Test: Mercedes-Benz C 111 från 1970 – försäkrad för 300 miljoner

Regnet vräker ner, rutorna immar igen och bakom ryggen mullrar en V8. Vi kör Mercedes-Benz C 111-II från 1970 – en måsvingad prototyp försäkrad för 30 miljoner euro. Det hade gått alldeles utmärkt att berätta den sista detaljen efter provkörningen.

Mercedes-representanten i passagerarstolen berättar att jag, såvitt han känner till, är den första journalisten som kör en C 111 i regn. Jag vet inte riktigt om jag ska känna mig hedrad eller bekymrad.

Framför oss håller en Mercedes V-klass tempot längs de kurviga landsvägarna. Den ensamma vindrutetorkaren arbetar frenetiskt, medan imman på insidan gör sitt för att begränsa utsikten. Förhållandena kunde onekligen ha varit bättre.

Samtidigt sitter jag bakom ratten i en orange Mercedes med måsvingedörrar, manuell växellåda och motorn precis bakom ryggen. Att tacka nej på grund av vädret hade varit fullständigt otänkbart.

Låt oss lägga i Högsta Växeln och provköra Mercedes-Benz C111-II från 1970.

Framtiden var orange

När den första C 111 visades på bilsalongen i Frankfurt 1969 var den ett rejält avsteg från Mercedes vanliga repertoar. Här stod en kilformad sportbil med kaross i glasfiberarmerad plast och en Wankelmotor med tre rotorer. Måsvingedörrarna väckte förstås förhoppningar om en efterträdare till 300 SL.

Just varianten i Wankelmotor fick jag en åktur med i sällskap av Jochen Mass under Monterey Car Week för två år sedan. Men då blev det ingen provkörning, till förmån för kopplingen. 

Redan i mars 1970 följde den vidareutvecklade C 111-II på bilsalongen i Genève. Karossen hade ritats om och Wankelmotorn fått en fjärde rotor. Effekten var nu 350 hästkrafter och toppfarten uppgavs till 300 km/h.

Mercedes berättar om förmögna entusiaster som skickade blankocheckar i hopp om att få köpa ett exemplar. Någon serieproduktion blev det aldrig. Mercedes var helt enkelt för konservativa och rädda, inte minst efter olyckan 1955 som gjorde att tyskarna skrotade allt vad heter motorsport i 34 års tid.

Det är lätt att förstå besvikelsen. C 111-II ser fortfarande ut som ett mycket lockande sätt att spendera en förmögenhet.

Jag skulle inte påstå att den ser modern ut i dag. Däremot känns det märkligt att den här formen hör hemma redan 1970. Den låga nosen, de uppfällbara strålkastarna och måsvingedörrarna ger bilen ett självklart självförtroende.

Orange var dessutom ett utmärkt färgval för den som ville visa att Mercedes hade mer att erbjuda än diskreta tjänstebilar med dieselsugmotorer. 

V8 i stället för Wankel

Exemplaret jag kör har en mer konventionell motor än den som gjorde modellen berömd. Bakom kupén sitter en V8 på 3,5 liter med beteckningen M116 och en angiven effekt på 200 hästkrafter. Mercedes byggde redan 1970 en sådan variant för att kunna jämföra den serietillverkade motorn med Wankelalternativet.

Det låter kanske som en nedgradering men från förarstolen är det svårt att vara särskilt missnöjd.

V8:an har ett härligt, mekaniskt muller som hela tiden påminner om hur nära den sitter. När jag låter den varva ut lite mer blir ljudet fylligare och bilen känns ordentligt levande. Gensvaret på gasen är direkt och motorn går med en robust självklarhet som känns mycket passande i en Mercedes av denna era.

Någon överladdning finns inte. Sambandet mellan högerfoten och det som händer bakom ryggen är desto tydligare.

De 200 hästkrafterna känns heller inte det minsta otillräckliga under den här körningen. Sittpositionen, ljudet och närheten till vägen gör sitt. C 111 upplevs som en snabb bil, även utan Wankelversionens betydligt större effektuttag.

Min ledsagare misstänker dessutom att det korta avgassystemet kan innebära att den verkliga effekten är något högre än den officiella. Något bromsbänksprotokoll har vi inte till hands, men från förarstolen känns motorn i alla fall synnerligen frisk.

Växellådan är femväxlad och manuell, med ett så kallat doglegmönster där ettan ligger nedåt till vänster. Det är ytterligare en detalj som gör det svårt att önska sig tillbaka till dagens mer lättadministrerade bilkörning.

