Test: BMW M140i genom Stelviopasset del 2

När solen steg och getterna som bor permanent på bergssluttningarna började bräka var det dags att attackera Stelviopasset igen. Dagen innan hade vi fått ett smakprov på vad denna slinga innebar och vad BMW M140i var kapabel till, men denna dag var det dags att köra fullt ut.

Stelviopasset är uppdelat i två delar med en framsida som innehåller allt från skogspartier till hårnålar med kullersten samt en baksida med mer öppna sträckor. På framsidan gäller det att hålla tungan rätt i mun för att inte studsa av vägen och ner mot förtidspension. I en vanlig ”sportbil” är dessa partier väldigt utmanande eftersom de smala utrymmena och det ojämna väglaget gör att man lätt tappar det förtroende som behövs för att satsa fullt ut. I M140i är det dock annorlunda eftersom bilen inte upplevs som för stor, fjädringen är tillförlitlig och det mekaniska greppet är fenomenalt. Därför känns det aldrig som att bilen blivit felplacerad och man kan fokusera på att satsa hårt utan att vara rädd.

Stelviopasset började byggas år 1820 och tog över 2 000 byggarbetare mer än fem år att färdigställa

Efter att ha kommit till toppen trängdes vi med skidlandslag och den lokala Lotus-klubben. Utsikten är inget annat än bedårande och på samma sätt som när man tittar på en stjärnbeströdd himmel får detta landskap vem som helst att känna sig liten. Hade vägen tagit slut här hade jag varit mer än nöjd, men bakom toppen låg den andra etappen av detta fenomenala pass. Utan att slösa för mycket tid styrde vi nosen nedåt och attackerade baksidan av passet.

Partiet vid passets baksida är mer öppet och vad vi tidigare upplevt på motorvägen gjorde sig påmint här i bergen. Bilen hanterar snabba svepande kurvor med en enorm stabilitet. Även om det fanns kamikazepiloter på motorcykel som höll snabbare tempo kändes det som att BMW:n var beredd att ta samtliga kurvor utan den minsta tvekan. Vid detta parti kom också styrningen till sin rätt. I vardaglig körning tycker jag styrningen i de sportigaste lägena är lite väl tung, men upp i fart känns det som att kommunikationen mellan ratten och framdäcken är glasklar.

Totalt har Stelviopasset 75 hårnålskurvor

När det svepande partiet var över återkom hårnålskurvorna och man kan inte annat än tacka BMW för att i grunden ha gjort bilen bakhjulsdriven. Detta kanske låter konstigt eftersom vår bil kom utrustad med xDrive, men det är lite som att sätta broddar på en balettdansös. Greppet blir mycket bättre än tidigare och det går fortfarande att bjuda på imponerande dans. M140i är en fröjd att köra på denna typ av vägar, den är lagom stark, lekfull och även om lådan kan reagera lite slött vid hård acceleration ut ur kurvor slungas alla åtta växlar i med finess.

Den högsta punkten är 2 760 meter hög vilket gör Stelivopasset till det näst högsta alppasset i Europa

Vad som är kul med Stelviopasset är att det lockar så många likasinnade människor. Vi såg allt från en Fiat 500-klubb till sladdande Alfa Romeo-förare och BMW som var ute och testade ny X5 M. Området är ett paradis för vem som helst med minsta bilintresse. Vägarna är som tagna ur en sagobok, utsikten är fantastisk och adderar man en prestandabil från München blir det inte mycket bättre.

Att BMW M140i var en bra bil visste vi redan innan på samma sätt som man vet att Fantomen på operan är en bra musikal. Skillnaden mellan svenska landsvägar och Stelviopasset är som att se ovannämnda musikal på Kina-teatern eller på Broadway, det går inte att jämföra.

Efter att ha åtnjutit en hel dag med en oförglömlig upplevelse uppdagades en väldigt klar slutsats. Miljön spelar i högsta grad en roll när det kommer till förutsättningen för att njuta av en bil. Är Stelviopasset så bra som folk säger? Jag skulle säga att det är bättre än så. Om man bara bannlyser alla cyklister och fågelskådare har du mitt paradis på jorden. När det kommer till BMW M140i, hur bra är bilen? I vanlig körning märker man att detta är en plattform som kommit till åren när det gäller teknik och interiörskvalitet.

Vad de italienska alperna gör är att de får en att glömma allt som inte har med körningen att göra. Därför tänker man inte på att mätarna inte är en TFT display med coola grafiker. Det som spelar roll är hur bilen beter sig när man pressar den i bergen och detta är något som BMW M140i klarar galant. Det blir så enkelt som att en BMW, sex rakt monterade cylindrar och ett alppass Italien är ett recept för en oförglömlig upplevelse.