Test: Kia Sorento

Kia Sorento 2,2 CRDI AUT Komfort+ (2017)
Motor: 2,2-liters, 4-cylindrig, diesel, 200 hästkrafter, 441 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad automat, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 9,6 sekunder
Toppfart: 203 km/h
Vikt: 1896 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4780/1690/1890mm
Pris: 329 900 SEK (Testbil ca 444 800 SEK)

Kia Sorento är den största modellen i Kias modellutbud. Den är enligt Kia själva rymlig, praktisk och elegant. Dessa är de typiska egenskaperna för en premium-SUV, bara det att Kia Sorento har ett grundpris som ligger under många av sina konkurrenters.

Mitt uppdrag med bilen var att frakta sju människor från Stockholm till norra Sverige, närmare bestämt en skidort i fjällen, för att sedan åka tillbaka hem igen. Detta var dock något som visade sig vara långt mycket svårare än vad jag först hade tänkt mig. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta reda på hur Kia Sorento stod sig under resan.

Det första intrycket jag fick av Sorento var att den var större än en finlandsfärja. Jag kände mig lite som Nils Karlsson Pyssling när jag stod bredvid den och uppfattade dörrarna, fönsterna, bakluckan och vindrutan som gigantiska. Dessa intryck var dock som bortblåsta när jag väl satte mig bakom ratten.

Den ser nämligen stor ut, men det beror till stor del på att den är väldigt lång men egentligen inte särskilt hög. Karossen ser mer ut som en daggmask på hjul än en degklump som många andra SUV:ar kan göra. Sorentos längd skulle inom kort visa sig komma väl till pass och utnyttjas till fullo.

Min första idé var att ta med ett antal kompisar till Åre. Det skulle innebära att skidor, stavar, pjäxor och sju passagerare skulle behöva ta plats i Sorenton. Ett ypperligt tillfälle att testa bilens fraktförmåga och praktikalitet. Min plan var att sätta på en takbox, lägga in skidorna och stavarna där och förvara resterande skidutstyrsel i bagageluckan. Redan här stötte jag på ett problem. Det är nämligen så att bagageutrymmet inte sväljer mer än det gör i en Volkswagen up! när alla tre sätesrader är uppfällda.

Jag tänkte att det säkert måste gå att lösa genom att lägga lite väskor i knäna på mina medpassagerare och utnyttja varenda kubikcentimeter av bilens inre utrymme. Problemet löstes inom kort av sig själv när några vänner fick förhinder och inte kunde följa med. Även den ursprungliga planen på vilken ort vi skulle bege oss till gick i stöpet. Den nya situationen innebar nu att endast fem personer skulle fraktas till skidområdet Romme Alpin, en klart mycket kortare sträcka än till Åre.

Min plan var hela tiden att sätta på ett takräcke och en takbox på bilen, för hur svårt kunde det egentligen vara? Extremt svårt visade det sig. Att hitta ett takräcke till Sorento skulle bli en kostsam såväl som en tidskrävande uppgift, så jag valde att göra det bästa av situationen och lösa det på ett annat sätt. När det väl var dags för avfärd såg konfigurationen ut som följer.

Fullt med saker i hela bilen. Skidor, stavar och pjäxor visade sig passa perfekt om man fällde en av baksätesstolarna. Nu satt vi alltså två längst fram i bilen, två i andra sätesraden med skavande axlar och en längst bak. Som tur är, är Kia Sorento inte bara utvecklad med hustomtar och andra korta varelser som testpersoner. Den tredje sätesraden rymmer nämligen en normalstor människa. Med ett gott humör och en nöjd chaufför (jag) för att allt hade fått plats bar det av mot Romme.

Under den nästan tre timmar långa färden uppstod en del tankar kring bilen. Exteriörmässigt är Sorento en ren fröjd att titta på. Detta var inte den uppfattningen jag hade när jag fick bilen, utan det var något jag såg efter ett tag. Jag anser att Kia har lyckats med designen på många sätt.

