Test: Hyundai IONIQ plug-in

Hyundai IONIQ plug-in
Motor: 1,6-liters, 4-cylindrig, bensin, 105 hästkrafter, 147 newtonmeter + elmotor, 60,5 hästkrafter. Systemeffekt: 141 hästkrafter, 265 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-stegad dubbelkopplingslåda, framhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 10,6 sekunder
Toppfart: 178 km/h
Vikt: 1600 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 4470/1820/1450 mm
Pris: 304 900 SEK
(Testbil ca 344 000 SEK)

Hyundai har tre bilar i sitt modellprogram som liknar varandra som Knatte, Fnatte och Tjatte. Dessa är egentligen olika versioner av en modell snarare än tre olika modeller. Den ena är en elbil som överraskade oss positivt och den andra är en konventionell hybrid som även den imponerade på oss. Hyundai genomgår en elektrifieringsfas och planerar att släppa elbilar i samma takt som Cloetta producerar kexchoklad. IONIQ-serien är alltså bara början på en tystare resa in i framtiden. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta reda på om IONIQ plug-in är det vettigaste valet just nu i märkets pågående elektrifieringsprocess.

Det är nästintill omöjligt att skilja den konventionella IONIQ-hybriden från den i laddhybridsutförande. Det sitter en lucka framtill som avslöjar att en sladd kan kopplas in när batteriet tagit slut men utöver det är de som två enäggstvillingar, vilket inte är något negativt. Som nämnt i tidigare tester drar den inte till sig särskilt mycket uppmärksamhet utan smälter in i trafiken som en gaffel i besticklådan.

Interiören bjuder inte på några överraskningar utan följer det designtema som präglar övriga modeller. Allt är stilrent, knapparna är av hög kvalitet och det är enkelt att hitta och navigera genom olika menyer i infotainmentsystemet. Det kanske låter lika roligt som en nybörjarkurs i hur man stickar ullstrumpor men sanningen är att det fungerar utan några konstigheter. Om man gillar att äta fallna höstlöv till middag och tvätta håret med hemmagjort schampo finns det dock en sektion i infotainmentsystemet där man kan se allt och lite till om hur man förbättrar sin miljökörning.

Ute på vägen beter sig IONIQ plug-in precis som sina syskon. Den är nämligen genuint rolig att köra. Ett batteri medför alltid extra vikt och IONIQ plug-in är inget undantag. På papper väger den i bilvärlden lika mycket som en hamburgerälskande restaurangchef men i verkligheten känns den betydligt mer flink och lätthanterlig. Den är inte särskilt snabb så att vinna några race vid rödljuset kommer man bara att göra om motståndaren sitter 2 centimeter från ratten, har grått hår och ett par glasögon i pannan, och ett par runt halsen.

I el-läge rullar IONIQ runt i total tystnad i cirka 5 mil, men det blir inte mycket sämre när förbränningsmotorn startar. Varje resa, på motorväg såväl som i stan, är behaglig och den sexstegade dubbelkopplingslådan gör att man enkelt kan förutspå hur bilen kommer att bete sig. Praktikaliteten är inte den bästa jag har påträffat, men så länge man inte tränar trummor dagligen och behöver ha med sig eget trumset varje gång bör det inte vara något större problem.

Vissa menar att laddhybrider är det bästa av två världar, och jag håller med. Man kan glida fram tystare än en mjukt tassande katt i ett antal mil och när batteri-indikatorn börjar blinka rött startar motorn och tillåter föraren att fortsätta sin resa med ett litet surr från förbränningsmotorn. I en vanlig hybrid kan man aldrig köra på ren el utan bilen tvingas byta fram och tillbaka mellan drift via batteriet och drift via förbränningsmotorn lika ofta som en korrupt politiker ändrar åsikt. Visst är det bästa jag vet en högljudd V8 men vill man slippa bo i en liten stuga norr om Kiruna för att ha råd att tanka bilen är en laddhybrid ett väldigt vettigt val. Hyundai IONIQ plug-in är utan tvekan en av de vettigaste. Särskilt om man vill behålla så mycket som möjligt av körglädjen.