Huvudet mot taket

Sittpositionen kräver däremot en del överseende.

Jag är 1,84 meter lång och har huvudet mer eller mindre klistrat mot taket. Det går att köra, uppenbarligen, men jag sitter som en kratta. Den som förknippar Mercedes med generösa utrymmen får justera sina förväntningar.

Utsikten väger upp en hel del. Jag sitter lågt och blickar ut över fronten, med de uppfällda strålkastarna framför mig. Vindrutetorkarens ihärdiga arbete blir en del av föreställningen.

När motorn väl har blivit varm börjar även avimningen göra ordentlig nytta. Att faktiskt kunna se vägen förbättrar upplevelsen påtagligt.

Det finns också något befriande i att bilen över huvud taget får användas under sådana här förhållanden. När jag visar min uppskattning för att Mercedes låter oss köra trots regnet är svaret från passagerarstolen ganska odramatiskt:

– Det är ju en bil.

Helt rätt inställning. 

Tung styrning, fin kontakt

Styrningen är tung. Någon servohjälp finns inte att luta sig mot, vilket märks tydligt. Men när vägen börjar svänga blir det också uppenbart hur mycket information ratten förmedlar.

Jag får en tydlig känsla för vad framhjulen har för sig och hur bilen tar sig an kurvorna. Styrningen är direkt och kommunikativ, något jag uppskattar extra mycket när asfalten är genomblöt.

Min ledsagare förklarar att V8:an ger en mer baktung viktfördelning än Wankelmotorn. Det är värt att ha i bakhuvudet, men jag gör inga försök att utforska bilens yttersta gränser den här dagen.

Inom det tempo vi håller känns C 111 betydligt mindre skräckinjagande än jag hade väntat mig. Bromsarna biter bra och bilen svarar tydligt på det jag ber den om. Den känns tillmötesgående, trots åldern och den ganska speciella situationen.

Det är faktiskt lätt att börja njuta av själva körningen i stället för att bara tänka på vad man sitter i. Jag kommer på mig själv med att vilja fortsätta genom nästa kurva, höra motorn igen och använda växellådan lite till.

C 111 känns inte som en ömtålig utställningsbil som motvilligt accepterar att rulla. Den känns som en sportbil som gärna hade fått fortsätta köras.

30 miljoner euro och en röd knapp

Under färden får jag också veta att C 111 användes vid utvecklingen av ABS. Mannen från Mercedes pekar ut en röd knapp till vänster som enligt honom kopplar ur systemet.

Den låter jag bli att trycka på.

Därefter tillkommer uppgiften om försäkringsvärdet: 30 miljoner euro.

Det hade, som sagt, gått alldeles utmärkt att berätta det efteråt.

Ett försäkringsvärde är förstås något annat än ett försäljningspris, särskilt för en bil som inte är till salu. Men summan ger ändå ett visst perspektiv på ansvaret. Jag försöker återgå till att koncentrera mig på vägen och den mycket trevliga V8:an.

Förvånansvärt nog lyckas det ganska bra.

Det säger en del om bilen. Kombinationen av regn, begränsad sikt och ett svindlande försäkringsvärde borde göra körningen till en ren transportsträcka. Ändå är det körglädjen som tar överhanden.

Mercedes-Benz C 111 är superbilen vi aldrig fick köpa

Min co-driver menar att Mercedes konservatism var en viktig anledning till att C 111 aldrig nådde produktion. Det är lätt att förstå vad han menar när man sitter i bilen. Steget från märkets vanliga modeller till den här orange skapelsen måste ha känts stort.

Samtidigt är en fungerande prototyp inte samma sak som en färdig produktionskärra. En provkörning på blöta landsvägar räcker knappast för att avgöra om Mercedes borde ha satt bilen i produktion.

Den räcker däremot för att önska att de hade gjort det.

C 111 fortsatte i stället som försöksbil. Senare kom dieselversioner och renodlade rekordbilar. Den kraftigt vidareutvecklade C 111-IV, med turboladdad V8, satte 1979 ett rundbanerekord med en snitthastighet på drygt 403 km/h, något snabbare än vad jag kom upp i.

Allt det där är imponerande. Efter den här provkörningen är jag ändå mest upptagen av bilen Mercedes aldrig sålde.

V8:an känns robust, styrningen är utmärkt och bromsarna inger förtroende. Framför allt går det att ha genuint roligt bakom ratten, även när vädret gör sitt bästa för att förstöra tillställningen.

Lite mer takhöjd hade varit välkommet. I övrigt har jag stor förståelse för dem som skickade en blankocheck.