Shelby GT500 provkörd i Los Angeles

När det kommer till hästkrafter per krona finns det få som klår amerikanarna. De moderna versionerna av de klassiska muskelbilarna pumpar alla ut enorma mängder kraft i förhållande till pris, men de tenderar också att vara lika förfinade som en sju-årings hemmagjorda smörkniv. Något som dock lovar mer än så är Shelby GT500 som med sina 762 hästkrafter knappast sparar på krutet när det kommer till kraft. Jag tog mig till Los Angeles för att provköra den.

Namnet ”Shelby” bör ge de flesta motorintresserade rysningar, särskilt med tanke på den högaktuella filmen ”Le Mans ’66”. Grundaren Carroll Shelby är nämligen en legend inom bilindustrin och mannen bakom modeller som Ford GT40. Shelby befinner sig, efter sin bortgång, tyvärr inte bakom rodret på sitt företag men de fortsätter att producera spektakulära prestandamodeller åt Ford.

Historiskt sett har fokus fallit naturligt på Mustang, och det gör det fortsättningsvis också. Den senaste generationen innefattar GT350 och GT500 på toppen av rangordningen, den senare av vilka är en typ av ultraextrem version av den första. GT500 ser ut att vara designad av en grupp dagisbarn med ADHD som gemensam nämnare, och motorn spottar ut ungefär en miljon hästkrafter. Något mindre vore ju fullkomligt oacceptabelt.

Shelby GT500 är motsatsen till smakfull och elegant men jisses vad man känner sig tuff när man flyger fram på Los Angeles gator i den. Den enorma spoilern, alla luftintag och breda kjolpaket försäkrar omgivningen om att personen som kör GT500 inte har något emot uppmärksamhet. Interiören är på klassiskt amerikanskt manér långt ifrån överväldigande kvalitativ, men knapparna gör det de ska utan att falla av. Här känner åtminstone en förare av en vanlig Ford Mustang igen sig.

När man väl trycker på startknappen börjar först och främst ens öron att blöda eftersom bilen låter lika mycket som ett kärnvapenkrig. Sedan bör den resonable personen fråga sig hur en bakhjulsdriven amerikansk muskelbil ska få ner nästan 800 hästar i backen utan att sladda av vägen? Och ställa den frågan var precis vad jag gjorde, och fick svaret förvånansvärt snabbt genom att trycka gasen i botten. Faktum är att Shelby har kombinerat enorma bakdäck med ett kompetent antisladdsystem för att undvika omedelbara dödsfall bland ägare av sina bilar. GT500 är alltså betydligt mer odramatisk från stillastående till förlora-körkortet-hastigheter än man skulle kunna tro.

Få dock inte för er att Shelby GT500 på något sätt är en odramatisk bil. Motorn låter som ett gäng asa-gudar som har en högljudd orgie i Bergakungens sal och accelerationen är våldsam jämfört med i princip allt annat än mina förväntningar. Om den hade varit tysk och fyrhjulsdriven hade definitivt kraften gjort sig mer gällande men samtidigt hade bilens enorma karaktär förintats omedelbums.

På de kurviga canyon-vägarna utanför LA visade sig också Shelby GT500 vara betydligt mer kompetent än jag hade räknat med. Jag föreställde mig att jag med bredställ skulle flyga ut för ett stup någon sekund innan mitt liv nådde sin ände. Tänk er då den min som klädde mitt ansikte när jag i höga hastigheter tog kurvor utan minsta lilla tendens till överstyrning och med en precision som nästan bara hör hemma hos europeiska sportbilar. Naturligtvis bör man vara ytterst försiktig om man är dåraktig nog att stänga antisladdsystemet, men med det aktiverat går GT500 att ha väldigt roligt med i höga hastigheter på kurviga vägar.

Shelby GT500 är alltså en bil som inte alls är som man tror att den ska vara. Visst låter den helt underbart, men accelerationen är inte 800-hästar-galen och bilens kurvtagningsförmåga är förbluffande god. I USA kostar den också runt 70 000 dollar (cirka 680 000 SEK) vilket är absurt billigt för något med så här mycket pulver. Den som vill köra amerikansk supermuskelbil i Sverige får dock vara beredd att importera bilen själv eftersom den inte är till salu här. Och med allt annat än fördelaktig bensinförbrukning och utsläppsvärden är det bara att rekommendera den dumdristige.