På Gotland Ring med BMW M

BMW:s modellutbud är lika varierat som Systembolagets vin- och spritutbud. Tyskarna tampas ständigt med att hitta balansen mellan bilar som gör finansiärerna glada och bilar som får märkets lojala entusiastpool att dra på smilbanden. För att testa på utbudet av den sistnämnda biltypen begav vi oss till Gotland i sällskap av BMW för att testa på praktiskt taget hela utbudet av M-bilar. Låt oss lägga i Högsta Växeln och köra plattan i mattan på Gotland Ring.

Gotland Ring kan stoltsera med att vara världens första miljöhållbara racerbana, något de många vindkraftverken som kantar banan skvallrar om. Vi fick även möjlighet att se den nya bandragningen som öppnar den 28:e maj. Vi fick köra den så kallade norra slingan som är tekniskt utmanande och kräver en viss finess för att bemästra. Lyckligtvis fanns det skickliga instruktörer på plats för att vi skulle kunna pressa bilarna till sin gräns.

Den primära anledningen till vår gotländska blixtvisit var för att få testa nya BMW M3 och M4, en text som dyker upp inom kort. Vi fick även möjlighet att rasta M2, M5 Competition, M8 Competition, X3 M, X5 M och Mini JCW GP3.

I de flesta fall är en lägre siffra ofta synonymt med att vara sämre, men det är något som sannerligen inte stämmer när det kommer till BMW:s modellutbud. 2019 vann BMW M2 bilvärldens mest prestigefyllda utmärkelse – Årets Högsta Växeln-bil. Det krävdes inte många meter på Gotland Ring för att komma fram till varför så var fallet. Den rör sig med samma elegans som Natalie Portman i Black Swan och även om den med sina 410 hästkrafter ligger i lä jämte sina konkurrenter dansar den runt kurvor och säkerställer att konstant leende på ens läppar. Den är nästintill essensen av klassisk körglädje och sätter ribban högre än Burj Khalifa.

Nästa på tur i BMW M-hierarkin finner man givetvis nya M3 och M4. I korta drag erbjuder de båda en sanslös kompetens och en skärpa som får en hjärnkirurg att framstå som en gruvarbetare i jämförelse. Båda bilarna känns extremt vassa och lättkontrollerade; även om man inte heter Hamilton i efternamn går de att pressa riktigt ordentligt utan att man riskerar liv och lem. På plats fanns även den utgående modellen M4 Competition som kändes giftigare och inte riktigt lika vass. Det lär knappast komma som en chock att nya generationen M4 är snäppet bättre på alla objektiva vis. Säga vad man vill om utseendet, köregenskaperna är det inget fel på.

På plats fanns även direktörsexpressen M5 Competition. Vi har tidigare kört BMW M5 både i Andorra och på Gotland, men inte i Competition-utförande och inte den faceliftade varianten. För att använda en uttjatad metafor är M5 Competition sannerligen en ulv i fårakläder. Även om den inte är lika diskret som sina föregångare, har den ett utseende som vrålar diskret kompetens. Det räcker med att andas på gaspedalen för att få sig ett smakprov på vad som döljer sig under dess eleganta yttre. På bana rör den sig med otrolig flinkhet och döljer sin tyngd med sanslös övertygelse. Den vrålstarka V8:an under huven katapulterar en fram med våldsam kraft vilket ackompanjeras av en ljudbild som heter duga. Det mest imponerande med nya M5 är hur bred dess paljett är – den kan gå från ett vrålande banmonster till ett tyst och förhållandevis bekvämt landsvägslok med ett enda knapptryck.

Förra sommaren var vi på Gotland med nya BMW M8 Competition, men då fick vi nöja oss utan körning på Gotland Ring. En tung GT-bil som dessutom råkar vara en cabriolet har inte de bästa förutsättningarna när det kommer till att tampas med en tekniskt svår bana. Med vinden i håret blir upplevelsen än mer påtaglig och likt M5 presterar M8 över förväntan för biltypen. Man känner av den extra vikten och bilen inbringar inte samma förtroende som sina mindre syskon. Att man har 625 hästkrafter som ens högerfot kan framkalla innebär dock att hela upplevelsen är rejält fartfylld.

Vår tid i X3 M och X5 M var aningen begränsad så längre recensioner får vänta. Men vi passade även på att lägga vantarna på Mini JCW GP3, en bil som vi tidigare testat men inte på bana. Det vi konstaterade då var att den var ruggigt kompetent men inte tillräckligt rolig. På bana träder ännu en dimension fram hos bilen, en som visar att den njuter av att köras satan oberoende av att den i detta startfält är långsammast. Mini JCW GPs mer allvarliga sida gör bättre ifrån sig på bana snarare än på landsväg.

Våra dagar i sällskap av BMW:s M-bilar (och en Mini JCW GP) på soliga Gotland gav oss sannerligen en uppskattning för samtliga modeller. Man skulle kunna säga att det finns något för alla såvida man inte är språkrör för Miljöpartiet. Man får se till att njuta av möjligheten att införskaffa bilar av denna kaliber så länge den varar, för framtiden ser allt annat än ljus ut för denna armada av bilar. Tanken är att vi ska lägga vantarna på flera av de ovannämnda här hemma i Stockholm för ett mer utförligt test.