Test: Hyundai Grand Santa Fe

Hyundai Grand Santa Fe 2.2 CRDi-R 4WD
Motor: 2,2-liters, 4-cylindrig diesel, 200 hästkrafter, 440 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad automat, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 9,9 sekunder
Toppfart: 201 km/h
Vikt: 2 132 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4915/1695/1885 mm
Pris: 499 900 SEK
(Testbil 511 800 SEK)

Hyundai tog nyligen sin storsäljande familjefraktare Santa Fe, förlängde den, och slängde in två extra baksäten. Dessutom blåste de upp priset till en halv miljon. Resultatet är nya Grand Santa Fe. Är detta en briljant uppdatering eller bara ett billigt sätt att tjäna mer pengar? Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera nya Hyundai Grand Santa Fe.

Låt oss börja med det viktigaste när det kommer till Grand Santa Fe: de praktiska egenskaperna. Bagageutrymmet är så stort att någon antagligen skulle vara villig att betala 6000 pix i månaden för att bo i det om man parkerar bilen i centrala Stockholm. Dessutom skulle man kunna ha middagsbjudningar med en himla massa gäster eftersom den nu är sjusitsig. I verkligheten bryr jag mig inte ett skvatt om detta eftersom jag är högst barnlös, men förväxta barnfamiljer är sannolikt omåttligt intresserade av den detaljen. Bakstolarna är exceptionellt enkla att fälla upp och ner, och med lite ansträngning kommer även en lite för lång redaktionsmedlem bekvämt på plats. Det är omöjligt att inte ge Grand Santa Fe beröm för dess praktiska egenskaper, men samtidigt förväntar man sig inget annat när man tar bilens planetariska storlek i åtanke.

Tyvärr är interiören inte lika imponerande som bilens utrymmen. Interiören är identisk med den i en helt vanlig Santa Fe som ärligt talat börjar kännas något utdaterad och förlegad. Det senaste året har Hyundai verkligen tagit sig i kragen när det kommer till kvalitetskänsla och välgenomtänkta kontroller. Att byta en Ioniq till en Grand Santa Fe känns som att färdas bakåt i tiden till när kylskåp innehöll freon och när grisfettdränkt hår ansågs vara fashionabelt och smakfullt. Självfallet är detta en överdrift men inte en enorm sådan. Plasterna känns sämre och formen på mittkonsolen påminner mer om en 80-talstelefon än något som hör hemma i en bil för en halv miljon.

Antagligen inser Hyundai att de tar ordentligt betalt för Grand Santa Fe eftersom de har standardutrustat den med all teknik man kan tänka sig. Dock sjunger bilen en idiotisk melodi varje gång man slår av eller på motorn, precis som en Nokia gjorde för 15 år sedan. Motorn är för övrigt en kreation med 200 hästkrafter som helt saknar nämnvärda egenskaper. Den åstadkommer absolut allt som man förväntar sig. Inget mer. Inget mindre. Grand Santa Fe:s vägegenskaper lär inte heller vinna några priser. Chassit känns inte särskilt tight och bilen lutar som ett skepp i kurvor. Detta spelar dock inte någon roll över huvud taget för den tilltänkta målgruppen.

Det verkar alltså som att Grand Santa Fe har ett enda syfte, att frakta barn med föräldrar som är lika intresserade av bilar som jag är av kärnfysik. Bilen säljs exempelvis med en enda utrustningsnivå, men Hyundai ger ändå sina kunder den oerhört generösa möjligheten att välja mellan fyra olika färger på lacken. Trots att Grand Santa Fe onekligen är välutrustad finner jag det svårt att berättiga det höga priset. För en halv miljon förväntar jag mig mer lyx än jag finner i den. Om jag var en helt motor-likgiltig förälder med ett miniatyr-dagis där hemma skulle jag välja den betydligt billigare Kia Sorento och köpa en Ferrari-trampbil till barnen. Jag skulle då försäkra mig om att åtminstone mina barnbarn får åka Porsche Cayenne istället för en Hyundai Grand Santa Fe.