Test: Chevrolet Camaro SS i de österrikiska Alperna

Chevrolet Camaro SS (2018)
Motor: 6,2-liter V8, bensin, 461 hästkrafter, 617 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad manuell, bakhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 4,2 sekunder
Toppfart: 294 km/h
Vikt: 1 671 kilogram
Mått (längd/bredd/höjd): 4783/1898/1349 mm
Pris: Från 650 000 SEK

Serpentinvägar. Dessa under som slingrar sig runt bergen likt en anaconda kring sitt byte, och som skapar så mycket eufori hos oss bilnördar. Det blir inte sämre av att sydeuropéerna byggde dessa vägar kring några av världens vackraste miljöer. Vi på Högsta Växeln fick möjligheten att kryssa av något som många har på sin bucketlist, nämligen att köra en sportbil i de österrikiska Alperna.

05:03 låser jag min ytterdörr och går ner i garaget för att ta bilen till Arlanda. På mitt boardingpass står det tydligt München som slutdestination. Med förväntan lämnar jag min bil på Sveriges största flygplats och innan jag ska gå ombord på planet youtubar jag lite snabbt Camaro SS. Till min stora förvåning får den komplimanger som alla biltillverkare strävar efter – kraftfull motor, vass styrning och bra väghållning.

Flygplanet landar mjukt på Flughafen München enligt tidtabell och efter att ha tråcklat mig ur flygplanet och lyckats förstå alla tyska skyltar får jag ett samtal. Samtalet är av god karaktär – en röd Chevrolet Camaro SS står utanför flygplatsen och väntar på mig.

När allt tråkigt pappersarbete är klart får jag nycklarna och jag letar desperat efter startknappen. Den 6,2-liters stora V8:an vaknar till liv som om asaguden Tor fick ett dåligt skattedeklarationsbesked och ljudet får folk att vända sig om. Mäktigt.

Innan GPS:en kan ställas in på den populära skidorten Zell Am See i Österrike, som är vår slutdestination, möter jag upp Oskar på redaktionen som kvällen innan hämtat en läcker BMW M4 Competition. Jag tar följe på M4:an ner mot den österrikiska gränsen och det uteblivna träningspasset på grund av resan tas igen på vänstervaden genom alla köer. Camaron har nämligen en sällsynt konfiguration – en kopplingspedal.

När tyrolerstugorna börjar tätna och vi anländer till vårt hotell, ställer vi snyggt upp våra bilar på parkeringen och bestämmer oss för att släcka ljuset tidigt för att vara laddade inför morgondagen. Som ett barn innan julafton är det svårt att somna, för vem hade inte varit förväntansfull om man fick köra en sportbil längs slingriga vägar bredvid Grossglockner – Österrikes högsta alptopp.

Vi vaknar samtidigt som solen går upp och efter en stadig frukost är det dags att börja vårt äventyr. Med varsin nyckel startar vi upp de kalla motorerna och det ekar kraftigt mellan hotellets väggar. Vi lämnar snabbt för att inte väcka alla sovande gäster och tar sikte på Grossglockner High Alpine Road som inte ligger långt ifrån vårt boende.

Inträdet till Grossglockner går loss på 35 euro, en symbolisk summa i sammanhanget för det här är förmodligen en av jordklotets vackraste platser. Tyvärr är vi inte ensamma i denna fantastiska miljö. De smala alpvägarna delas med kamikaze-inspirerade motorcyklister, svettiga Lance Armstrong-wannabes och söliga tyska turister.

Utsikten blir dock bara vackrare och vackrare ju högre upp vi klättrar i berget. Varje krön gömmer något iögonfallande. Camarons vridstarka V8 gör tydlig entré i alppasset och vi får många glada miner och tummar upp från turister som stannat längs vägen för att njuta av utsikten.

Framåt eftermiddagen börjar det däremot bli färre bilar som tar sig in på området och vägarna upp mot toppen är mer eller mindre tomma. Båda jag och Oskar tänker samma sak – äntligen får bilarna motioneras. Ordentligt.

Jag lägger i körläget ”Track” för optimal gasrespons och väghållning och petar i 1:an tillsammans med varvmatchningsfunktionen. BMW:n tar täten och den raka sexan ylar som en prärievarg upp mot berget. Jag släpper snabbt upp kopplingen och får direkt grepp på bakhjulen. Motorn vrålar till och skjuter iväg mig i en rask takt. Det går snabbt att jobba sig upp i berget och när det börjar knäppa i öronen på grund av tryckskillnaden börjar man inse att vi är väldigt högt över marken.

Det hindrar mig dock inte från att trycka på gaspedalen och oj vilken motor Chevrolet har byggt. Ljudet är magnifikt och motorns imponerande 617 Nm kommer tidigt i registret vilket inte gör kraftpaketet särskilt varvilligt, men man får bra skjuts ut ur kurvorna.

Längre upp i berget börjar hårnålarna tätna. Jag bromsar hårt och lägger i tvåan och den praktiska varvmatchningsfunktionen kickar in och jag får ett härligt V8-bröl på köpet. Adrenalinet fullkomligt sprutar ut i kroppen och jag måste greppa den kompakta ratten hårt på grund av allt handsvett. Jag känner tydligt vad bilen gör genom styrstången och de breda Goodyear-sulorna hjälper chassit att ta mig igenom hårnålar som om det vore vardagsmat.

V8:an skjuter iväg mig ut ur 180-graders krönet och treans växel slängs i med en härlig mekanisk känsla. Innan nästa kurva närmar sig hinner jag se att hastighetsmätaren tickar stadigt upp mot 100 km/h och bergsväggen svischar snabbt förbi i periferin. Trots att jag provocerar bilen hårt genom kurvorna släpper aldrig bakänden. Det gör att man snabbt får förtroende för ekipaget och det enda som ger sig efter tre hårda repor upp och ner för berget är bromsarna. Resten skriker bara ”ge mig mer!” och det indikerar bara på en sak – Chevrolet Camaro SS är en seriös sportbil.

På vägen hem till hotellet vill jag enbart vända om och styra mot Grossglockner igen. Jag önskar att vi kunde få en till dag i denna sköna miljö. Vi båda pratar inte om något annat under kvällsmaten än om vilken fantastisk upplevelse vi varit med om. Det spelar egentligen ingen roll vilket fordon du äger. Åk dit. Ni kommer aldrig att ångra er.