Test: Hyundai IONIQ Hybrid

Hyundai IONIQ Hybrid (2017)
Motor: 1,6-liters, fyrcylindrig, bensin, 105 hästkrafter + elmotor, 43,5 hästkrafter. Systemeffekt 141 hästkrafter, 265 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-stegad dubbelkopplingslåda, framhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 10,8 sekunder
Toppfart: 185 km/h
Vikt: 1552 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4470/1450/1820 mm
Pris: 249 900 SEK
(Testbil 299 900 SEK)

Min kollega Marcus Berggren testkörde tidigare hybridvarianten av IONIQ på ett pressevent som Hyundai arrangerade, hans åsikter och första intryck går att läsa här.

Att äga en hybrid är fjantigt, löjligt och mesigt. En sådan typ av bil kommer aldrig få dig att dra på smilbanden eller ge dig känslan av att vara häftig och cool. En hybrid har en funktion och det är att transportera saker och människor från punkt A till B utan att skapa hysteri hos Greenpeace eller att framkalla behovet av att ta SMS-lån vid bensinstationen. Det finns huvudsakligen en bil som människor oftast tänker på när de hör ordet hybrid och det är den ökända modellen Toyota Prius. Nu har Hyundai slängt sig in i matchen med en ny bil som ska erbjuda tre olika drivlinor under ett och samma hölje. Bilen har fått namnet IONIQ och vi har kört hybridversionen, frågan är hur den står sig mot Prius och huruvida den lyckas bryta de vanligaste normerna om hybrider? Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera Hyundai IONIQ Hybrid.

IONIQ erbjuder de två vanligaste hybridteknikerna samt en ren elbil. Det innebär att hybridtekniken som fanns i den versionen jag testkörde har funnits länge och därför är något som många människor känner till. Det fungerar genom att elmotorn verkar vid starter och i låga hastigheter. I övrigt arbetar elmotor och bensinmotorn i symbios där det alternativ som är mest effektivt används.

Syftet med den tekniken är att föraren aldrig ska behöva bry sig, allting ska fungera i ur och skur. Helst av allt ska man glömma bort att man sitter i en hybrid och att en hel drös av teknik konstant är igång och stretar och sliter febrilt för att isbjörnarna inte ska bli för varma. Detta är något som Hyundai har lyckats bra med, övergångarna mellan drift via el och drift via bensinmotorn sker lika smidigt som det är att passera norska gränsen, man vet när det händer men det är inget som drar till sig någon vidare uppmärksamhet.

Som jag tidigare nämnde har Hyundai valt att utveckla en plattform som fungerar precis som one-size mössorna i klädbutikerna. De har en bil som ska fungera som hybrid, laddhybrid och elbil. Det är en smart lösning med tanke på att inget större behöver ändras, det vill säga att dörrar, backspeglar, stötfångare, interiör med mera kan tillverkas som att det vore till samma modell, det som ändras är alltså drivlinan.

Fördelen med att tillverka bilarna på det sättet är att kostnaderna blir markant lägre. IONIQ har genomgående en relativt låg prislapp för alla versioner, men där elbilen är den mest intressanta och kostar från 371 900 kronor. Det innebär att den ligger i en tjänstebilsprisklass och har därför möjligheten att bli en ny stjärna inom det området.

Att köra runt i en hybrid med 141 hästar kan tänkas vara ungefär lika roligt som att närvara på en kurs i hur man stickar gråa yllestrumpor, något som stämmer till en viss utsträckning. Hela bilen är så låg att det känns som att åka runt i en pulka. Tack vare den låga körpositionen och den direkta gasresponsen känns IONIQ snabbare än vad den faktiskt är, speciellt i stadstrafik.

Kraften uppmuntrar dock föraren till att bli en miljöfanatiker på heltid, den är för otillräcklig för att kunna kallas för sportig. IONIQ har fått en dubbelkopplingslåda vilket är lika vanligt att finna i en hybrid som det är att träffa på kameler i Norrland. Dock är det inget negativt utan bidrar snarare till en mjukare färd vid normal körning.

Det jag uppmärksammade första gången jag beskådade IONIQ var att den är slående lik Toyota Prius. Senaste generationen Prius ser ut som att designmänniskorna på Toyota råkade få en dos av samma energi som övertrötta och sockerberusade dagisbarn har, när de skissade bilen. De måste ha skakat ordentligt på händerna och samtidigt varit oerhört kissnödiga eftersom formerna är så udda och ser så felaktigt dragna ut att självaste Picasso hade tyckt att proportionerna var originella.

Sedd i profil liknar IONIQ starkt nya Prius, men den har samtidigt fått ett utseende som utstrålar mer lugn än vad nya Prius gör eftersom formerna och linjerna är kraftigt nedtonade. Detta leder till att den smälter in i trafiken som en julklapp under julgranen. Man ser snabbt vad det är för bil men den gör ingen betraktare illamående.

Även interiört har Hyundai valt att inte krångla till det utan istället behålla samma enkelhet som en vanlig vit skjorta utstrålar, allt är elegant och snyggt. De har använt samma layout som påträffas i Tucson och i många av deras övriga modeller. Det är enkelt att navigera i infotainmentsystemet och de fysiska knapparna sitter där de förväntas vara placerade.

Det finns enormt många exempel på bilar som använder sig av hybridteknik, vissa har dock högre status än andra och får genast alla vanliga hybridbilar att se ut som källsorterade sopsäckar. Jag pratar naturligtvis om bilvärldens eliter, nämligen McLaren P1, LaFerrari och Porsche 918. Dessa modeller bidrar till att ordet hybrid får en lika positiv klang som ordet godis har för barn.

Tyvärr har Toyota Prius inte fått samma goda rykte utan istället blivit bilvärldens hån. Hyundai IONIQ tar dock avstånd från den miljötokiga hybridsekten genom att erbjuda flera olika alternativ. Den är ingen Porsche 918 men den är värdig utmanare till Toyota Prius och är en bil jag inte skulle skämmas att synas i. Hyundai IONIQ Hybrid – Möt framtiden med hedern i behåll.