig bensinmotor på 136 hästkrafter. Mini har alltid varit kända för sina karaktäristiska köregenskaper – frågan är om de fortfarande finns kvar i denna något mer kraftiga, förstorade modell? Låt oss lägga i Högsta Växeln och undersöka den saken.

Det första som slår mig är vad det faktiskt innebär att köra en liten bil. Precis innan vi hämtade detta testexemplar så lämnade vi tillbaka en BMW 5-serie Gran Turismo – och skillnaden är enorm. Rent storleksmässigt är denna Mini Cooper, trots den extra uppsättningen dörrar, fortfarande extremt kompakt. Att hitta parkering är lika lätt som att mata en hungrig hund, vändradien är mikroskopisk och du behöver aldrig fundera på var på vägen du befinner dig.

Tyvärr medför detta tighta format även tighta utrymmen på insidan. Baksätet må vara lättare att ta sin in i, men det är fortfarande inte en plats man vill tillbringa någon längre tid på. Benutrymmet är, öh, Mini. Framsätena är betydligt rymligare. Huvudutrymmet duger gott och väl till en fullvuxen man på dryga två meter, men den smala bredden gör att armstödet (tillval) kommer i vägen för växelspaken.

Den ikoniska exteriören har inte blivit kompromissad av det större formatet. Bilen sticker ut från massan och har mängder av karaktär (huruvida du vill associeras med den karaktären är upp till dig). Det finns en uppsjö av olika färgkombinationer att välja mellan – både tak, kaross, backspeglar och stripes kan anpassas efter smak. Interiören sticker ut lika mycket som exteriören, Mini jobbar mycket med ljus.

Huvudnumret är den färgglada LCD-skärmen i mittkonsolen, ett system som omges av en upplyst cirkel som kan blinka i alla möjliga färger och göra din Mini till en adrenalinpumpande nattklubb. Startknappen sitter i mittkonsolen och för tankarna till ett jet-flygplan, en förvånansvärt underhållande detalj. Även denna knapp omges (såklart) av ett ljus som pulserar när du trycker ner kopplingen. En detalj som jag inte gillar här är dock instrumentpanelen, som visserligen passar in rent designmässigt men som i mina (med bilen ovana) ögon uppfattas som otydlig.

Hemligheten bakom Minis fantastiska köregenskaper är chassit och vikten. Bilen väger nämligen mindre än ett nyfött lamm, vilket bidrar till den fantastiska förmågan att dyka in i kurvorna. Dessutom ligger bilen nästan helt platt i kurvorna. Detta, i kombination med den varvglada motorn och precisa styrningen, gör att du verkligen får en känsla av att köra en livs levande gokart – något som Mini påminner dig om med en förtroendeingivande text varje gång du lägger i sport-läget (”Maximum go-kart feel”).

Ljudet från den trecylindriga motorn påminner om en liten hund med överskottsenergi, den låter pigg och utmanande. Tyvärr är denna lilla hunds skall värre än dess bett – motorn må vara pigg och tillräckligt kraftig för vardagligt bruk, men i slutändan är den mest bara gullig. Men vad gör det, upplevelsen är ändå störtskön!

Den manuella växellådan är fenomenal i fråga om körglädje och har en funktion som gör att varvtalet matchas till motorns hastighet varje gång du växlar ner (på bilspråk även känt som automatisk rev-matchning). Detta ger både en sportigare känsla och bidrar till en betydligt mjukare åktur. Det kan hända att du som är purist inte kommer uppskatta denna funktion (som går att stänga av genom att avaktivera ESP), men av den som inte är hobbyrally-förare är funktionen uppskattad.

Förvisso kommer också stunder då även den mest körgalna människan bara vill ta det lugnt och komma fram till sin destination. Tanken bakom denna Mini Cooper är ju att den ska vara praktisk och användarvänlig. Tyvärr har gokart-optimeringen inskränkt på den biten – fjädringen är hårdare än benknäckargänget och bilen har svårigheter med de flesta ojämnheter i vägen. Dessutom vibrerar fordonet oroväckande mycket på låga varv. Växellådan, som är fantastisk i fråga om körglädje, har tvivelaktiga växelratios i lägre hastigheter. Oavsett om det är på motorväg eller i urban miljö så kommer du inte att vilja färdas allt för långt.

I slutändan kan vi konstatera att Mini Cooper 5-D lyckas behålla de egenskaper som gör den traditionella tredörrars-modellen så fantastiskt underhållande, trots den extra massan som den baxar runt på. Att motorn är en ansenlig bit svagare än de övriga som Högsta Växeln testat gör mig inget. Hastighet är inte allt här i livet, och medan du försöker övertala mig om hur fel jag har så får du ursäkta mig – det kan vara svårt att höra vad du säger över mina egna glädjevrål från insidan av bilen. Wohooo, en kurva till!!