Test: BMW M5 tar sig an Andorra

En biltyp som vi på Högsta Växeln absolut älskar är ulvar i fårakläder; till synes vardagliga bilar som erbjuder samma prestanda som en månraket samtidigt som de passar in på valfri storköpsparkering. De är bevis på att vuxenlivet inte måste bestå av sömnpiller på hjul och är (förhoppningsvis) en garanti på att ens avkommor också kommer att uppskatta bilar. BMW M5 är ett praktexempel på denna biltyp och med tanke på att närmare hälften av alla svenskar åker på bilsemester tyckte vi att en roadtrip vore lämplig. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta oss an Andorra.

Vår resa började i BMW:s hemstad, München, som med sin geografiska närhet till allt är en utmärkt plats att starta en resa på. Vår rutt skulle ta oss genom Tyskland, över Alperna genom Schweiz och Frankrike för att sedan avslutas i Andorra, vända i dörren och sedan köra hela vägen tillbaka via Monaco och Italien samt det berömda San Bernadino-passet för att till sist avsluta där det hela började. Drygt 300 mil på fem dagar. Rent teoretiskt hade vi onekligen rätt bil för jobbet – en ohyggligt snabb, förhållandevis praktisk, diskret lyxbil som platsar i ytterfilen på motorvägen likt lederhosen på en bavarisk man.

Vi hade några dagar innan rattat både en Bugatti Chiron och en Rolls-Royce Phantom, två bilar som drar till sig mer uppmärksamhet än en Mercedes på BMW-museet. Efter att ha tillbringat en vecka i rampljuset var det otroligt skönt att slå sig ner i M5:ans sportiga men ändock bekväma stolar. Bilens yttre avslöjar inte dess potens om man nu inte är en tvättäkta bilnörd. Man får inte märkbart mycket mer uppmärksamhet än i en 520d och det är just vetskapen av att man kan sopa banan med praktiskt taget allt på vägen utan att man skriker det som är en så härlig känsla. Den är snabbare till 100 än en McLaren F1 men har ett baksäte som heter duga och ett bagageutrymme som räcker gott och väl till en stint genom södra Europa. Vad mer kan man rimligtvis begära?

Vi styrde skutan 587 kilometer bort, från München mot Genève, där vi skulle tillbringa vår första natt. Men först: autobahn. Jag höll i ratten för kung och fosterland och koncentrerade mig mer än Albert Einstein när han försökte komma på relativitetsteorin. Min käre kollega Andreas satt bredvid mig och läste upp hastigheten – ”307. 308. 309. Kom igen!” Vi befann oss på autobahn, strax utanför München och försökte maxa en BMW M5 som enligt BMW ”endast” ska toppa 305 knyck. Alla ytterfilsåkares största mardröm uppenbarade sig när en BMW X6 gick ut precis framför mig och jag tvingades bokstavligen att ställa mig på bromsen. De keramiska bromsarna kapade 170 kilometer i timmen från vår hastighet på ett ögonblick och mina ögonbollar flög ut ur skallen på mig. Mitt adrenalin rusade likt Amazonas och trots att vi stirrade döden i vitögat var vi helt lyriska.

Efter att ha rastat bilen ordentligt närmade vi oss Schweiz, ett land som uppskattar bilar lika mycket som vi uppskattar bilfria dagar och med bränslepriser som kan förväxlas med en postkod. Med andra ord, ett alldeles ypperligt tillfälle att utforska M5:ans tamare sida, den man använder sig mest av såvida man inte pendlar till jobbet via Nürburgring. I komfort-läget är BMW M5 en fyrhjulsdriven triatlet i kostym. Även om en del vägljud från de kolossala däcken och fälgarna – keramiska bromsar tar mycket plats – letar sig in kupén förblir det en tyst och lugn plats och man blir nästan chockad när man kommer i närheten av gaspedalen och inser att ”just det, jag sitter i en M5”.

Efter att ha glidit obemärkt förbi genom Schweiz – en fördel av bilens diskreta yttre – kom vi in i Frankrikes inte särskilt varma barm. Vi tillämpade samma taktik som i Schweiz och när vi närmade oss Andorra – som bäst beskrivs som en megaexklusiv och ren skidort – hade vår törst efter lite mer inspirerande körning sannerligen byggts upp. Serpentinvägarna som leder till gränsen är utformade för att maximera körglädjen och är en perfekt plats att testa M5:ans mer ulvaktiga sida på.

Trots sin storlek känns BMW M5 otroligt flink och byter riktning likt en falk. Ens mod tar slut innan greppet och det är i sanslösa hastigheter som man kan ta sig upp de smala bergsvägarna. Man blir som förtrollad och det dröjde inte länge innan vår kära kameraman beslutade sig för att lägga en pizza. Om man har barn som blir åksjuka får man alltså lämna dem hemma.

Andorra är det sextonde minsta landet i världen till ytan och tar ungefär en kvart att korsa. Det är fantastiskt vackert och allt känns otroligt exklusivt; det fanns inte en enda byggnad som var nedgången på något vis. De har dessutom världens högsta förväntade livslängd. Likt någon som köper en BMW M5 är livskvalitet bevisligen en viktig faktor i det lilla landet inte-så-lagom. Vi tillbringade ungefär 16 timmar i principatet och tog vara på den skattefria bensinen.

Därefter var det Monaco som vi ställde in navigationen på och där hade vi endast ett mål – att se så många coola bilar som möjligt. Sagt och gjort. 709 kilometer senare rullade vi in i principat nummer två under resans gång och i ärlighetens namn är BMW M5 lite malplacerad här. Man åker till Monaco för att visa upp sina dineros men man köper en BMW M5 för att göra det på ett lite diskretare vis. Till skillnad från en Maserati GranTurismo blev vi dock inte avvisade från casinot, något som säger en del om M5:ans exklusivitet.

När vi hade dreglat klart över bilar vi i dagsläget bara kan drömma om att äga var det läggdags. Vi körde därefter mot vår bils födelseort – München – via San Bernadino-passet där vi än en gång kunde sätta bilens mer dynamiska färdigheter på prov. Det är sanslöst roligt att köra en BMW M5 på gränsen. Trots sin något allvarliga och tyska framtoning har den en sida som gör att man garvar rakt ut.

Den är verkligen chockerande snabb men samtidigt otroligt förlåtande. Man känner sig alltid trygg och är ständigt medveten om hur nära gränsen man ligger. Den saken som är klar är att ens egna – och vägens – färdigheter är det som sätter stopp för kalaset innan bilen ger vika.

BMW M5 är precis lika duktig på att agera lugn och sansad lyxkryssare när man hämtar mormor på ålderdomshemmet eller barnen på dagis som den är på att fullständigt dominera både alppass och racingbanor. Man kan tänka sig att den kompromissar för att uppnå denna balans men faktum är att den är kompromisslös på alla håll och kanter, precis som vi konstaterade när vi körde den runt Gotland. På motorvägen drar den inte orimligt mycket, den är tyst och lugn och man kan njuta av all lyx. På alpvägar och landsvägar är den fullständigt galen men ändock kontrollerbar. Hur BMW:s ingenjörer har lyckats med att kombinera båda två är för mig obegripligt. Något som dock är säkert är att BMW M5 tog sig an våra Andorra-resa med bravur.