Läs vår recension av Ford Focus RS här.

Att köra på motorväg är oftast lika stimulerande som att titta på en brodyrtävling. Undantag kan givetvis göras för bilar som Audi S8 Plus och Bentley Continental GT V8 S på samma sätt som att flyga inte är helt uselt om man åker första klass. I Sverige har vi cirka 200 mil motorväg, vilket sett till den totala väglängden på cirka 13 000 mil inte må låta som mycket. För att ta reda på hur det var förr – innan motorvägen kom till – samt för att reda på vad man missar när man väljer asfaltsormen som plogat sig genom landskapet istället för den som följt landskapet beslutade jag mig för att göra en roadtrip. Närmare bestämt skulle jag till Lund (för att närvara på Ford Performance Day) och valde att köra halva vägen på motorväg och halva på landsväg. Låt oss ta reda på hur det gick genom att lägga i Högsta Växeln och upptäcka bortglömda delar av Sverige i en Ford Focus RS.

Som jag konstaterade i mitt blogginlägg är Ford Focus RS ungefär lika bekväm på motorväg som en kundvagn på kullersten. Ljudnivån i kupén är minst sagt påtaglig och ord som komfort och ergonomi var knappast aktuella på ett enda möte under utvecklingen av bilen. Eftersom Focus RS de facto är en busbil av rang som, sett genom mina barnsliga ögon, ser ut som en rallybil är det knappast något som är helt oväntat. Det är inte en bil som är tänkt att köras på motorväg utan den ska snarare köras på landsväg eller bana. Med farthållaren satt inom lagens ramar och med musik man ofta förknippar med nattklubbar dunkandes i högtalarna är det dock inte helt förkastligt.

Det största problemet ligger egentligen i att framdäcken har en tendens att följa varenda ojämnhet i asfalten så när vägen öppnar upp sig och spjällen likaså har man minst sagt tagit sig an en brottningsmatch med en argsint tjur. Den är en bil som är tämligen skrämmande att köra fort i då man ständigt tvingas parera, något som inte är särskilt förtroendeingivande i hastigheter som jag rent dygdigt endast kan uppmana till på flygfält. Men har man en blyfot i en Focus RS så har man.

Efter att ha följt E4 söderut tog jag av vid Värnamo avfarten för att fortsätta min färd på landsväg. Höghastighetskörning på raksträcka skulle bytas ut mot höghastighetskörning i kurvor, något som trots allt är Focus RS trumfkort. Det kan lugnt konstateras att trafikmängden minskar tiofaldigt medan leendet på läpparna istället ökar med samma mängd. Jag lägger i sportläget som förvandlar bilen till en ryggskövlande huliganbil. Avgasröret smattrar som en smällare och varenda gruskorn gör sig känt av mina händer och min ända.

Det är ingen svår match att köra snabbare än på motorvägen och i praktiken kan nog både vägarna vara lika snabba. Skillnaden är att landsvägen är roligare. Ett av mina åtaganden som motorjournalist är givetvis fotografering, något som på motorväg kräver planering men som på landsväg kräver att man är prohibitiv – det finns fler lämpliga fotoplatser per kilometer än det finns hästkrafter i en Focus RS.

Efter att ha i sedvanlig ordning ha försökt eliminera så många minuter som möjligt från min ankomsttid kommer jag istället till en vägtyp som kan kategoriseras som Högsta Växelns hatobjekt nummer ett: 2 +1-väg; en vägtyp där man aldrig kan stanna då man blir omkörd av alla man precis kört om (helst lastbilar) och som egentligen är lika rationell som bensinmack utan bensin; något jag råkade se i ögonvrån när jag precis hade blåst förbi en lastbil i, öh, rimlig fart.

Jag nyttjade nästa spanska sväng illa kvickt och stannade till på ett av många offer som motorvägen har skördat. ”Lövhults Bensin” och ”Lövhults Taverna” var två skyltar jag la märke till. Macken och tavernan var lika tomma som ett vakuum och var på så vis en juxtaposition mellan Focus RS landsvägsambitioner samt landsvägens avsaknad av faciliteter för att stödja just en sådan ambition. Ödsligt och något sorgset var det även om det onekligen lämpade sig alldeles utmärkt för fotografering.

Därefter var det full fart mot Lund som gällde och när jag vid nästa landsvägsmack stannade för ännu mer fotografering såg jag en broschyr till något som hette Yangtorp – ett kinesiskt tempel mitt i den skånska skogen. När jag kom fram tappade jag hakan till just Kina och undrade dels hur i hela friden detta massiva ”tempel” kunde få bygglov samt hur mycket back de går varje år – det var nämligen minst lika tomt som Lövhults bensin.

Därefter bar det äntligen av mot Lund och när jag anlände hade jag varit ute och flängt i närmare 9 timmar, 3 timmar längre än vad rutten egentligen tar om man nu håller sig till motorvägen. Jag skyller dock på fotograferingen samt alla avstickare jag gjorde för äventyrslustens skull.

Ett avlångt rike som Sverige skulle vara lika smidigt att transportera sig igenom utan motorvägar och motortrafikleder som en eritreansk flygplatskö. Det är dock så att vissa bilar – i detta fall Ford Focus RS – är skapta för landsväg och bör därför nyttjas på så vis. Det ger en dels möjlighet att utforska bilens dynamiska egenskaper och dels upptäcker man ”det bortglömda Sverige” – de platser som motorvägen helt enkelt glömde bort. Utöver det kryddar en sådan rutt till resan och gör att även resan är målet, något som sällan är fallet när man kör på transportsträckan som är motorvägen. Ford Focus RS visade sig vara en briljant kompanjon, en sann buse med svartrallyambitioner.

Chefredaktör och medgrundare. Bosatt i Miami och har kört snabbast av alla på redaktionen (322 km/h). Känner till varenda bil som någonsin tillverkats.