Test: Mercedes-Benz 600 Pullman Landaulet från 1963 – tidlös lyx

Egen chaufför, enorma utrymmen och hydrauliska fönsterhissar som är snabbare än Lucky Luke. En medåkning i Mercedes-Benz 600 Pullman Landaulet får oss att fundera över hur mycket lyxbilen egentligen har utvecklats. Och hur snabbt man vänjer sig vid att sitta där bak.

Jag försöker övertala Mercedes att låta mig köra. Det går så där. Närmare bestämt inte alls. I stället får jag finna mig i att bli skjutsad genom norra Tyskland med egen chaufför, vilket måste vara ett av motorjournalistikens mer svårsålda klagomål.

Vårt transportmedel är en Mercedes-Benz 600 Pullman Landaulet, en bil med sådan pondus att man känner sig underklädd redan på väg mot den.

Vädret är mindre representativt. Norra Tyskland bjuder på regn och grå himmel, vilket innebär att taket får stanna uppe. Just Landaulet-karossen låter annars passagerarna där bak färdas under bar himmel, medan chauffören behåller ett fast tak över huvudet. Det råder således inga större tveksamheter om var bilens viktigaste person förväntas sitta.

Den här gången är det tydligen jag.

Låt oss lägga i Högsta Växeln och, öh, provåka en Mercedes-Benz 600 Pullman Landaulet från 1963.

En bil för människor med eget porträtt på väggen

Mercedes-Benz 600, internt kallad W100, presenterades 1963 och blev ett självklart inslag i en värld av statsbesök, kungligheter och människor som sällan behövde leta efter parkeringsplats.

Just det här exemplaret har alltid ägts av Mercedes-Benz och lånats ut till tyska staten när besökande dignitärer behövt transporteras med tillbörlig värdighet. 

Bland passagerarna genom åren finns drottning Elizabeth II. Det ger onekligen ytterligare tyngd åt upplevelsen. Baksätet har alltså gått från att hysa en brittisk monark till en svensk motorjournalist som nyss försökt tjata till sig nycklarna.

Den tekniska ambitionsnivån var därefter, alltså lämpad för dignitärer och kungligheter, inte motorjournalister. Luftfjädring, servostyrning, elektroniskt reglerad värme och ventilation samt ett omfattande hydraulsystem skulle göra tillvaron ombord så bekväm som möjligt.

Kundernas önskemål kunde också vara tämligen specifika. Påven Paul VI:s Pullman Landaulet från 1965 fick bland annat bredare bakdörrar, högre tak baktill och en individuellt inställbar fåtölj. John Lennon lät i sin tur utrusta sin 600 Pullman med bland annat bandspelare och skivspelare. Den bilen gick senare vidare till George Harrison och därefter Mary Wilson i The Supremes.

Själv får jag nöja mig med att breda ut mig i baksätet. Det räcker förvånansvärt långt.

Norra Tyskland får sköta sig självt

Utrymmet är enormt. Man kan sträcka på sig och sjunka tillbaka utan att behöva förhandla med någon framförvarande om benutrymmet.

Pullman-namnet anspelar på de berömda lyxiga järnvägsvagnarna, och associationen känns rimlig. Här finns samma känsla av att ha en egen kupé medan någon annan ansvarar för att landskapet flyttar på sig.

Med taket uppe är det tyst och synnerligen bekvämt. Det regniga Nordtyskland förpassas till utsikten. Här bak befinner jag mig i min egen lilla bubbla, och mitt tidigare engagemang för att få köra börjar framstå som förhastat.

Det är svårt att nämna historiens vingslag utan att låta som en museiguide. Ändå är de svåra att undvika i en 600. Bilens historia och hela sättet den presenterar sig på gör något med självbilden.

Efter en kort stund känns det fullt rimligt att någon annan öppnar dörren.

Fönsterhissar med pondus

Det mest imponerande är hur rejält allting känns. Materialen, reglagen och hela konstruktionen har en fysisk tyngd som är svår att förmedla genom fotografier. Man kommer på sig själv med att röra vid saker en extra gång.

Soliditeten är närmast provocerande. Allt ger intrycket av att vara byggt för att kunna hållas vid liv av en tillräckligt skicklig verkstad tills solen imploderar.

Det är lätt att förväxla den känslan med att ingenting någonsin kan gå sönder. En sådan slutsats bör nog stanna i baksätet och hållas långt borta från en eventuell inköpskalkyl. Avancerad teknik blir trots allt inte enklare med åren.

Och avancerad är den. Komforthydrauliken sköter bland annat fönsterhissar, sätesinställningar och bagagelucka.

Benämningen låter som något som borde arbeta med samma diskretion och lugn som en hovmästare på Grand Hôtel. Fönsterrutan har betydligt mer bråttom. Den far iväg med sådan beslutsamhet att jag instinktivt håller reda på fingrarna.

Jag gör inget försök att undersöka klämrisken närmare. Det räcker att konstatera att fönsterhissarna har ungefär samma pondus som resten av bilen.

Mercedes-Benz 600 Pullman Landaulet erbjuder lyx som fortfarande fungerar

Det verkligt fascinerande är hur lite av upplevelsen som har förlorat sin verkan.

Mercedes 600 var högteknologisk när den kom. I dag upplevs den som mekanisk och analog, med funktioner vars arbete man kan både känna och höra. Tekniken har blivit gammal. Bekvämligheten består.

Dagens lyxbilar lägger stor vikt vid skärmar, digitala funktioner och ett ständigt växande antal inställningar. Här är det utrymmet, tystnaden, komforten och känslan i materialen som gör starkast intryck. Det är kvaliteter man uppskattar utan att först behöva få en demonstration.

Det finns något för framtidens lyxbilstillverkare att ta fasta på där. Ett välgjort reglage och ett riktigt bekvämt baksäte har goda förutsättningar att överleva flera generationer pekskärmar.

Medåkningen lämnar förstås frågan om köregenskaperna obesvarad. Från baksätet är omdömet desto enklare: Mercedes-Benz 600 Pullman Landaulet känns fortfarande överdådigt lyxig. Och leder till drömmar om att bli diktator.