Test: Hyundai Santa Fe

Hyndai Santa Fe 2.2 CRDi-R 4WD (2017)
Motor: 2,2-liters, 4-cylindrig diesel, 200 hästkrafter, 440 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad automat, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 10,1 sekunder
Toppfart: 190 km/h
Vikt: 2 040 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4700/1675/1880 mm
Pris: 409 900 SEK
(Testbil ca 466 800 SEK

Hyundai har höjt sitt anseende under de senaste åren. Med blicken fäst i framtiden har man lanserat elbilen Ioniq, förnyat nästan hela sitt modellprogram och tagit ett stort kliv framåt när det kommer till exteriördesign. Märket har inte gjort riktigt samma resa som Volvo, men är på god väg att förnya hela sin image. Santa Fe, den största modellen i Hyundais utbud, är en av modellerna där förändringen är som mest påtaglig. Låt oss lägga i Högsta Växeln och sätta Santa Fe till prov.

Hyundais moderna filosofi är som mest framträdande på utsidan av bilen. Santa Fe är nämligen riktigt snygg. Först och främst är det den kaxiga grillen som drar folks uppmärksamhet, ett designelement som Hyundai lyckats utföra galant. Även bakstycket ser riktigt bra ut med sina djärva linjer. I ärlighetens namn är det mest medelålders fotbollsmammor som vrider på huvudet, men ingen bör känna skam för att ha en Santa Fe på garageuppfarten.

Tyvärr fortsätter inte denna historia på insidan. Förarmiljön känns gammal och lever inte upp till bilens pris. Billig plast dominerar, infotainmentsystemet är segt och lågupplöst, ”premium”-ljudet låter inte särskilt bra. Ratten är den med råge största jag någonsin skådat i en personbil, vilket jag förvisso kan tänka mig att vissa uppskattar. Knapparna sitter underligt positionerade och är dessutom märkta på ett förvirrande sätt (knappen som öppnar bagageluckan sitter i taket). En schysst TFT-skärm mellan varv- och hastighetsmätaren, tilltagen byggkvalitet samt ett par bekväma säten höjer betyget något.

I baksätet är situationen betydligt bättre. I den nedfällbara mittkonsolen hittar vi en uppsättning mugghållare med dämpade gångjärn och ett par funktionella solgardiner kan fällas upp manuellt. Benutrymmet är generöst och sätena kan lutas och vinklas på alla möjliga vis. Om du älskar dina passagerare så mycket att du kan tänka dig att offra ditt eget välmående så kan Santa Fe vara bilen för dig.

Hyundai Santa Fe är dyr. Testbilen gick lös på drygt 466 000 kronor. Riktiga premiumpengar alltså. Interiören lever inte riktigt upp till priset, men många av de kronor som du betalar för bilen ger valuta i form av storlek. Santa Fe kan lasta allt och lite till. Under test-veckans gång hjälpte jag en kamrat att köpa en cykel – och till vår förfäran så fick vi inte en körbar cykel vid köpet.

Vi fick en byggsats. Lego-paketet levererades i en kartong så stor att den skulle kunna agera säkerhetsdörr till det bankvalv som döljer mest skatteplanerings-pengar i hela Schweiz. Med endast ett nedfällt säte svalde Santa Fe glupskt hela paketet. Dessutom fick vi in fyra människor, inklusive förare, och tre mellanstora väskor i bilen på vägen hem. Minst sagt imponerande.

Santa Fe är en lättkörd bil. Trots sina väl tilltagna dimensioner så är det lätt att se vart du har bilen. På motorvägen är bilen stabil och bekväm. I stadsmiljö är den knappast smidig men definitivt godkänd med tanke på sin storlek och syfte. Bortom asfaltens trygga famn är bilen kapabel, fyrhjulsdriften gör sitt jobb galant i såväl snö som lera. Markfrigången kunde ha varit snäppet högre men du som inte kör över Kebnekaise på daglig basis har inget att vara orolig för.

Under motorhuven hittar vi en fyrcylindrig dieselmotor på 200 hästkrafter och 440 newtonmeter. Detta är den enda motor som Hyundai erbjuder till Santa Fe, vilket är något av en besvikelse. Visst, kraften är välbehövlig när man rullar förbi långa lastbilar eller drar på stora släp, men bränsleförbrukningen är ångestframkallande. Gångkulturen är inget att hänga i julgranen heller, även fast den inte är helt förkastlig.

Växellådan som vi testade, en 6-stegad automat, känns föråldrad – inte värd att lägga de extra pengarna på. En Santa Fe med automatlåda har ett utgångspris på 429 000 kronor – en manuell med motsvarande fyrhjulsdrift kostar 369 000 (med automaten får du dock mer utrustning på köpet). Utan att ha testat den manuella lådan så vågar jag påstå att den är det vettigare köpet.

Med risk för att bli avskedad på grund av brott mot Högsta Växelns värderingar (desto kraftigare motor desto bättre är vårt motto) skulle jag vilja påstå att Hyundai hade tjänat på att erbjuda en mindre motor som instegsmodell. Förslagsvis den gemytliga 141-hästars dieseln som sitter i i40. Den motorn kan dessutom kombineras med en förbluffande prisvärd 7-stegad dubbelkopplingslåda som hade höjt körglädjen avsevärt.

Hyundai Santa Fe är en koreansk tolkning av vad västvärldens SUV borde vara. I Asien är det populärt att bli omhändertagen av en chaufför istället för att köra själv – något som är märkbart i den här bilen. Hyundai får gärna bevara trevligheterna i baksätet, men mer fokus borde läggas på andra delar av bilen. Dessutom gör den tveksamma interiören att Santa Fe kännas avdankad – tråkig helt enkelt. Det är snart 5 år sedan den nuvarande generationens Santa Fe presenterades, och en välbehövlig uppdatering torde ligga runt hörnet. Med en bättre förarmiljö och fler motoralternativ skulle Santa Fe bli betydligt roligare. För stunden är bilen snygg, praktisk och bekväm – men inte fulländad.