Bugatti-upplevelsen

Vissa namn inger mer respekt än andra. Ferrari, Patek, eller Rolls och Royce är några exempel på figurer vars efternamn har odödliggjorts genom ett outtröttligt och evigt fokus på prestanda, stil eller kvalitet. De som gör minsta lilla anspråk på titeln som bilentusiast lär dock bli ännu mer knäsvaga så fort de hör någon ta namnet ’Ettore Bugatti’ i sin mun. Ettore valde nämligen aldrig mellan ovan egenskaper utan fokuserade istället på alla tre. Hans liv må ha nått sitt slut under det förra seklets mitt men hans arv lever och frodas ännu i den lilla östfranska staden Molsheim, dit vi hade blivit bjudna för en rundtur. Vad som följer är en återgivning av den mest skrämmande men samtidigt ljuvliga dag i mitt liv.

De flesta av er har sannolikt aldrig hört talas om Molsheim, vilket inte är särskilt märkligt om det inte vore för ett märkes dominerande närvaro där. Ja, du gissade rätt, Bugatti. Staden är i mångt och mycket utomordentligt sömnig med undantag för det stundtals högst särpräglade 16-cylindriga bakgrundsljudet, en direkt konsekvens av en av bilvärldens mest spektakulära fabriker. Bugattis område sysselsätter totalt lite drygt 110 personer, de flesta av vilka arbetar i fabriken, eller ateliern som det heter på Buggatiska.

Området innefattar dock inte bara fabriken. Kunder blir välkomnade genom den historiska entrén, förbi den ikoniska franska chateaun i 1800-talsstil (där man kan shoppa Bugatti-kläder och annat trevligt) och orangeriet till showroomet. Huvudsyftet med denna byggnad är att kunden (som redan har i genomsnitt 42 bilar i sitt garage) tillsammans med Bugattis expert-designers ska kunna konfigurera sin drömbil. Tanken är att resultatet ska bli smakfullt, men den som bestämt insisterar på att ha en helrosa hyperbil, och är villig att betala för det, kan naturligtvis också få sina behov mättade. Även om de inte uppfyller den universella definitionen av ”vacker”. Konfigurationsprocessen tar ofta flera timmar och hela besöket tar en hel dag.

Showroomet är naturligtvis inrett ytterst smakfullt med möbler och tavlor särskilt tillverkade för Bugatti. Jag slogs av vill-ha-känslan gång på gång men jag insåg också snabbt att prissättningen tyvärr inte matchar min budget. Om jag hade varit en Chiron-spekulant hade jag dock yttrat orden ”jag tar en uppsättning av varje” snabbare än jag hinner säga ”Molsheim”, detsamma gäller den Bugatti Divo som kompletterade atmosfären i rummet. Läckert!

Vi blev sedan slussade till ateliern där Bugatti tillverkar sina bilar. Här förevigas slagorden ”konst, prestanda och lyx” i en tyst, fokuserad och grundligt välorganiserad miljö. Vanligtvis byggs en bil med chassit som grund, men Bugatti gör saker lite annorlunda. W16-motorn på 8 liter, tillsammans med växellådan, är så stor att bilen byggs runt den, inifrån utåt snarare än tvärtom. En Chiron tar 1-2 år att färdigställa och om den inte lever upp till Bugattis rent ut sagt absurt höga kvalitetsstandarder görs allt om från början. Allt för att resultatet ska vara mer än perfekt, millimeter för millimeter.

Efter vår rundtur i fabriken möttes vi av två legender; den Bugatti Chiron vi skulle få sätta oss bakom ratten på samt Andy Wallace som skulle vara vår instruktör. Han har tidigare, bortsett från sin karriär inom Formel 1, varit testförare för McLaren under tiden de utvecklade F1, och arbetar nu bland annat som testförare för Bugatti. Han inger alltså minst lika mycket respekt som bilen men visade sig trots detta vara en fullkomligt formidabel människa. Att någon så välrenommerad kan vara så genuint ödmjuk och snäll inspirerar mig fortfarande.

En mer detaljerad recension av Bugatti Chiron kan du läsa här, men kort fattat är full acceleration i en bil för 35 miljoner kronor med 1500 hästkrafter lite som jag föreställer mig att resa genom tid skulle kännas. Tunnelseende är ett klart faktum, men upplevelsen är mer våldsam än obehaglig. Chiron förvränger nämligen gränsen för vad som är möjligt och rimligt genom att vara kontrollerbar även när man trycker gasen i botten genom en kurva. Men det som fulländade upplevelsen var inte bara bilen utan Andys outtröttliga entusiasm för produkten och dess kompetens. Han är utan tvekan lika fantastisk som Chiron själv.

Efter en dag med bilen blev det dags för mig att försöka bearbeta vad som just hänt. Jag hade fått en tur genom den mest imponerande bilfabriken jag någonsin varit i, och fått köra bilen den producerar tillsammans med legenden Andy Wallace. Upplevelsen var inget annat än religiös och jag kan inte låta bli att undra; om Ettore levde nu, hur tillfreds skulle han vara över den utveckling som hans bilmärke har genomgått? Min gissning är att han skulle spricka av stolthet, det hade åtminstone jag gjort.