Bilens form är, som jag nämnde tidigare, inte SUV-aktig, utan mer minibussliknande, fast snyggare. Framlyktorna gör att den ser aggressiv och sportig ut och framstår som kaxig. Samtidigt är kanterna mjukare än nybakta kanelbullar och designen kan ibland uppfattas som aningen tråkig.

Precis som i Sportage och Optima är interiören överraskande bra och enkel. Det som utmärkte sig från de andra modellerna var att vår testbil var utrustad med ett soltak som inte kändes mycket mindre än en fotbollsplan. De kommentarer jag fick från övriga passagerare var att sätesvärmen i andra sätesraden var ljuvlig och att det fanns mycket utrymme på alla sätt och vis. Några fler exempel de tog upp var att benutrymmet räckte och blev över, att det fanns många mugghållare och allmänna förvaringsfack att lägga saker i.

I Sverige går det bara att få en typ av motor till Sorento. Nej, inte en diesel och en bensin, utan bara en 2,2-liters diesel med 200 hästkrafter. Även om det inte är rätt alternativ för alla fungerade den bra till vår lilla resa. Den kändes nämligen inte allt för seg trots att den var så belamrad med skidutrustning och människor att det knappt gick att skymta naturen utanför. Växellådan är ok, men inte mer än det. Den växlar, men den gör det långsammare än vad ett barn slickar färdigt sin klubba.

Vi stötte oundvikligen på några små irritationsmoment under resans gång. Exempelvis var stötdämparna aningen hårda trots att bilen var fullpackad med människor och saker. En annan var att farthållaren slutade fungera vid snöoväder. Detta berodde på att sensorn till den adaptiva farthållaren sitter i fronten som snabbt snöade igen. Detta hade inte varit något stort problem om man hade kunnat använda farthållaren på traditionellt vis, det vill säga utan den adaptiva funktionen, men det gick inte.

Jag kan även meddela att Sorento dricker lika mycket som en törstig elefant, bara det att en elefant dricker vatten medan Sorento klunkar i sig den markant dyrare vätskan diesel. Jag fick även klagomål om att den bakre vindrutetorkaren lät en hel del. När jag lyssnade lite noggrannare märkte jag att den lät som att någon försöker handstarta en bil från början av 1900-talet.

Den lite kallare temperaturen i Borlänge gjorde att bilens dieselknatter vid kallstart hördes rejält. Utifrån låter den mer som ett diesellokomotiv än en bil, men samtidigt är det bra isolerat inne i kupén så ljudet är som bortblåst när motorn väl är varm.

I slutet av testperioden med Sorento fick jag en förfrågan om att hjälpa till vid en flytt. Jag sa självklart genast ja och gick ut för att fälla varenda passagerarsäte i hela bilen. När det var gjort är jag helt säker på att jag hörde något slags ekande ljud. Insidan liknade nu mer en tom kyrka än interiören av en bil. När den smidigt utförda flytten väl var klar kunde jag konstatera att en flyttbil är fullkomligt onödigt eftersom en Sorento fungerar minst lika bra.

Sammanfattningsvis fungerar Sorento utmärkt till det den är gjord för. Praktikalitet och rymlighet är prioriterat och om det inte vore för den törstiga motorn hade den passat perfekt som långresebil. Med en takbox på toppen hade resan varit hur enkel som helst, men eftersom det inte gick att ordna fick vi möjlighet att testa hur mycket packning den faktiskt sväljer.

I en kombi med fem säten hade resan inte varit möjlig. Inte heller i en sju-sitsig bil som kräver avhuggna ben i den tredje sätesraden. Sorento lyckades bra med den uppgift jag gav den trots att den är billigare än andra premiumsuvar. Kia Sorento – en kolossal packåsna.

Mer om bilen samt vilket betyg den har fått går att läsa i vår recension av den.