Test: Rolls-Royce Ghost tar sig an Berlin och Amsterdam

Rolls-Royce Ghost
Motor: 6,6-liters, V12, bensin, 570 hästkrafter, 820 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automat, bakhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 4,9 sekunder
Toppfart: 250 km/h
Vikt: 2435 kg
Mått (längd/bredd/höjd):
5457/1948/1550 mm
Pris: från ca 3 080 000 SEK
(Testbil ca 4 100 000 SEK)

Amsterdam och Berlin förknippas med unga och hippa på samma sätt som Rolls och Royce förknippas med gamla och rika. Trots det är Rolls-Royce på jakt efter ynglingar med fickor djupa som marianergraven, något Black Badge-modellerna antyder. Men frågan är om det är en anda som sträcker sig hela vägen till instegsmodellen Ghost i vanligt utförande. Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och åka på roadtrip från Berlin till Amsterdam.

”Är du full?” undrade polismannen. Klockan hade slagit fyra på morgonen och jag befann mig vid Berlinmuren, mittemot fashionabla Kreuzberg. Bara en kvart tidigare hade jag varit i just Kreuzberg och fotat, omringad av berusade bohemer på väg hem från krogen. En polisbil hade rullat förbi med skrattande konstaplar och en taxichaufför frågade om jag behövde hjälp. Jag kände mig inte otrygg men ungefär lika hemmahörande som kungen på ett charterflyg. I sökaren såg jag den bil jag hade ansvar för, en Rolls-Royce Ghost som kostade strax över fyra miljoner kronor.

”Nej då, konstapeln, bara nyvaken” svarade jag. Jag förklarade illa kvickt att bilen tillhörde Rolls-Royce och att jag bara var där och fotograferade – ”det är väldigt fint ljus så här dags”. Poliserna gav mig en sista blick innan de åkte. Kvar lämnade de mig och ett alkoholiserat ungdomsgäng. Jag var lite skeptisk till om jag skulle bli godkänd av Berlins hippaste ungdomar men det var värt ett försök.

Jag frågade lite försynt vad de tyckte om bilen – ”Ashäftig! Men för dyr”.  Det är inte lätt att passa in med en Rolls-Royce. Fast det kanske inte heller är tanken – en Rolls-Royce-ägare är excentrisk och följer inte strömmen. Jag kunde inte direkt påstå att jag heller följde strömmen när jag befann mig i ett av Berlins mest utsatta områden klockan fyra på morgonen. Rollsen kände sig inte direkt som hemma, men den drog åtminstone inte åt sig negativ uppmärksamhet och den såg ball ut bredvid allt klotter.

Berlin beskrivs ofta som ett enda stort Södermalm av de som bor i Stockholm. Även om det är sant på vissa håll – däribland Kreuzberg – finns det givetvis inslag av platser som må passa en Rolls-Royce bättre, precis som man förväntar sig av en huvudstad. Det är lättare sagt än gjort att faktiskt hitta ställen som både passar bilen men som även skulle kategoriseras som ungdomliga och trendiga. Det känns lite absurt att som 22-åring köra runt i en bil för en summa många knappt kan skrapa ihop på en hel livstid, men faktum är att det finns de i min ålder som genuint har råd.

När vi i fjol körde en Rolls-Royce Ghost Black Badge till Monaco konstaterade vi att märket hade lyckats med sin ungdomssatsning men samtidigt är Monte Carlo en samlingsplats för de riktigt förmögna; att se en dyr bil med en snorunge bakom ratten tillhör inte ovanligheterna. Min roadtrip mellan Berlin och Amsterdam handlade istället om ett av de mest gammalmodiga bilmärkena kan tilltala en målgrupp som för bara några år sedan var helt ointressant i mer genomsnittliga och ungdomliga städer. Det var något den mer vågade Dawn Black Badge visade i Stockholm; men detta är varken en cabriolet eller en Black Badge.

Efter att ha fotograferat vid Berlinmuren samt vid Branderburger Tor hade klockan hunnit bli fem och än var dagen ung – jag skulle 653 kilometer bort, till Amsterdam. En stad som inte sällan förknippas med knark och cyklar. Inte med Rolls-Royce. Eftersom det var en söndagsmorgon var autobahn lika tom som Kalle Anka-partiets valvaka och jag kunde för fullt testa på vad den 6,6-liters V12:an kunde åstadkomma.

Som väntat gick det vänligt men bestämt upp till begränsningen på 250 knyck vilket var lika dramatiskt som en weekend på ett ålderdomshem. Ghost flyter över vägen likt ett, öh, spöke och man kan kryssa i 250 som om det vore ett gångfartsområde. Ett problem med taktiken att stampa på gaspedalen hela vägen från Berlin till Amsterdam är att soppan försvinner tillräckligt snabbt för att man ska kunna se det på mätaren. Jag fick istället inta grundplacering och lägga mig i avsevärt bränslesnålare 160.

När jag anlände till Amsterdam möttes jag av skyltar som hänvisade till miljözoner och annat trams som jag tänker mig inte faller en Rolls-Royce-ägare i smaken. Skattesystemet i Holland innebär att det är högst fördelaktigt med miljövänliga bilar vilket gör att varenda kotte kör en laddhybrid eller bilar av samma storlek som en skolåda. Det innebär att vartenda garage är ungefär 50 centimeter för smalt för att hysa en Rolls-Royce Ghost. Utan att överdriva tog det 70 minuter att hitta en garageplats som i sin tur låg en halvtimmes promenad bort från vårt boende.

Att köra runt i Amsterdam med en Rolls-Royce Ghost känns lite som att dyka upp på Greenpeaces årsmöte med en helikopter. Alla som cyklade – vilket i Amsterdam sannerligen är alla – tyckte bara att man ständigt var i vägen. Jag fick fler arga blickar och otrevliga handgester än Brett Kavanaugh. De som dock uppskattade bilen var faktiskt folk i min egen ålder. Passade då Ghost in i Amsterdam? Kruxet är att alla gränder är minimala och att Rollsen är maximal – det krävdes att jag höll andan hela vistelsen för att säkerställa att bilen skulle komma fram överallt.

Vad kom jag då fram till på min roadtrip mellan två av Europas hippaste städer? Jo, att en Rolls-Royce Ghost egentligen rent konceptuellt passar in lite varstans – gemene man anser helt enkelt att den är för ball för att avfärda som överflödig. Men även att man bör undvika Amsterdam om man är bilburen och inte har som hobby att leta parkering. I Berlin stack den minst sagt ut, men den blev aldrig stämplad som ”gubbil” trots det konservativa utförandet på testbilen. Dessutom trodde alla att bilen var min, vilket i sig är en komplimang för Rolls-Royce; att jag var ung var inte särskilt märkvärdigt. Det verkar som att alla vill ha en Rolls-Royce, oberoende av om de är unga eller gamla, inne eller ute. Och det är väl ändå det som är poängen.