Bilkörning är för många lika givande som att diska eller betala räkningar – det är ett måste för att vardagspusslet ska gå runt. Men för andra – säkerligen för dig som läser det här – och för undertecknad är bilkörning en hobby, en passion. Det finns något terapeutiskt med det. Marknaden för renodlade hobbybilar är begränsad, något som i många fall leder till lika begränsade bilar – Ford GT, Porsche 718 Boxster GTS 4.0, Renault Megane RS Trophy-R. Minis svar på bilar för de som har bilkörning som ett genuint intresse kommer i form av Mini John Cooper Works GP, en liten banraket begränsad till 3000 exemplar. Låt oss ta reda på om den är lika rolig att köra som den är unik genom att lägga i Högsta Växeln och riskera körkortet.

Utseendemässigt ser nya JCW GP ut som en pojkracer som tagits direkt från ritbordet till produktion med fokus på att passa in på valfri bilträff med streetracingtema för att inte tala om att få allt och alla att vilja tävla med en. Exteriören är en kombination av form och funktion – den enorma spoilern, luftintagen och de utmärkande hjulhusen är alla till för att JCW GP ska vara så snabb det bara går runt en bana. På insidan möts man av avsaknaden av ett baksäte – istället finner man ett stag som är till för att öka vridstyvheten medan stolarna är åt det sportiga hållet men inte alls lika extrema som exempelvis en Trophy-R. Alla detaljer är i rött – inklusive bältena – något som matchar bromsoken och allt därtill.

Hur är den då att ratta? JCW GP har hisnande 306 hästkrafter som går ner i backen via framhjulen men dessvärre inte med hjälp av en manuell växellåda. Apropå röda detaljer saknar JCW GP en röd tråd i sin filosofi – om den ska vara så snabb som möjligt, varför är den inte fyrhjulsdriven? Att få ner över 300 kusar genom framhjulen är lite som att be Anders Borg att bete sig på en fest. Hade den istället varit manuell hade just körglädjen blivit huvudfokus men kombinationen av en sådan extrem fokus på viktminskning (trots att den inte är särskilt lätt) och att vara så snabb det bara går rimmar inte riktigt med framhjulsdriften. JCW GP är dessutom lika styv som en gokart men trots det är den snudd på lyxig. Varför inte bara köra all in?

Det ska dock inte förnekas att JCW GP en sanslöst kapabel liten pjäs. Den har praktiskt taget en oändlig mängd grepp och dansar runt krokiga vägar som om den vore en berg- och dalbana. Gasen i botten leder till en hel del vridstyrning vid lägre hastigheter men när de 306 numera tyska fullbloden får ner sina galopperande hovar i backen är resultatet nästintill våldsamt. Det är en satans massa kraft i en satans liten bil. I GP-läget låter den dessutom väldigt bra. Dess huvudfokus är dock att vara så snabb det bara går från punkt A till B snarare än att vara så rolig det bara går. Den tar allt på lite för stort allvar.

Mini John Cooper Works GP3 (2021)
Motor: 2,0-liters, 4-cylindrig, bensin, 306 hästkrafter, 450 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automatlåda, framhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 5,2 sekunder
Toppfart: 265 km/h
Vikt: 1255 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 3879/1762/1420mm
Pris: cirka 500 000 SEK

Nya Mini John Cooper Works GP går som fan på ren svenska och är ruggigt kompetent. Nästan lite för kompetent till och med. En Mini ska påkalla ett ständigt leende på läpparna och fokusera huvudsakligen på att vara rolig – inte på att ta sig runt en bana på några tiondelar snabbare. JCW GP är en tvetydig bil i det att den dels uttrycker en besatthet i viktminskning och ett utseende som skriker ”snabb som sjutton”. Samtidigt har den stolar som är lite för bekväma, alla bekvämligheter man förknippar med en välutrustad bruksbil, inte med den snabbaste Minin någonsin. Mini borde ha vågat satsa lite mer. Den är utan tvekan snabbast men absolut inte roligast.

BETYG
Exteriör
Interiör
Körglädje
Valuta för pengarna
Relativ praktikalitet
Ha-begär
Relativ prestanda
Teknik
Motorljud
Komfort
Chefredaktör och medgrundare. Har kört snabbast av alla på redaktionen (344 km/h). Känner till varenda bil som någonsin tillverkats.