Test: Dodge Charger Hellcat

Dodge Charger Hellcat SRT (2021)
Motor: 6,2-liters, kompressormatad V8, bensin, 717 hästkrafter, 881 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automatlåda, bakhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 3,8 sekunder
Toppfart: 315 km/h
Vikt: 2 080 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 5105/1989/1462 mm
Pris: från 890 000 SEK

I rasande takt är vi på väg mot en framtid dominerad av alternativa drivmedel. I Europa är elbilsrevolutionen ett faktum och i Sverige straffas man hårdare än anti-regeringsdemonstranter i Nordkorea om man väljer en bil med fler hästkrafter än en lövblås och som ens släpper ut en gnutta koldioxid. Men än har inte fossilbilar sagt sitt och de svåraste att övertala till att köra elektriskt lär bli jänkarna. För att ta reda på vad lockelsen är med en tvättäkta amerikansk muskelknutte bestämde vi oss för att testa den mest amerikanska bilen vi kunde komma på. Låt oss lägga i Högsta Växeln och känna på frihet genom att recensera Dodge Charger Hellcat.

Det är företaget AEC Europe som är officiell importör av Dodge- och RAM-bilar i Europa. 

Nuvarande Dodge Charger uppdaterades 2011 men är i grund och botten samma bil som kom 2005. Man kan argumentera för att retrolooken aldrig blir utdaterad. Men man kan även hävda att den alltid varit det. Medan en ordinarie Charger skriker hyrbil i Florida, ser i stället Hellcat-versionen lika aggressiv ut som Sylvester Stallone i ett linne.

Andra amerikanska muskelknuttar vi kört
Chevrolet Camaro SS
Corvette Z06
Dodge Challenger Hellcat
Dodge Challenger GT AWD
Shelby GT 500

Vi testade den i så kallat Widebody-utförande vilket innebär att den är bredare för att få plats med de kolossala däcken och fjädringen. Resultatet är en bil som ser oerhört muskulös ut och som man inte gärna rattar i Gamla stan. Uppmärksamheten man får är påtaglig och varierar mellan oerhört optimistisk och pyramidalt pessimistisk.

Det är egentligen på insidan som retrokänslan tagits lite väl långt. Eftersom Charger i sin nuvarande tappning som modell funnits i närmare två decennier känns det som att hoppa in i en tidsmaskin, på fler sätt än ett. Faktum är att Charger bygger på en variation av bottenplattan som Mercedes E-klass från 2003 debuterade med.

Interiören är typiskt amerikansk i det att den består av fåtöljer i stället för stolar samt att plast och läder är de dominerande materialvalen. Infotainmentsystemet ser ut att komma från 2006 och det känns verkligen som att man sitter i en 15 år gammal bil. Kvalitetskänslan är nästintill komisk.

Bilar som Charger Hellcat har fler hästkrafter än
Bentley Flying Spur
Ferrari Roma
Ford GT

Allt det där är som flugor på en sommardag när man stiftar sig en bekantskap med motorn. Under huven finner man nämligen en 6,2-liters V8 som pumpar ut hisnande 717 hästkrafter. Ja, det är lika sjukt som det låter. Faktum är att vridmomentsiffran på 881 newtonmeter nästan är mer imponerande, alla bakdäcks största mardröm.

Till att börja med går de 717 hästkrafterna ner i backen lika effektivt som om den hade haft cykelhjul, även om sulorna är bland de bredaste man kan hitta. Gasen i botten resulterar i totalt kaos och man måste rent ut sagt brottas med bilen för att se till att den går rakt fram. Även i hastigheter en bra bit över 100 knyck innebär gasen i botten att bilen slungas åt valfritt håll utan som helst förvarning.

Det är oerhört exalterande men samtidigt väldigt, väldigt otäckt. En Dodge Charger Hellcat är som en slägga, den är destruktiv i sin framtoning. Det går att ställa in antalet hästkrafter som bilen pumpar ut där 500 är det lägsta. Även om det gör bilen något mer tillmötesgående är det lite som att försöka sätta koppel på en Tyrannosaurus Rex.

Det mest fascinerande med Dodge Charger Hellcat är emellertid ljudbilden. I Racing-läget avger kombinationen av den vrålande V8:an och kompressorn ett ljud som är öronbedövande. Det viner och det vrålar och det finns inte en chans i världen att man inte uppnår nivåer som är långt ifrån lagliga. Att bo granne med någon som rattar en Hellcat får ett hus i centrala Kabul att framstå som en yoga-retreat.

Komfortnivån i Charger Hellcat är förvånansvärt hög. Under våra två veckor med bilen avverkades det många motorvägsmil och med undantag av att den spårade rejält på grund av de enorma framdäcken är fåtöljerna bekväma, ljudnivån relativt låg vilket är egenskaper som talar för dess amerikanitet.

Eftersom Charger Hellcat inte måste syssla med saker som att ta kurvor är den tveklöst lämpad för längre motorvägsturer om man bortser från att den drar ungefär 2 liter milen på motorväg vid normal körning.

När man rör sig ut på svenska landsvägar gäller det att man är totalt koncentrerad. Man måste vara lika lättfotad som Hermes och Dodge Charger Hellcat är genuint otäck att köra på slingriga vägar.

Den bryr sig inte ett dugg om ens välmående och det enda som står mellan föraren och en säker död är ett antisladdsystem som debuterade på den första häst och vagnen. Det innebär att körupplevelsen är exalterande, både på gott och ont. Den är pulshöjande i alla hänseenden och är en av de mest involverande bilarna att köra.

Att trycka plattan i mattan är förtrollande, dels för att ljudbilden verkligen låter som en rockkonsert anordnad av djävulen själv, dels för att det kräver allt man har för att inte bli en bestående del av landskapet.

Det må låta makabert men det som gör Dodge Charger Hellcat så speciell är hur sanslöst oraffinerad den känns. Det är bilvärldens fallskärmshopp – allt som ens snuddar på begreppet ”rationell” verkar ha avfärdats tidigt under utvecklingsprocessen.

Dodge Charger Hellcat är långt ifrån en rationell skapelse. Bilen definierar ändock en hel epok inom bilindustrin och kan ses som den sista versen i den sista låten där melodin är fossilbilar. Nej, fossilbilar kommer inte att försvinna från jordens yta på flera decennier men i takt med att politiska styrmedel sätts in för att främja elbilsrevolutionen kommer Sverige och stora delar av Europa inte få möjlighet att njuta av bilar som Charger Hellcat inom en snar framtid. Dodge Charger Hellcat är underbar och det är omöjligt att inte förälska sig i den. Om Charger Hellcat är en fossil, då är jag mer än gärna en arkeolog.